Dagligen möts vi av rapporter om platsbrist i sjaukvården och om vanvård eller andra problem i äldreomsorgen. De kommunala biståndshandläggare som har till uppgift att bedöma hjälpbehovet överhopas av övermäktiga mängder av ärenden. I vissa kommuner förekommer det att en biståndshandläggare har upp till 150 ärenden parallellt vilket naturligtvis är alldeles för mycket. Det är helt enkelt omöjligt att göra en adekvat bedömning och avgöra så många ärenden samtidigt. Istället för att erbjudas en plats i äldreboende tvingas mängder av hjälpbehövande åldringar till ett liv i misär utan möjlighet till ett värdigt liv. Istället för äldreboende erbjuds det billigare alternativet hemhjälp istället. Jag vill inte på något sätt nedvärdera hemhjälpspersonalen, de gör säkert så gott som de förmår med de alldeles för små resurser som står till deras förfogande. Ty kommunernas budgetar styr istället för vårdbehovet.

Under det senaste årtiondet har en fjärdedel av vårdplatserna på landets äldreboenden försvunnit och antalet sjukhusplatser halverats trots att antalet äldre ökat med över 15 procent under samma tid. Det finns många äldre som nu är rädda för att inte få plats på ett äldreboende när samhället prioriterar bort det som gör ett land demokratiskt värdigt. Kommunernas framtidsprognoser visar att befintliga budgetar inte kommer att räcka för att bibehålla nuvarande kvalitet under de kommande åren.
Det börjar bli hög tid för våra folkvalda att ge besked om hur en människovärdig omsorg skall kunna klaras med fler äldre särskilt i de mindre kommunerna på glesbygden eller på orter med mycket hög andel äldre.
I välfärdsstaten Sverige finns det gott om resurser men den härskande marknadsliberala doktrinen som genomsyrar samhället idag förordar skattesänkningar och vinstmaximering framför omsorgen om de äldre i vårt samhälle. Liberalism och rätten till jämlik omsorg går inte ihop, det är två oförenliga discipliner. Liberalismen strävar mot lägre skatter och mindre samhällelig inblandning emedan jämlik omsorg kräver att tillgängligheten för samhällets resurser ökas. Frågan om, inte det kommunala självstyret gjort sitt inställer sig onekligen. Kvalitén på äldrevården skiljer sig från kommun till kommun beroende på kommunpolitikernas prioriteringar. Detta är helt galet och får inte accepteras i en välfärdsstat. Ansvaret för äldrevården måste fråntas kommunerna och en gemensam huvudman för hela landet inrättas. För att uppnå en landsomfattande och jämlik omsorg borde ansvaret återgå till staten.