Efter debatten i Agenda, mellan Eva Björklund och en av bombhögerns främsta företrädare, vill Björklund i en debattartikel i Flamman (2004/43) lägga ut texten på ett sätt hon inte fick i ett av etablissemangets främsta forum. Björklund försöker visa på att Agenda var missledande då man hävdade att många vänsterintellektuella är kritiska mot Kuba. Med intellektuell name-dropping som metod hävdar hon att bland andra Immanuel Wallerstein, Howard Zinn och Noam Chomsky skulle ”i upprop och uttalanden det senaste året stött Kuba”. Detta är dock ytterst missvisande.
Just dessa tre, men även många andra, skrev i mars 2003, efter de omfattande arresteringarna av dissidenter och journalister, under ett upprop mot dessa övergrepp. I uttalandet står det:
”Fängslandet av människor som försöker tillämpa sin yttrandefrihet är upprörande och oacceptabel. Vi kräver att Castroregimen friger alla politiska fångar och låta det kubanska folket tala, skriva och organisera sig fritt (reds. övers.)”
Detta är givetvis något som vi också skriver under på (uppropet finns att läsa på www.cpdweb.org).
Yttrandefriheten är idag kraftigt begränsad på Kuba. När organisationen Reportrar utan gränser rangordnar länder, efter hur stor frihet pressen åtnjuter, kommer Kuba på 166:e plats av 167 länder, strax före Nordkorea och efter Burma. Kuba är, enligt organisationen, något av världens största fängelse för journalister. I april 2004 antog även FN:s kommission för mänskliga rättigheter en resolution som kritiserar de omfattande arresteringarna av journalister och dissidenter. Vidare krävde kommissionen att Kuba skulle ta emot ett besök från representanter från kommissionen vilket Kuba vägrade. Kommissionen har årligen sedan 1992, med undantag för 1998, antagit resolutioner i vilka människorättssituationen på Kuba ses som mycket bristfällig.
Det är därför ytterst beklagligt att vissa inom vänstern tar så lätt på dessa inskärningar i yttrandefriheten. Redan 1917 skrev Rosa Luxemburg, förfärad över utvecklingen i bolsjevikernas Ryssland: ”Frihet endast för regeringens anhängare, endast för ett partis medlemmar de må vara aldrig så talrika är ingen frihet. Frihet är alltid den annorlunda tänkandes frihet.” Oavsett om en regim förmår att mobilisera många människor för flaggviftning kan detta aldrig tas i intäkt för inskränkningar i medborgarnas rättigheter. Fast å andra sidan har ju Kuba aldrig ratificerat FN:s konvention om de medborgerliga och politiska rättigheterna.
Det är orimligt att kalla Kuba för något annat än en diktatur. Kuba är en enpartistat där kommunistpartiet är det enda legala partiet. Förvisso hålls personval, men då det bara finns ett parti är det givetvis inte rimligt att tala om ett fritt val. Om det socialdemokratiska arbetarepartiet skulle vara det enda lagliga partiet i Sverige skulle väldigt få betrakta detta som demokratiskt. Även om det tillämpades vissa inslag av personval så att medborgarna fick välja på ett antal socialdemokrater så är detta givetvis inte i närheten av ett demokratiskt valsystem. Rätten att fritt få organisera sig är fullständig nödvändighet i en demokrati. Denna rättighet finns inte på Kuba.
Istället för att vilja diskutera dessa frågor brukar Kubas advokater lyfta fram USA:s terrorpolitik mot Kuba som bedrivits systematiskt sedan revolutionen 1959. Frågan är emellertid vad detta ursäktar? Snarare används det som en ursäkt till repression. Under andra världskriget utgjorde Tyskland ett hot mot Sverige. Det var trots detta oförsvarligt att den kommunistiska pressen belades med transportförbud.
Att Kubas MR-brott är ganska milda i jämförelse med många USA-allierade länder hindrar inte fakta om Kubas odemokratiska system. Är det några som vinner på den kubanska regimens repression så är det just USA och borgerligheten som vill se ännu en lydstat till Washington. De ortodoxa Kuba-försvararnas fundamentalism påminner om borgarnas försvar av USA. Båda litar blint på respektive regims dekret. Källkritik verkar vara ett okänt begrepp.
Anledningen till att Kubafrågan kommer upp just nu är tudelad. Dels tar borgarna alla tillfällen de får att svärta ner oss i vänstern. Dels har vissa vänsterpartister har visat sig vara medlemmar i en vänskapsförening till en diktaturstat. Borgerligheten, sossar och högerpressen tar givetvis tillfället i akt ge denna fråga exceptionellt stort utrymme. Effekten blir att vi hamnar på defensiven och, istället för att föra fram en radikal systemkritik, tvingas följa en agenda satt av eliten i samhället.
Det är tragiskt att inte alla inom vår rörelse inte kan se igenom den romantiserade bild av Kuba som finns i vissa läger. För om man inte mäter alla länder med samma måttstock – oavsett relation till USA eller hälsovårdskvaliteter – är man inget annat än en hycklare. Då har man ännu en likhet med fundamentalismen hos den svenska högern som är på USA:s sida i alla lägen. Också högern viftar bort fakta om USA:s illdåd och demokratiska brister. Liberaler gråter gärna krokodiltårar för Kubas dissidenter. Samtidigt som de närmast applåderar Israels utomrättsliga avrättningar och tiger om USA:s militärbistånd till många av världens mest brutala regimer. Problemet för båda dessa, på ytan till synes motsatta, ståndpunkter är att oavsett bevis på övergrepp ursäktas med hänvisning till ett yttre hot / inre hot eller ett högre syfte.
