Den 23 maj träffades vänsterpartiets representanter i Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet för att diskutera den pågående konflikten. Representanterna är högt uppsatta parlamentariker inom kommun- och landstingsstyrelser.
På mötet kritiserade dessa den pro-fackliga linjen med hårda ordalag. Partisekreterare Pernilla Zethraeus fick ta emot kritik för sina uttalanden om att kommunpolitiker som utför blockerat arbete är att beteckna som svartfötter eller strejkbrytare. Hennes uttalanden jämfördes med ”hur det gick till i Moskva på 30-talet”. Flera representanter förklarade även att kommunal har målat in sig i att hörn och att ”alla vet” att kommuner och landsting inte har råd med deras krav. Mötet beslutade enhälligt att uttala sitt stöd för kommunalrådet Berit Dahlström, som nyligen valde att lämna sitt kommunalrådsuppdrag efter att hennes strejkbrytaraktiviteter uppdagats. ”Hon är en mycket bra partiföreträdare som tagit beslut att avgå från alla sina uppdrag efter att ha blivit kallad strejkbrytare av partiledningen, vilket är djupt beklagligt”, skriver parlamentarikerna som i stort sett alla finns med bland undertecknarna av det upprop mot ”dogmatism” som valsade runt i medierna för några veckor sedan.
Frågan om strejkbryteriet har varit en komplicerad fråga för vänsterpartiet under hela den pågående kommunalarbetarstrejken. Från partistyrelsehåll har man varit mycket tydlig och efterfrågat en rättning i leden. I ett uttalande daterat den 9 maj slår man fast att ”Som vänsterpartistiska politiker i kommuner och landsting så har vi en klar arbetsgivarlinje som vi menar skiljer sig från andra partiers. Vi stöder aktivt Kommunals avtalskrav och anser att vi som arbetsgivare ska ta samma ansvar som Kommunal tar för att avskaffa lönediskrimineringen. Vi ser på strejkbryteriet som en politisk handling. Därför kommer vi inte att agera för att mildra effekterna av strejken.” Det är bland annat detta uttalande som de ledande parlamentarikerna motsätter sig. Den tidigare relativt enkla frågan om stöd till strejkbryteri eller inte har blivit svårare allt eftersom fler vänsterpartister får höga förtroendeposter och en del identifierar sig mer som arbetsgivare än vänsterpartister under konflikten. Samma problem finns inom socialdemokratin, men där har partiledningen inte varit lika tydlig. Oenigheten visade sig också i praktiken nu när strejken under måndagen slog till med full kraft i Göteborg och Stockholm. I Göteborg deltog vänsterpartiets ledamot i kommunstyrelsen, Eva Olofsson, i det enhälliga beslutet att uppmana ledamöter i berörda nämnder och bolag att så långt det går mildra konsekvenserna av strejken – inbegripet strejkbrytaraktioner som att låsa upp skolor och daghem. De ledamöter som inte följer uppmaningen hotas med kritik från kommunens revisorer och påståenden om att nämnden skulle vägras ansvarsfrihet ifall man inte agerade strejkbrytare. På måndagskvällen fick Eva Olofsson visserligen bakläxa från internt håll, men uppmaningen står fast och någon reservation mot kommunstyrelsens beslut har i skrivande stund inte kommit in från henne.
– Vi har haft en diskussion och tydligt sagt att vi inte står bakom det här, säger Eva Olofsson till Flamman dagen efter det interna partimötet. I Stockholm har man från första början motsatt sig alla tendenser till strejkbryteri.
– Vi öppnar inga skolor. Är det en strejk så är det. Det är självklart att vi inte tar över arbeten som är försatta i strejk, säger vänsterpartiets gruppledare i Stockholm Ann-Margarethe Livh. Och hon är inte ensam. I Stockholm är det socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet som gemensamt vägrar öppna upp skolor och på annat sätt mildra konsekvenserna av strejken.
– Det är bara i extrema krissituationer, till exempel om barns liv och hälsa är i fara och man på grund av tidsbrist inte hinner söka dispens, som vi kan agera, säger Ann-Margareth Livh.
