På 1930-talet hörde han till en av de populäraste arbetarkonstnärerna i Sverige. Men idag är Hans Tombrock bortglömd. Tillsammans med en annan tysk i svensk exil, dramatikern Bertolt Brecht, utvecklade Tombrock på 1940-talet en politisk konstform, som skulle kombinera bild och text föra ”konsten till folket”. Många av dessa arbeten hittas fortfarande på Folkets hus runtom i landet.
Brechts och Tombrocks konstnärliga möte, är temat för en vandrarutställning från Tombrocks hemstad Dortmund, som visades först på Arbetets museum i Norrköping. Utställningen ska turnera i Folkets hus runt om i Sverige under året.
Utställningen säger sig kretsa kring samarbetet mellan Tombrock och Brecht. Trots detta är det Hans Tombrocks brokiga liv och verk som tydligt står i centrum. Och det kan man förstå. Född 1895 som sextonde barn i en gruvarbetarfamilj i Ruhrområdet, sticker Tombrock tidigt hemifrån, jobbar något år som sillfångare i Holland och tar år 1914 värvning i tyska örlogsflottan. Han deserterar, grips och upplever första världskrigets slut som fästningsfånge.
Efter kriget återvänder han hem, jobbar som gruv- och senare metallarbetare, deltar i kommunisternas väpnade uppror i Ruhrområdet år 1920, döms efter upprorets kväsande till två års fängelse. Därefter driver han omkring, och lever mellan 1924 och 1932 en landstrykares liv. Emellanåt måste han sitta av ytterligare två år för stöld. Under denna tidsperiod börjar han rita karikatyrer och små impressioner från luffarlivet, för att tjäna ihop till brödfödan. Hans Tombrocks genombrott som konstnär kommer på en ”vagabond-konstnärsutställning” och snart blir han den främsta företrädaren för Vagabondernas internationella bröderskap, en konstnärsförening bildat år 1927.
Hans tidiga arbeten präglas av protest mot borgerliga estetiska ideal och ett romantiserande av vagabondlivet. Tombrock närmar sig dock, i 1930-talets början, kommunismen och börjar hitta sina motiv i ”de enkla människornas”, främst de arbetslösas, vardagsliv. Efter nazisternas maktövertagande i januari 1933 tvingas han i landsflykt. Efter en irrfärd genom flera europeiska länder finner han till sist en fristad i Sverige 1936. Här får Tombrock för första gången förmånliga arbetsvillkor, tack vare sin popularitet inom den svenska arbetarrörelsen. Hans verk ställs flitigt ut, han får många uppdrag av Folket hus- och ABF-föreningar runt om i landet och jämförs i den socialdemokratiska arbetarpressen med digniteter som Goya, Pieter Breughel och Käthe Kollwitz.
1939 träffar Tombrock och Brecht varandra på ett möte i Stockholm. De två konstnärerna inleder ett fruktbart samarbete som mynnade ut i agitatoriska ”bild-text-tavlor” till Folkets hus runtom i landet, samt i ett antal Tombrock-illustrationer till Brecht-pjäser som Galileis liv och Mor Courage. Samarbetet med Brecht bryts när den sistnämnde till sist får sitt efterlängtade visum till USA och lämnar Europa. Tombrock stannar i Sverige, där han är mycket aktivt i kommunistiska konstnärskretsar. Han publicerar artiklar i den kommunistiska pressen och bildar konstnärsgruppen Realisterna.
Men redan i Sverige hamnar han i konflikt med sina kamrater och utesluts ur gruppen. Värre skulle det bli: 1946 återvänder han till sin hemstad Dortmund i den brittiska ockupationszonen i Tyskland och grundar en skola för ”bildande och brukbar konst”. 1949 följer han slutligen en kallelse till konsthögskolan i Weimar i den nygrundade östtyska staten.
Det är givet att utställningen konsekvent tonar ned Tombrocks relation till kommunistpartiet under i stort sett hela 1930- och framför allt 1940-talen. Samtidigt överbetonas hans problem med de östtyska myndigheterna. Tombrock hamnar i Weimar snart i blåsväder på grund av sina egensinniga idéer om konstens form och innehåll. Inom den akademiska miljön möts hans konst av kallsinnighet. Hans självlärda, ”dilettantiska” stil kritiseras av kollegorna, han påstås bryta mot socialistiska ”estetiska riktlinjer”. Samma kritik, som till exempel också Albin Amelin gett uttryck för i Sverige, hade dock ledsagat Tombrock alltsedan hans genombrott år 1927. Tombrock lämnar Weimar, försöker förgäves inhämta vännen Brechts stöd och lämnar till sist besviket DDR. Han bosätter sig i Västtyskland och hamnar snart i glömska, eftersom hans konst anses som ”medelmåttig” också i Västtyskland. 1966 avlider han i Stuttgart.
