Socialbidragstagare i Rosengård ska tvingas ta över kommunala arbeten, till låga löner. Med nio röster mot en har stadsdelen också beslutat att inte följa kollektivavtal eller turordningsregler.
Samtidigt som Malmö kommun förvarnar om nedskärningar av ”riktiga” kommunala jobb under nästa år, planerar stadsdelen Rosengård att erbjuda socialbidragstagare arbete inom skola och vård. En handlingsplan antogs på förra veckans stadsdelsfullmäktige. Tidigare har ett särskilt projekt i Rosengård sammanställt vilka kunskaper som finns bland socialbidragstagarna, där man konstaterat att det finns 72 personer som skulle kunna arbeta med slöjd och hantverk, fem möjliga biblioteksassistenter, 21 personliga assistenter med mera.
Sedan utarbetades en plan, populärt kallad ”100 jobb”, om hur socialbidragstagarna ska komma ut i arbete. Under tre år ska totalt minst 300 personer erbjudas arbete inom stadsdelen, främst inom vård och utbildning.
Socialbidragstagarna ska enligt planen få 13 000 kronor i månadslön – eller inklusive ”kompletterande försörjningsstöd” som det kallas. Tanken är att det ska dels ge självkänsla och en ingång, och hjälpa till att motivera dem att söka sig ut på den vanliga arbetsmarknaden.
Men det finns ingen tidsbegränsning för hur länge ett sådant arbete ska kunna hålla på.
Planen blev känd för Malmöborna i Sydsvenska Dagbladet för tre veckor sedan.
De fackliga organisationerna tog upp frågan vid ett kommuncentralt samverkansmöte – som formellt har tyngden av MBL-förhandlingar – för att få veta vad det handlade om. Såväl arbetstagare, i enad front, som arbetsgivare sade preliminärt nej på central nivå.
”Rosengårds förslag till arbete för socialbidragstagare inom stadsdelen, som det presenterats i SDF, avvisades”, står att läsa i protokollet.
– Vi är beredda att titta på olika konstruktioner för att skapa riktiga jobb, eller praktik. Men det här blir något slags gråzon, och det gynnar ingen, förklarar Bo Sundqvist, ordförande i Lärarnas Riksförbund i Malmö, sitt ställningstagande.
Men lokalt, vid Rosengårds stadsdelsfullmäktiges möte i förra veckan, drevs idén alltså ändå igenom, med en enda detaljändring gällande hur projektet (som beräknas kosta elva miljoner) ska finansieras. Stadsdelen ska söka pengar via kommunens Välfärd för alla-pott och genom statligt anställningsstöd.
Vänsterpartisten Morgan Svensson var den enda som opponerade sig mot planen. När den ändå genomdrevs, lade han ett särskilt yrkande om att stadsdelen skall följa kommunala kollektivavtal och turordningsregler. Självklara saker i arbetsmarknadspolitiska beslut, kan man tycka.
Men Svensson röstades ner, med nio mot en, och en nedlagd röst. I protokollet finns nu svart på vitt att Rosengårds stadsdelsförvaltning inte vill respektera gällande lag och avtal.
– Det låter inte klokt, det låter väldigt märkligt, säger Bo Sundqvist, Lärarnas Riksförbund.
– De har nog inte vetat vad de tagit beslut om. Ingen stadsdel kan gå emot kollektivavtalet. Sista ordet i det här ärendet är nog inte sagt, säger Roine Selind, ordförande i Lärarförbundet i Malmö. Han konstaterar att stadsdelen samtidigt säger upp lärare i reguljär kommunal tjänst.
Bägge påpekar att just skolan också är bunden av Skollagen. Och de utgår båda från att förslaget i första hand är att se som en politisk viljeinriktning. När det ska konkretiseras, måste det förhandlas inom antingen lokal, eller troligare, kommuncentral MBL, och då lär det stoppas av facken.
Planen har inte förhandlats med facken på stadsdelsnivå – bara tagits upp som informationspunkt.
Forskare gav handlingsplanens idéer underkänt
I slutet av september ordnade Malmö stad ett forskarsymposium där fyra forskare utvärderade tankar och förslag i Välfärd för alla.
Alla betonade att grundtanken är rätt; att försöka ta ett helhetsgrepp där inte bara de närmast berörda sociala myndigheterna är berörda.
Men vad gäller många av de konkreta förslagen, var kritiken förödande.
Samtliga forskare kritiserade den ”dubbelhet” som finns i retoriken kring invandrarna – de ses som resurs men pekas samtidigt ut som ett problem.
Roger Andersson, professor i kulturgeografi, påpekade att Välfärd för alla inte försökt lära sig från tidigare erfarenheter i exempelvis Storstadssatsningen, och inte tar in exempelvis bostadspolitiken i sin analys.
– Får vi effekter från metodutvecklingen inom storstadssatsningen? Har man i Malmö lärt sig någonting som man tar med sig i framtida arbete? I så fall så blir ”Välfärd för alla” intressant.
Han menade också att politik som enbart siktar in sig på avgränsade geografiska områden inte fungerar ensamt.
– Lösningen finns normalt sett utanför områdena. Vill man nå målet att bryta segregation måste man strukturera om politiken.
Nihad Bunar, lektor på Polishögskolan, menade att det inte stod klart vad för dokument det handlar om.
– Man blandar olika saker; förhoppningar, ambitioner, konkreta metoder, uppdrag till statliga myndigheter, riksdag och regering. När man ser denna blandning så blir man fundersam och undrar hur man ska klara av detta.
Han efterlyste tydligare arbete med diskrimineringsproblematiken och att vidareutbilda exempelvis lärare.
Sune Sunesson, professor i socialt arbete, menade att handlingsplanen främst visar en vilja att verka handlingskraftig, snarare än att vara en faktisk plan. Han kritiserade de repressiva inslagen, bland annat hur dagens tolkning av arbetslinjen lyfts ur den tidigare arbetsmarknadspolitiken som gick ut på att skapa jobb.
– Vi försöker ta arbetslinjen och istället använda den i ett sammanhang där man ger stenar istället för bröd, där man ger provision istället för arbete, där man ger klyschor istället för möjligheter. Det är inte ämnat att minska diskriminering, utan det är ämnat att öka diskriminering.
Kriminologiprofessor Jerzy Sarnecki var positiv till den ansats som tagits i Välfärd för alla kring brottsförebyggande arbete. Handlingsplanen har inte gått i de mest förenklade fällorna och har försökt förstå vad som skapar brottslighet. Det krävs större förståelse för vad som skapar brott, och att den upplevda hotbilden och rädslan inte alltid är korrekt jämfört med verkligheten, menade Sarnecki, som dock menade att planen saknade konkreta mål och hur dessa ska genomföras och utvärderas.
Huruvida Malmö kommun tagit åt sig av kritiken är mycket oklart. Innehållet är detsamma som tidigare.
