Vi föreskriver inte vad som är kultur, vilken kultur som ska finnas eller vilken som har högst kvalitet, skriver vänsterpartiets kulturpolitiska programgrupp i sitt svar i Flamman.
Svar till Per Sundgren i Flamman nr 6-09 Vi välkomnar alla synpunkter på vårt förslag till kulturpolitiskt program, som nu är ute på remiss. Debatten om partiets kulturpolitik är nödvändig och viktig.
Varför skriver vi ett kulturpolitiskt program? undrar Per. Det formella skälet är förstås ett kongressbeslut. Kulturfrågorna engagerar många människor. Vårt uppdrag har inte varit att formulera en helt ny och annorlunda kulturpolitik. Vårt uppdrag är att presentera och utveckla vår kulturpolitik och dessutom förankra den i hela partiet. Det är mer aktuellt än någonsin att klargöra skillnaden mot den nyliberala kulturpolitiken, som gör kulturen till en vara bland andra. Kultur utgör i sig en motkraft till ett samhälle präglad av vinstmaximering, eftersom dess egentliga värde inte kan mätas kommersiellt.
I Kulturkompassen vill vi peka ut riktningen i kulturpolitiken. Det ska vara ett levande dokument som måste kunna förändras över tid. Vi föreskriver inte vad som är kultur, vilken kultur som ska finnas eller vilken som har högst kvalitet. Vi behandlar kulturpolitik, som handlar om relationen mellan kulturlivet och samhället.
Vi slår fast att samhället har ett ansvar för kulturen och vill dessutom ha detta lagstadgat. Vi anser att det är politikens uppgift att ge alla människor möjlighet att utöva kultur och att ge kulturlivet de bästa förutsättningarna för att växa och utvecklas. Detta ska ske dels genom en kulturell infrastruktur (lokaler, förmedlare, arrangörer, digitala vägar och så vidare) och dels genom ett starkt stöd till kulturarbetarna. I motsats till den aktuella Kulturutredningen ser vi inte kulturen som i första hand ett verktyg för att förverkliga näringslivspolitiska mål, miljömål eller folkhälsa.
Vi har inte kommenterat all kulturverksamhet som utövas idag. Att ungdomar gillar kommersiell musik eller dataspel ser vi inte som något vi måste ha en särskild politik för, däremot ska alla sorts kulturutövande möjliggöras till exempel genom tillgång till lokaler och teknik.
Per tar också, liksom tidigare debattörer, upp frågan om fildelning. Det är en het fråga i partiet och det finns en liten arbetsgrupp som följer upp kongressbesluten, som innebär dels att det ska vara tillåtet med nerladdning för icke-kommersiellt privat bruk, dels hitta en form för att kompensera kulturutövarna.
Upphovsrätten i sig har aldrig ifrågasatts av partiet och därför slår vi fast att den är viktig. Inte minst den ideella upphovsrätten måste värnas i dessa dagar när filmer stympas med reklamavsnitt och texter och bilder förvrängs på nätet.
Per undrar vad vi har att säga den ungdom som trivs i det kommersiella kulturlivet och You Tube-kulturen? De behöver till exempel stöd för gemensamma lokaler att vistas i.
Det finns säkert anledning att klargöra detta i vårt program, liksom man tydligare kan lyfta fram mediepolitiken, även om partiet redan har ett särskilt mediepolitiskt program.
Per tar upp en annan mycket viktig fråga: att stora delar av arbetarklassen saknas i kulturlivet. Kulturkompassen innefattar de efterfrågade delarna. De finns bland annat i avsnitten om folkbildningen och amatörverksamheten. Per verkar inte ha läst de delar som mycket utförligt tar upp det egna kulturskapandet som själva fundamentet i kulturen, sammanfattat med följande: ”Det radikala i vår kulturpolitik är väldigt enkelt: alla konstuttryck ska vara tillgängliga för var och en /…/ Dessvärre är det fortfarande alltför få som har tillgång till de konstnärliga uttrycksmedlen. Detta ställer krav på motstånd, på en medveten rörelse och en levande diskussion om konstens nödvändighet”.
Programmet innehåller en rad förslag för att möjliggöra detta.
Ändå är förstås avsaknaden av ”kulturellt kapital” hos stora delar av befolkningen en viktig kulturpolitisk fråga. Pers lösning är att börja tala mer om kulturens innehåll och den kultur som finns i ”den kommersiella världen”.
Den nya kultursyn för vänstern som Per Sundgren förespråkar handlar om att vi måste bejaka den ökande kommersialiseringen av kulturlivet. Denna populistiska syn stödjer inte vi.
Kommersialismen är en mycket stark kraft som klarar sig utmärkt på marknaden utan politiken. Ett kulturpolitiskt program är till för att värna och möjliggöra andra krafter.
