När jag var två år flyttade jag, min morsa och mina syskon till en tvårummare i ett modernt, nybyggt barnrikehus i Årsta från en omodern etta med dass på gården vid Hornstull i Stockholm. Jag tror att det var från den dagen som vi i min familj började kunna dölja fattigdomen för vår omgivning. Min morsa var ensamstående och jag hade många syskon. När jag började skolan hade redan ett par av mina äldsta syskon börjat arbeta och bidrog alltså till ekonomin. Morsan jobbade först som servitris på ett ölcafé men fick, när jag var tio år, jobb på en fabrik ganska nära vårt hem. I min skola gick förstås alla barn som bodde på barnrikehusgatan och några från ett höghusområde.
Vi var alla klädda ungefär likadant. Ingen behövde få veta att jag fick mina ickeärvda ytterkläder via sociala nämederna där morsan ibland kunde hämta kuponger för ”fattiga” och lämna som betalning i klädaffären.
Som femåring fick jag mitt första halsband med nyckel på. Det hände ofta att både morsan och syskonen var borta vissa tider på dagen så att jag fick ta hand om mig själv. Jag var ju yngsta barnet.
Att jag var hungrig ibland märktes ju inte utåt, och ofta kunde jag hitta havregryn och lite mjölk eller göra mig en limpmacka med margarin. En skillnad mellan mig och de flesta av barnen i barnrikehusen var att de hade två föräldrar och oftast var mammorna hemmafruar. För mig innebar det att jag ibland kunde få hänga med någon skolkamrat hem efter skolan och festa på choklad och smörgås som mamman i huset bjöd på.
En annan skillnad var att jag som fattigbarn fick komma ut på landet hos en bondefamilj varje sommar. Det ordnade morsan via kommunens Sommarbarnsbyrå. På så sätt kunde jag komma hem vid skolstarten knubbig och solbränd till skillnad mot mina barnrikekompisar som ofta bara varit på tältsemester ett par veckor. (Ingen fick ju veta att jag längtade hem hela sommaren.)
När jag gått fyra år i folkskolan fick jag lust att börja i läroverket, vilket ingen av mina syskon hade kunnat få göra. Det kostade en hel del för man måste bekosta både läromedel och terminsavgift.
Det ordnade sig bra för mig, för hade man så låg inkomst som morsan, så befriades man från terminsavgiften. Därtill kom att min äldsta brorsa jobbade på lagret i stans största bokhandel där han hade 40 procent rabatt på alla böcker, även skolböcker. Inget av detta behövde omgivningen få veta.
Åren i läroverket gick utan problem. Mitt första sommarjobb hade jag innan jag hade fyllt fjorton år och sedan fortsatte sommarjobben någon månad varje år, så att jag kunde bekosta lite skor och kläder till mig själv. Under de åren jobbade alla mina syskon och det var ofta någon av dem som kunde fixa så att jag kunde jobba på någon av deras arbetsplatser på somrarna.
Visserligen var det en oerhörd upplevelse för mig att få komma med hem till mina klasskamrater och se hur annorlunda livet var i medelklassen och även några exemplar av överklassen. Men för att jag inte skulle göra bort mig i denna nya miljö, skaffade jag en liten bok om ”vett och etikett” och lärde mig exakt hur man skulle hälsa, tacka för senast och välja glas och bestick i rätt ordning när det bjöds på middag och liknande.
När jag tog studenten skulle det ju vara fest. Morsan, som var mäkta stolt över att ha en dotter som var släktens första student, lovade att det skulle rustas till fest. Och fest blev det. En moster i Norrland, sömmerska till yrket, sydde en mycket fin ljus dräkt som alla flickor skulle ha på sin studentfest, till mig. En annan moster, som jobbade som servitris på en fin restaurang, tog hand om maten i köket och bidrog med flera flaskor vin. (I vanliga fall fanns det inte en droppe alkohol i vårt hem). Min dåvarande pojkvän – från övre medelklass – betalade ett par otroligt tjusiga, ljusbeiga, högklackade skor. Dessutom stod han för inbjudan av ett känt jazzband som spelade på flaket till den lastbil som han hade skaffat. Bandet spelade hos oss på kvällen och mina syskon hade bidragit med pengar till det piano som morsan hade hyrt, eftersom en av jazzkillarna var en känd pianist.
Det var fest och dans och glädje, många kamrater och släktingar var där. Men när min klassföreståndare plötsligt stod och ringde på dörren höll morsan på att dåna när hon förstod vem det var. Jag var bara glad och nöjd. Och än mer stolt blev jag när jag satt och lyssnade på ett samtal som min morbror, snickare och politiskt radikal, hade med min klassföreståndare, av fin adlig släkt. De hade hamnat i en ivrig politisk debatt och min morbror klarade det galant, eftersom han var mycket mer insatt i samhällsfrågor än min lärare var. Framåt midnatt lyfte min morbror sitt glas mot mig och sa: ”Utbilda dig och gå ut i världen och gör den bättre! Men – glöm aldrig var du kommer ifrån!”
Åren som följde studerade jag på universitetet och levde som många andra studenter på lån och sommarjobb, och jag fick rum i ett studenthem. Därmed var klassklyftorna utraderade. Största delen av mitt liv har jag levt med och i medelklassen – den vänsterinriktade delen, märk väl! – och jag har aldrig skämts för att ha gjort klassresan. Tvärtom. Jag minns min morbrors ord och jag har aldrig glömt var jag kommer ifrån.
