Iran och dess eventuella kärnvapen har återigen blivit ett ämne för diskussioner i media och debatt i den amerikanska regeringen och världsdiplomatiska kanaler. Den omedelbara bakgrunden är klar. När George W Bush konstruerade sina ”ondskans axelmakter”, nämnde han Iran tillsammans med Irak och Nordkorea som ett av tre länder. USA invaderade senare Irak. Och USA startade femnations diskussioner med Nordkorea om dess förmodade kärnvapenprogram, diskussioner som inte lett någonstans.
Iran behandlades annorlunda. Den internationella atomenergiorganisationen IAEA ville inspektera Irans nukleära anläggningar och skrev en rapport som indikerade oro. Iran försäkrade att anläggningarna för att anrika uran endast var till för fredlig atomenergi. De europeiska makterna och Ryssland krävde starkare garantier för att Iran inte vara på väg att bli en kärnvapenmakt. USA ville se omedelbar handling och hot om sanktioner från FN:s säkerhetsråd. Européerna invände i avvaktan på mer diplomati. Hela frågan tycks nu ha avstannat.
Vad är det som händer? Låt oss se saken från de inblandades synvinkel. Den iranska logiken är ganska enkel. Det finns nu åtminstone åtta kärnvapenmakter i världen. Åtminstone sex av dem finns militärt sett i närheten: Israel, Indien, Pakistan, Kina, och självklart USA. Som de ser det finns inga moraliska skäl till att Iran skulle ha mindre rätt till kärnvapen än dessa länder. Och så länge Iran inte har sådana vapen, upplever de sin militära och politiska position begränsad. USA och Israel håller med om att detta är logiken bakom Irans ställningstagande. De betror därför inte Irans diplomatiska försäkringar att landet inte håller på att utveckla kärnvapen, något de enbart betraktar som dimridåer för att lugna världsopinionen, medan Iran får tid att avsluta operationen.
Jag håller med om att detta är logiken bakom Irans position. Vad Iran ser som en militär nödvändighet som försvar mot en potentiell militär operation från USA, ser USA och Israel som ett militärt hot mot dem. Européerna och Ryssland är klämda däremellan, och är inte säkra på hur de ska agera. Dessa länder pratar i grunden strunt. Så låt oss analysera de verkliga konsekvenserna om Iran går med i nukleära klubben, om kanske två år eller så. Är det troligt att Iran involverar sig i militära aktioner mot någon – Israel, Irak, Afghanistan – när de har dessa vapen? Det verkar otroligt. Säkerligen skulle innehavet av sådana vapen göra Irans postition starkare gentemot regionen. Är det en anledning till krig?
Vad är USA och Israel verkligen rädda för? Vad gäller Israel, betraktas all förstärkning av något arabiskt eller näraliggande muslimskt land som en negativ utveckling som måste bemötas. Iran är inte bara öppet och tydligt fientligt mot Israel utan också ett fäste för Hizbollah i näraliggande Libanon. Vad en iransk nukleär kapacitet skulle göra gentemot Israel är att dämpa dess möjlighet till stark militär kraftmätning mot sina grannar. Ur Israels synvinkel är detta tillräckligt för att det ska bli en absolut prioritet att motarbeta Irans försök att utveckla kärnkraft. Och Israel överväger uppenbarligen möjligheten till en flygräd för att förstöra Irans nukleära kapacitet, som mot Irak för tjugotalet år sedan.
USA:s sätt att se på saken är lite annorlunda. USA kan tycka att Israels farhågor är en aning överdrivna. USA kanske även instämmer i att det inte är troligt att Iran riktar en kärnvapenattack mot någon, eller ger atomvapen till al-Qaida. Vad USA verkligen fruktar är att om Iran tillåts gå med i nukleära klubben, kommer det att riva barriärerna, och legitimera en rad försök från andra att bli kärnvapenmakter: Sydkorea, Taiwan och Japan; brasilien och Argentina; Sydafrika; Ukraina och utan tvekan andra. Plus Irak! För om Iran har kärnvapen, kommer inte en irakisk regim – även en ledd av Allawi (om han överlever) – vilja ha ett också?
USA har kanske den överlägset största militära styrkan i världen idag, och ingen annan kommer att komma i närheten på åtminstone tjugo år. Men spridningen av – även andraklassens – kärnvapen skulle orsaka enormt tryck på användandet av militär makt från USA. USA har redan allvarliga problem att ha en tillräckligt stark militär. Dess militära ansträngningar kan tvingas göra en virtuell halt, om 25 länder har några kärnvapen. Det handlar om att vinna eller försvinna för USA:s stolta militära överlägsenhet.
Så vad kommer att hända? Även halva Bush-regimen är tveksam till militär aktion i Iran. Pentagon har inte nog med bemanning. USA har inte nog med pengar. Och om Irak är svårt att ockupera, skulle Iran vara tio gånger svårare. Så i själva verket har USA en position som är lika tveksam som Europas. Bushadministrationen vill bara inte erkänna det. Och om Kerry blir president skulle lite förändras i detta avseende.
Iranierna kan göra samma analys. Så de kommer att framhärda. Israel kan bli desperat. Men det är inte klart att Israel har militär kraft att förstöra iransk nukleär kapacitet idag. Och världsopinionen är inte densamma som den var för 20 år sedan. En israelisk militär attack skulle kunna sätta världsopinionen i brand.
Följaktligen? Inom två år kommer Iran troligen att vara en kärnvapenmakt och världen kommer troligen att anpassa sig till det, som den gjort med Indiens och Pakistans utvecklande av kärnvapen. Men man kan inte vara säker på att inte fanatikerna i USA-regeringen (de civila, inte militären) kan leva med det. Inte heller kan vi vara säkra på att Israels regering kan hållas tillbaka. I båda fallen kommer scenariot att vara annorlunda.
