Jag har precis lämnat min två-åriga dotter på dagis. Jag gör det med lätt hjärta, hon älskar det och vinkar hejdå så fort hon sprungit in. När jag hämtar får jag lirka lite för att hon ska följa med hem.
Det är en kommunal förskola. Där finns ordentligt med duktig personal. De är trevliga, pedagogiskt intresserade och har varje barns individuella utveckling för ögonen. De arbetar med en särskild pedagogik, Reggio Emilia, vanligt förekommande på kommunala förskolor och utvecklad i det röda Bologna.
Trots detta har det antytts, också av vänner på vänsterkanten!, att jag på något sätt skulle ”offra” min dotters utveckling på ett ideologiskt altare. Att jag egentligen, för hennes skull, skulle ha satt in henne på en ”fri” förskola, med överlägsen pedagogik och fri från ”ointresserade bittra kommunalkärringar”. Jag tycker det är en vansinnig ståndpunkt. Här har vi under efterkrigstiden, via skattemedel, byggt upp en av världens mest omfattande och avancerade system för förskolan och så ska målet vara att slippa den.
Och alternativen? De överlägsna pedagogerna? Där vi bor finns alla tänkbara varianter på ”fria” skolor, alla 100 procent skattefinansierade så klart. Och efter att, för dotterns skull, gett flera av dessa en chans med besök och undersökningsläsning kan jag säga så här. Jag kastar inga längtansfulla blickar mot leksaksförbud och vävstolar hos Montessori eller färglära och rymdgubbar hos Waldorf.
Att skicka sitt barn till svensk kommunal förskola är inget offer. Att det med borgerlig politik i längden kan bli det är en annan sak.