Det får mig att göra två reflektioner.
Först att man i Frankrike kan säga att man går på den stora folkfesten, som arrangeras av den kommunistiska dagstidningen L’Humanité, utan att ses som en gammal stöt, eller stalinist. Och det inte bara för att att festen existerar sedan september 1930, utan att ordet ”kommunism” sällan leder till hysteriska utbrott.
Jag minns en amerikansk dokumentärfilm, där en som flytt MacCarthys USA berättar: ”När vi kom till Paris 1947 såg vi tidningen L’Humanités löpsedlar utanför kioskerna, och radionyheterna citerade en av de kommunistiska ministrarna i regeringen /…/ Trots detta verkade inte fransmännen inte skräckslagna av något totalitärt hot. Kommunistpartiet var ändå Frankrikes största politiska parti!”
Min andra reflektion var att det för en sångare alltid är en ära att stå på scen vid denna folkfest.
Under de senaste decennierna var sångtexter, även om de var poetiska, roliga eller intressanta, varken politiska, feministiska eller sociala. Idag deklarerade Cali, som min bibliotekarie tänkte lyssna på, i en intervju att han var ”terroriserad av de nya mot invandring, som införts av inrikesminister Nicolas Sarkozy”. Diam är en tjej som sjunger hård rock, talangfullt och roligt. Hon är sedan ett år en stigande stjärna, feminist och generös. Och Raphaël, den tredje på min bibliotekaries lista, kallar L’Humanitéfesten ”ett hoppets evenemang”.
Nu håller man på att städa upp i det stora nöjesområdet. Hela byn för i år, med sina hundratals tält, små krogar, barer, debattscener, utställningar, rivs. För min del gav festen tillfällen till att vibrera, brinna för, och tända hoppet om det klasslösa samhället. Av debatterna minns jag ”Hur ska vi nära och rädda planeten?”, ”Vart leder de religiösa konflikterna?”, ”Är pressen fortfarande fri?” samt en passionerad debatt om Israel och Palestina. I panelen satt Françoise, journalist med Främre Orienten som specialitet och Amnon, israelisk journalist och författare. Vi ville fortsätta diskussionen. ”Dom har riktigt kaffe i det libanesiska kommunistpartiets stånd”, försäkrar en universitetslärare från Beirut, vän till Amnon. Fler bekanta gör att bordet hela tiden förlängs.
Visst är vi trötta efter tre intensiva dar, men konfliktglada och styrkta inför det kommande årets kamp, demonstrationer, flygbladsutdelning och dörrknackning.
Totalt uppgick antalet besökare till 850 000. Rekord! Där var skolklasser, tonåringar, vuxna mellan 20 och 95. Representanter för amerikanska fredsaktivister (hej Jim!), och israeliska krigsvägrare (hej Sarah!) kommer att finnas på våra näthinnor länge, länge.