Japans krigsmakt, som ockuperat landet och resten av ”Franska Indokina”, hade kapitulerat tre veckor tidigare efter USA:s atombomber över Hiroshima och Nagasaki. Två miljoner vietnameser dog av hunger 1945 på grund av den japanska utplundringen. På hösten 1945 ryckte 200 000 kinesiska koumintangsoldater in i norra Vietnam. I söder landsattes brittiska trupper ”för att upprätthålla ordningen”. En del franska kommandosoldater medföljde.
Ordningen gällde den koloniala kontrollen tills ”fransk administration kunde bli återupprättad i Indokina”, enligt förklaringen från lord Mountbattens högkvarter. Lorden lydde under premiärminister Attlee och hans labourregering i London.
Franska trupper nådde Saigon den 3 oktober. Det tog dem tre veckor att erövra staden. Nya trupper anlände. I de Gaulles koalitionsregering i Paris, som beslutade om erövringskriget, satt två kommunistiska representanter, Tillon och Billoux. Efter regeringsombildningen den 21 november kom tre kommunister till in i regeringen, bland annat franska kommunistpartiets ordförande Thorez som vice premiärminister. Tillon var minister för rustningsindustrin.
Den 20 januari 1946 avgick de Gaulle, men inte på grund av kriget. Den nya koalitionsregeringen hade sex kommunistiska ministrar och efter en ombildning den 24 juni sju stycken. Den 18 december erövrade franska styrkor finansministeriet i Hanoi. Två dagar senare utsände Ho Chi Minh sin berömda appell till alla vietnameser att gripa till vapen: ”Vi är fast beslutna att inte låta oss förslavas!”
I Paris en månad senare blev kamrat Billoux fransk försvarsminister! Han och de andra kommunisterna i regeringen avgick inte förrän sista april 1947, men ingalunda på grund av Vietnamkriget utan i protest mot ett förslag om regeringsingripande mot 20 000 strejkande arbetare vid Renaultverken.
Ingen stat erkände Ho Chi Minhs regering förrän Mao kom till makten i Kina 1949 och omgående gjorde det. Stalin och hans östeuropeiska vasaller följde då efter. Förklaringen till den franska kommunistiska partiledningens imperialism står att finna i den sovjetiska förebilden, inte minst Lenins order 1920 om att de sedan tre år självständiga staterna Armenien, Georgien och Azerbajdzjan skulle ockuperas. Det före detta tsarryska imperiet försågs med socialistiska förtecken. De ledande kamraterna i Paris siktade mot en liknande lösning för det franska kolonialväldet.
