Bok

Per Meurling – en intellektuell vildhjärna
Hans Lagerberg.
Ordfront, 2011.

Hans Lagerberg har skrivit en bok som väcker många tankar. Vad innebär det att vara en intellektuell? Kan alla vara intellektuella eller är de intellektuella en elit av tänkare? Medlem i ett parti och fri intellektuell? Har intellektuella större ansvar än andra? Eller kan de vara totalt trolösa? Rent av opportunistiska? Något definitivt och lugnande svar ges inte, men vi har fått något att tänka på och just det är väl syftet med boken Per Meurling – en intellektuell vildhjärna. För detta är inte en traditionell biografi, utan snarare en politisk essä, där personligheten Per Meurling får fungera som navet kring vilket diskussionen hela tiden kretsar. I själva verkat handlar boken minst lika mycket om vänstermannen och författaren Hans Lagerberg själv. Det är hans frågor till Meurling som vrids och vänds på. Från prästgården i Kristdala i norra Småland kom Per Meurling till Lund i slutet av 1920-talet, blev clartéist och socialdemokrat, var med och startade den viktiga vänstertidskriften Ateneum, hyllade den för osedlighet anklagade författarinnan Agnes von Krusenstjerna, radikaliserades och blev kommunist, deltog mycket aktivt i försvaret av den spanska republiken, försvarade skådeprocesserna i Moskva, anklagades och dömdes som sovjetisk spion, övergav kommunismen och blev åter socialdemokrat, doktorerade med en religionshistorisk avhandling, skrev pornografi för Curt Hson och anställdes mot slutet av sitt liv på det socialdemokratiska partihögkvarteret.

Själv fick jag anledning att studera honom närmare då jag forskade om arbetarrörelsens bildningsarbete. På 1930-talet riktade han en massiv och minst sagt dräpande kritik mot den folkbildning vars främsta företrädare var personer som ABF:s studieledare Gunnar Hirdman och Brunnsviks rektor, filosofen Alf Ahlberg. Dessa porträtterades av Meurling i Clarté som ”den goda tonens pingviner”, samtidens borgerliga bildningsfilistrar. Kritiken var våldsamt onyanserad, syftet med artiklarna var verkligen att döda, men som läsning är de en stor njutning. Meurlings stilkonst och slagfärdighet är, när den är som bäst, oöverträffad. Samtidigt är det ingen tvekan om att kritiken i allt väsentligt träffar rätt. Meurlings utgångspunkt är den marxistiska teori som aldrig anammades av arbetarrörelsens ledande folkbildare. En sann humanism måste enligt Meurling ha en materialistisk utgångspunkt. Det finns ingen fritt svävande konst eller kultur.
Att sätta någon etikett på Per Meurling låter sig inte göra, visst kan han anklagas för hållningslöshet, men till den borgerliga sidan gick han aldrig över.