När Huaweis mäktiga grundare Ren Zhengfei i augusti sade ”Vi måste göra överlevnad till vårt huvudsakliga mål” (1) handlade det till synes om hur koncernens vinster kollapsat under trycket från USA:s sanktioner. Men hans pessimistiska kommentar tolkades bredare – oväntat nog samtidigt som det kinesiska kommunistpartiets ledare samlats i kustorten Beidaihe för att förbereda sig för sin tjugonde kongress.
Kongressen, som inleds den 16 oktober, väntas välja Xi Jinping till generalsekreterare en tredje gång, vilket skulle begrava den gräns på två mandatperioder som infördes vid Mao Zedongs död 1976.
Kongressen hålls vid en tid när landet står inför stora utmaningar hemmavid – minskande tillväxt, föroreningar, covid-19 och en strikt nedstängningspolitik – samt utomlands – söndervittrande relationer till USA och grannländerna runt kinesiska sjön, kriget i Ukraina och spänningarna kring Taiwan.
Den 20:e kongressen öppnar exakt fem år efter den senaste, kanske för att försäkra de 96,7 miljoner partimedlemmarna om att allt är som vanligt. Och kongressen kommer att öppnas först när dess inriktning och ledarskap redan har fastställts. För till skillnad vad vi ofta får höra i väst så finns det debatt inom partitoppen. Den är nedtystad, till och med hemlig. Men den finns. Och i år finns det mer friktion än vad Xi hade räknat med.
Ekonomin och sociala frågor är nyckelpunkter. Här ser Xis meritlista respektabel ut: en medeltillväxt på sex procent årligen, den absoluta fattigdomen är utrotad (även om IMF rankar Kina på 72:a plats i förmögenhet per capita), framgångsrika och välbehövliga infrastrukturprojekt (vägar, tågräls och flygplatser), och en klättring i den industriella värdekedjan, till den grad att Kina nu tillför över 25 procent av värdet i en iphone, jämfört med 3,6 procent för 15 år sedan. (2)
Men iphone-exemplet visar också på hur beroende Kina fortfarande är av utländsk teknologi, inte minst vad gäller den senaste generationen av taiwanesisk-utvecklade halvledare och mjukvara. Handelskriget som utlöstes av Donald Trump och som därefter trappats upp av Joe Biden har lett till importförbud, vilket gör framtiden osäker. Huawei, ett ledande företag inom G5 och telecom-nätverk, har blivit vingklippt.
Trots detta, och i motsats till den mediala berättelsen, har Xi gjort mycket för att stärka Kinas utrikeshandel och liberalisera reglerna för utländska investeringar, enligt den amerikanska ekonomen David Dollar. ”Under de senaste åren”, skriver han, ”har Kina passerat USA som nummer ett när det gäller direkta investeringar: 253 miljarder dollar flödade in i landet 2020, jämfört med 211 miljarder dollar i USA. Utländska investeringar fortsatte växa under 2021, drivna av service- och high-tech-industrierna. (3) Kapitalister sätter trots allt vinst före ideologi, och en marknad med över en miljard konsumenter går inte att bortse från. Investeringarna har flödat till sektorer högre upp i värdekedjan, medan basindustrin har flyttat till Vietnam, Malaysia och Bangladesh, där lönerna är avsevärt lägre.
Men den kinesiska ekonomin stagnerar: under andra kvartalet 2022 var tillväxten den lägsta på trettio år: 0,2 procent. Svagare världshandel och Kinas ”zero-covid”-strategi, som fortfarande paralyserar hela städer i regionen, är en del av förklaringen. Det är också den frenetiska byggboom som rått i Kina de senaste decennierna, och som skapat en fastighetsbubbla som regeringen långsamt försökt punktera – med begränsad framgång.
Den låga tillväxten beror också på försöken att hålla tillbaka techjättar som Alibaba, vars tentakler har börjat leta sig in i finanssektorn, och att reducera ineffektiviteten i offentliga infrastrukturinvesteringar. De 33 stödåtgärder på över 500 miljarder dollar som regeringen genomförde i april och juni har dock inte fungerat. För David Dollar är järnvägen ett talande exempel på Kinas svårigheter: ”De första höghastighetslinjerna (…) gick genom tätbefolkade korridorer och var välanvända; men senare investeringar har utökat tågnätet till mer glesbefolkade områden där det inte kommer till användning.” Han fortsätter: ”Mer sociala insatser, för migranter, gamla och glesbygdsbefolknigen, skulle kunna betalas genom att skära ned på slösaktiga infrastrukturinvesteringar”. (4)
Arbetslösheten stiger, särskilt bland utbildade unga: nästan en av fem kan inte få ett jobb, en potentiellt explosiv situation. Om Kinas sociala kontrakt – löftet om en bättre framtid i utbyte mot acceptans för kommunistpartiets maktmonopol – undermineras ser framtiden osäker ut. Det är med andra ord förståeligt att partiets högsta tjänstemän och kadrer, vars personliga öden står på spel, inte stillatigande följer varje direktiv från Xi.
Det andra problemet är Taiwan. Motståndet mot öns självständighet har nästan helt dominerande inom partiet och troligen även inom det kinesiska samhället. Men hur Taiwan ska hanteras är omstridd fråga, och i Kina är Xi Jinping inte nödvändigtvis den mest aggressiva.
Somliga, speciellt inom militären, anser att Kina ska slå till snabbt och hårt ”innan USA använder Taiwan för ett proxykrig mot Kina, precis som de gjorde med Ukraina mot Ryssland”, som en före detta officer, som tycker att presidenten är för velig, uttrycker det. Andra anser att landet måste fortsätta förbereda sig militärt. Denna grupp, som är mycket mer tystlåten, skulle föredra om även presidenten höll en lägre profil, i likhet med den tidigare ledaren Deng Xiaoping,
Tre faktorer har förändrat den taiwanesiska situationen under de senaste åren. I Kina har Xi gjort en återförening till en del av hans stora ”vitaliserande” projekt. Taiwan ses som den ”försvunna pusslbiten” som måste återinföras så snart som möjligt. Under den tidigare doktrinen var enandet bara en tidsfråga, så det fanns ingen anledning att skynda.
I Taiwan har behandlingen av Hongkong fått många att dra slutsatsen att principen om ”ett land, två system”, som hävdades garantera demokratiskt självstyre, bara var en slogan ämnad att få dem att acceptera stenhård centralisering. Detta hjälpte i sin tur Tsai Ing-wens triumfatoriska återval som president i januari 2020, vilket ytterligare skrämt upp Beijing.
I USA har en anti-kinesisk feber och Taiwans geostrategiska läge fått många tunga politiker att omvärdera den så kallade ”one China”-politiken som rått sedan 1979 och inneburit att man mer eller mindre fullständigt erkänt Taiwan och Hongkong som rättmätiga delar av Kina. En månad efter att representanthusets talman Nancy Pelosi genomförde sitt omtalade besök i Taipei meddelade Biden-administrationen att man kommer att skicka en ny vapenleverans till ett värde av
1,1 miljarder dollar till ön.
Presidenten sade också att USA skulle försvara ön om den invaderades, (5) vilket har har setts som en uppmuntran till Taiwan att utropa sin självständighet. Den 14 september godkände senatens utrikespolitiska kommitté en ny Taiwanstrategi. Den innehåller steg som utmanar status-quo, som att utnämna Taiwan till ”en viktig allierad utanför Nato”, (6) precis som man gjort med Japan, Australien och Sydkorea. Eller de 4,5 miljarder dollar som ska ges i ”säkerhetsstöd” under de kommande fyra åren. Senaten och representanthuset behöver godkänna förslaget innan Joe Biden kan införa det, men demokrater och republikaner är på samma våglängd och det kinesiska ledarskapets rädslor har förstärkts. Rädsla är sällan en god rådgivare.
Allt detta spelar in i Xis strategi att vända sig mot den icke-västliga delen av världen, framför allt Asien. Han har inte lyckats inskränka Washingtons militära och strategiska makt i regionen, men har konsoliderat sina band via RCEP, det största frihandelsavtal som någonsin slutits, med länderna inom Association of Southeast Asian Nations (ASEAN), Australien, Sydkorea, Japan och Nya Zeeland. ”Under 2012 var USA Kinas största exportmarknad (19 procent)”, skriver Dollar, ”2019 var Kinas export till sina partner inom RCEP 56 procent större än exporten till USA.”
Detta ekonomiska beroende betyder att de flesta ASEAN-ledare vägrar att välja medan Washington och Beijing trots påtryckningar från båda sidor.
Kina utökar också sitt inflytande i centralasien. Under sitt första utlandsbesök på två och ett halvt år besökte president Xi Kazakstan och Uzbekistan, där han deltog i samarbetsorganisationen SCO:s möte i Samarkand tidigt i september. SCO är unik eftersom den samlar alla fyra centralasiatiska republiker (Kazakstan, Kirgizistan, Uzbekistan och Tadzjikistan) samt Ryssland, Kina, Indien och Pakistan, som alla är fullvärdiga medlemmar, jämte flera ”dialogparter”: Azerbajdzjan, Armenien, Kambodja, Nepal, Sri Lanka, Mongoliet, Turkiet, Egypten, Qatar, Saudiarabien och Iran (som har ansökt om fullvärdigt medlemskap).
Kinesiska ledare talar ofta om SCO som en modell för en ny internationell ordning, befriad från västerländsk överhöghet, där länder som inte är överens ens om frågor som är av avgörande betydelse (Indien och Pakistan om Kashmir, eller Iran och Saudiarabien) ändå kan samarbeta i andra frågor, eller åtminstone föra en dialog.
Organisationens septembermöte överskuggades av det ryska kriget i Ukraina och Vladimir Putins bilaterala möten med Xi och Indiens president Modi. Putin sade till Xi: ”Vi sätter högt värde på den balanserade position som våra kinesiska vänner har intagit ifråga om Ukrainakrisen (…) Vi förstår era frågor och farhågor kring detta”. 7 Inga detaljer om vilka farhågor detta var framkom. Vi vet bara att Modi fick samma svar från Putin när han påpekade att ”detta inte är rätt tid för krig”.
Rysslands invasion av Ukraina inskränker den absoluta okränkbarhet för nationell suveränitet som Kina förespråkar. En talesperson för det kinesiska utrikesdepartementet uttalade i slutet av september återigen kravet på en ”vapenvila via dialog”. Kriget saboterar Xis förhoppningar på en multipolär värld som erkänner Kinas maktanspråk. Beijing vill därför inte alienera väst fullständigt, men inte heller låta USA och dess allierade krossa Ryssland ekonomiskt och diplomatiskt – en svår balansgång.
Det pågår mycket debatt inom kommunistpartiet, där ledande figurer öppet har kritiserat den förda politiken. Kritiken sträcker sig bortom de kinesisk-ryska relationerna och berör i allt högre grad alla aspekter av samhället. Den ökande repressionen och censuren har inte heller tystat den, som den kinesiske sociologen Sin Liping skriver i artikeln ”Varför får inte vill vara bundna”: ”Om får inte gillar att vara bundna, är det inte nödvändigtvis för att de vill göra något dåligt (…) Det räcker med att se hur lyckligt ett får är när det släpps fritt, hur det springer iväg, för att förstå hur mycket det ogillar att vara bundet.” 8 Kommer fåraherdarna vid den tjugonde kongressen att se?
Artikeln är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique.
Översättning: Tor Gasslander
