Kultur 10 januari, 2023

Konsten att se 2023

Var kan du uppleva den bästa konsten i år, och – har du råd? Svaret är att det mesta händer i norr och är gratis. Paulina Sokolow listar fem utställningar att se i år.

Paris? New York? Eftersom jorden är sfärisk går det bra att placera norr i mitten. För bara fem år sedan spådde Handels-ekonomen Kjell A. Nordström att storstäder som Stockholm skulle explodera av tillväxt och innovationsglädje medan han benämnde glesbygden som ”skräpytor för en och annan alkis”. I dag finns bara plats för en ny stockholmare om hen heter Espresso i förnamn och House i efternamn. I stället är det mot de nordligaste regionerna som framtidsforskarna spanar. Bildmuseet i Umeå, sedan lång tid en av landets mest nyfikna konstinstitutioner, tar i utställningen Ned till norr ett grepp om land- och havsområdena norr om Polcirkeln. I samarbete med Portland museum of art (Kanada) och Reykjavik museum of art presenteras verk som gestaltar livet nära de biosfärer där klimatförändringarnas tröskeleffekter först slår igenom. Regionerna är alla kopplade till varianter av kolonial historia, samtidigt som en ny era av exploatering tar fart i det tysta. Namnlistan är lovande, med både välkända veteraner som Joan Jonas, Anders Sunna och Katarina Pirak Sikku, och yngre, intressanta konstnärer som Jordan Bennett och Jóhan Martin Christiansen. Det här blir en utställning att vallfärda till. Kanske en av årets viktigaste konsthändelser i världen? (26 maj–14 januari 2024. Fri entré.)

Katarina Pirak Sikku är en mästerlig berättare. Sparade fotografier, familjehistorier, hantverksföremål av bland andra hennes pappa, den berömde samiske mästaren Lars Pirak, åtföljda av egna forskningsresor och vandringar i rasbiologernas spår och platsbesök där LKAB och Vattenfall farit fram över landskapet, bildar tillsammans en oavslutad väv. Redan i slutet av februari passar Nordens till kvadratmeter största konsthall, Havremagasinet i Boden, på att göra en efterlängtad retrospektiv med en konstnär som på ett ovanligt sätt lyckas komplicera det personliga med det politiska genom att även ifrågasätta minoritetskollektivens normer och att redogöra för historiska skeenden genom föremål som både förmedlar och förskjuter innebörden av det samiska. (Katarina Pirak Sikku, Havremagasinet, Boden 28 februari–april. Fri entré).

Västernorrland hamnar nästan alltid sist i alla möjliga jämförelser i statistiken, från att äta vegetariskt till vårdköerna. Men i en region som sällan får uppmärksamhet har konsten ofta ovanligt bra förutsättningar att göra vad farao den vill, vilket betyder vilda grepp, fyndig gör-det-själv-stil och ett flöde av rövarhistorier att ta av. Det kallas Punksvall av en anledning. Den 3 juni lanseras Wonder Wander, konst längs en ny vandringsled från Örnsköldsvik som börjar med en färd med linbana upp till Varvsberget. Första helgen i augusti öppnar Blånagla Artfest med konst som knyter an till bruksorten Husum med sin massafabrik.

I Timrå kommun presenterar Nina Svensson – en stjärna på att sovra fram lokalhistorier med finurlig folkloristisk udd – ett verk som kretsar kring skulpturen av Bengt Lindströms Y och i Folkets hus i Junsele under återvändarveckan i juni visar Margareta Klingberg ett verk om Sven Edins väg.

Svenska museer bjuder gärna på återblickar. Sådana exposéer över ett nostalgiskt förflutet har en tendens att missa de livsdrömmar som klipptes av på grund av krig och förföljelser. Därför är Moderna museets utställning om Lotte Laserstein mer än efterlängtad – om än sent. Laserstein, född 1898 i Berlin, var en av få kvinnor som fick tillträde till en konstnärlig akademisk utbildning, lagom till modernismens genombrott, då akademin också tappade sin stjärnglans. Inte desto mindre framträdde hon som en av de mest lovande och efterfrågade i mellankrigstidens nysaklighet. Hennes monumentala Abend über Potsdam från 1930 dignar av olycksbådande stämning och förtätad ovisshet. 1937 fick hon en inbjudan att ställa ut i Stockholm och någonstans förstod hon att det troligen var hennes räddning. I Sverige fick hennes målarkarriär, vid knappt 40 år fyllda, ett abrupt slut och hon överlevde på enstaka porträttuppdrag åt privatpersoner. Som exilkonstnär i Sverige var hon inte inkluderad i konstlivet. (Lotte Laserstein – Ett delat liv, Moderna Museet Malmö 6 maj–1 oktober 2023, därefter Moderna Museet Stockholm 11 november 2023–14 april 2024. Entré cirka 150 kr).

Med Parasite, Squid game och Decision to leave har Sydkorea blivit ett land känt för att nå ut med sina filmer till en bredare internationell publik. Nu är det dags för publiken att dyka ned i en av landets mer kända konstnärskap. Lee Buls
futuristiskt blänkande rörliga konstruktioner väcker tankar om grandiosa visioner ur det förflutna. Den silverskinande installationen Willing to be vulnerable – Metalized balloon, (2015–2016), har samma dimensioner som den tyska zeppelinaren Hindenburg, som 1937 fattade eld och kraschade med passagerare utanför New York. En aktuell påminnelse om enfaldiga föreställningar om hur upprustning, teknologi och våld ska göra oss fria. (Lee Bul, Göteborgs konstmuseum
11 mars–27 augusti 2023. Inträde, cirka 100 kr).

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 01 mars, 2024

Upplagt för stök i Venedig

Bild ur serien ”The missing negatives of the Sonnenfeld collection” (2008) med israeliska nybyggare utbytta av palestinska modeller. Foto: Yael Bartana.

Den Israel-födda stjärnprovokatören Yael Bartana representerar Tyskland i årets redan kontroversiella konstbiennal i Venedig. Ska även hon stämplas som antisemit?

Om en och en halv månad öppnar den 60:e upplagan av Venedigbiennalen som har titeln Foreigners everywhere, främlingar överallt. Jag antar att det ska läsas ironiskt, som att vi alla ses som främlingar av någon. Men den internationella konstfesten har inte oväntat drabbats av turbulens ifråga om Israels deltagande.

Det är ett mönster vi känner igen från Eurovision och nu senast filmfestivalen Berlinale, där den israeliska filmregissören Yuval Abraham i sitt tacktal vid prisutdelningen för hans film No other land adresserade sitt lands apartheidpolitik och krävde eldupphör. Abraham är själv jude med en mormor som föddes i ett tyskt koncentrationsläger, men har ändå anklagats för antisemitism av politiker, och därtill av så allvarliga dödshot att han inte kan resa hem till Israel. I en intervju i The Guardian sade han: ”Att stå på tysk mark som son till Förintelsens offer och kräva eldupphör – och för detta bli anklagad för antisemitism är inte bara skandalöst, det är också att bokstavligen försätta judiska liv i fara.” 

Nu stundar alltså Venedigbiennalen. I skrivande stund har uppropet Art not genocide alliance samlat ihop tusentals underskrifter på en hemsida som härmar biennalens röda lejonlogga. Enligt författarna skapas konst inte i ett tomrum och varje konstverk som officiellt representerar staten Israel legitimerar folkmordspolitiken, samtidigt som palestinska poeter tystas, fängslas och mördas.

Som ett pikant körsbär på alltihopa ska Israelfödda Yael Bartana representera Tyskland i en samlingsutställning i landets strama paviljong, byggd 1938 i vit marmor i klassisk stil med ”Germania” inhugget under arkitraven, ett praktexempel på nazistisk arkitektur, under vars tak Hitler och Mussolini en gång hälsade på varandra med varsin signaturhandsalut. Här ska hon presentera ett nytt konstverk i en utställning med titeln Thresholds, trösklar. Valet av Bartana är definitivt politiskt. 

För att få en fingervisning om hennes konst, kan man just nu besöka galleriet Gammel Strand i Köpenhamn där hennes utställning Things to come just öppnat. Här visar hon sitt stora verk Two minutes to midnight, en timslång film som utspelar sig i en bunker liknande den i kultfilmen Dr. Strangeloves war room. I det här fallet är världsledarna enbart kvinnor, spelade av professionella skådespelare och de befinner sig i ett ”fredsrum” och samtalar om det kritiska läget. Herr Twittler vill ”trycka på knappen”.

Two minutes to midnight, som är ett av Bartanas viktigaste verk på senare år, leker på hennes typiska sätt med fantasier om en annan historia eller utopisk framtid. 

I fotoserien Stalag från 2014 ikläder hon sig personer som en SS-man eller en IDF-soldat och placerar sig samtidigt bakom och framför kameran. I en annan fotoserie, The missing negatives of the Sonnenfeld Collection (2008), plockar hon upp en berömd fotosamling av paret Leni och Herbert Sonnenfeld, som under 30-talet dokumenterade den ökande nazismen i Berlin och senare reste till det unga Israel.

Bartana har fokuserat på de ikoniska svartvita bilderna av brunbrända unga människor som gräver i jord eller skördar vindruvor och apelsiner, bilder som cementerat klichén om det strävsamma byggandet av en nation. I sitt projekt återskapade Bartana samma bilder, men nu med palestinska modeller, det vill säga de människor som lyser med sin frånvaro i den utopiska statens jungfruliga skapelseberättelse. Det är hårda bandage paketerat med ett gott humör. Med tanke på stormen i december kring författaren Masha Gessen i samband med att hon fick motta Hannah Arendt-priset ökar spänningen inför den förestående öppningen i Venedig . 

Om jag känner Yael Bartana rätt så väjer hon inte för något. Det återstår att se om tyska kulturdepartementet och konstvärlden låter henne gå hela vägen.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Krönika 01 mars, 2024

Trötta demonstranter från Göteborg återhämtar sig i Amsterdam 1997. Foto: Privat.

Mathias Wåg: Blondinbella förstår inte hur skönt det är att sova på golvet.

Jag minns golvet i nunneklostret. Jag hade rullat ut mitt liggunderlag och placerat ut sovsäcken. Mutat in en liten plats som min. Vi hade fått låna en av klostrets matsalar som sovsal. Aktivister från när och fjärran skulle sova där, däribland en hel Kontrabuss lastad med anarkister från Stockholm.

Det var min första toppmötesprotest. I september 1994 hade Världsbanken och Internationella valutafonden ett gemensamt toppmöte i Madrid för att diskutera frihandelsavtalens framtid. Vi var där för seminarierna på universitetet, på en studieresa för Färnebo folkhögskola. Men den kunskap vi kom hem med var spanska slagord som ”Ett förenat folk kan inte besegras” (El pueblo unido jamás será vencido), att gå i kedjor, skölja bort tårgas ur ögonen, göra nedräkningar och rusningar i demonstrationer. Lärdomar man fick på gatan. Men också i de nattliga samtalen på sovsalsgolvet, med aktivister från andra länder. Vi lyssnade uppmärksamt på de spanska aktivister som berättade om hur de besökt det nystartade Zapatistupproret i Chiapas, Mexiko.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Inrikes 01 mars, 2024

Kurdisk radioskugga: ”Exiljournalister inte säkra längre”

Aktivister demonstrerar mot Turkiets krav på utlämningar av kurder. Foto: Ali Lorestani/TT.

Kurdiska Aryen TV sänder till 27 länder från Sverige, och är avskydd av såväl Irans som Turkiets regeringar. På begäran av Säpo utvisar Migrationsverket nu en av kanalens journalister.

”Exiljournalister är tyvärr inte säkra i Sverige längre.” Så avslutar advokaten Miran Kakaee (bilden) ett Instagraminlägg där han berättar om Migrationsverkets beslut att utvisa journalisten Beritan, verksam på den kurdiska nyhetskanalen Aryen TV. Beslutet sker på en direkt begäran av Säpo, som klassat henne som ett säkerhetshot.

Hon är inte den första. I en artikel från ETC i höstas intervjuas flera svenska kurder som blivit stämplade som hot mot rikets säkerhet efter att Säpo granskat dem, utan att de själva fått veta varför. En av de medverkande i artikeln, pizzabagaren Tohildan Acet, misstänker dock att det har att göra med att han samlat in pengar till stiftelsen som driver Aryen TV. En ekonom, som arbetat med Tohildan och flera andra kurdiska småföretagare, berättar att flera av hans klienter som hamnat på Säpos radar sett samma mönster.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Veckobrev 29 februari, 2024

Är din mamma lika tuff som min mamma?

Jag och mamma under firandet i måndags. Foto: Privat.

I måndags firade familjen att min mamma Astrid jobbat 50 år som sjuksköterska med en restaurangmiddag i Uppsala, med barn och barnbarn. Jag bestämde mig för att intervjua henne för att höra hur sjukvården har förändrats under dessa år. Jag fick fria händer bara jag lovade inte ta med några svordomar, då hon är ”en gudfruktig dam”.

***

Trots att hon snart fyller 72 tar Astrid Näslund Aretakis på sig fyra nattpass i månaden. Hon tycker fortfarande att det är kul, och hon inser också att de behövs för att vården ska hålla ihop. Det bästa är alla människor hon träffar.

– Det är ju en sak med att jobba natt också, ofta har man mer tid. Alla är ju olika, bara man ger dem tid så får man ju höra deras livshistoria och det är ju ofta otroliga berättelser. Nu är det också intressant att träffa alla nya medarbetare från jordens alla hörn. Hur skulle sjukvården fungera utan dem?

Hon tror inte att dagens unga skulle stanna kvar så länge på en arbetsplats.

– De går ju inte in på en låg lön, tar ett schema och jobbar i 50 år. Och tur är väl det, att de inte accepterar vad som helst. Det är ju ingen på avdelningen som har jobbat länge, de var knappt födda när jag började jobba. Så jag är en utrotningshotad sort. Man blir snarare idiotförklarad om man stannar så här länge. Vi räknas ju inte som specialister som läkarna, och får något erkännande, fast vi är ju det. Ska man bli specialist ska man ta på sig någon administrativ uppgift och bli chef. Man ska komma långt från patienterna för att få hög lön.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Astrid föddes i Gottne, i inlandet nära Örnsköldsvik. Hennes pappa var banarbetare och flyttade dit jobben fanns, som Mellansel, medan mamma var hemmafru.

– Pappa gick en kurs så att han kunde bli banmästare, men mamma var inriktad på att jag skulle studera, då hon själv inte hade råd med det. Så då sökte han jobb i Vännäs nära Umeå, där skolorna låg.

Hon var fem år när de flyttade in i järnvägsarbetarnas lägenheter nära tågstationen. Varje helg åkte de till Astrids mormors och hennes tvillingbrors torp nära Gottne för att hjälpa till. På den tiden gick tågen alltid punktligt.

– De hade kor och jordbruk, men inga moderniteter som traktorer. Vi tog med oss mat för de hade det inte så fett. Mormor var sömmerska och hennes make hade svårt att få jobb. Han var döv och kunde inte utbilda sig, så han målade och gjorde vad han fick.

Astrids mamma hade också velat studera men hade inte råd. Så hon jobbade i den lokala affären i stället i tio år, tills hon gifte sig. Då kunde hon också ta sig hem om det var något med en sjuk faster som behövde mycket hjälp. På den tiden fanns det ingen äldrevård.

Astrid var ett sjukligt barn, och förstod redan som femåring sitt kall.

– Jag hade reflux så jag var mycket på sjukhus och tyckte att det var spännande. Mamma ville inte det, hon trodde att jag inte skulle orka. Men jag har aldrig tänkt något annat.

Hon gick gymnasiet i Umeå och läste där vidare till sjuksköterska och fick jobb på Akademiska sjukhuset i Uppsala tillsammans med sin studiekompis Ingrid. De delade på en landstingsduplett för 281 kronor i månaden, där det ingick städning och sängkläder, och på jobbet tjänade de 2699 kronor var före skatt, vilket motsvarar 20 100 kronor i dag.

– Det var tuffare på ett sätt. Man jobbade som ensam sjuksköterska på en vårdavdelning, med sammanlagt 2,5 tjänster som täckte upp dags- och kvällsskiftet med 23 patienter. Nu har vi minst två sjuksköterskor per pass, på tolv patienter. Men då var vi med patienterna hela tiden. Nu är det så mycket dokumentation som ska skötas på datorerna.

Hon beskriver datoriseringen som den stora förändringen. Det är praktiskt på många sätt, då man slipper skriva för hand, eller springa ned till labbet och hämta papperskopior på prover.

– Men administrationen har också svällt något kopiöst. Jag träffade min chef på affären häromdagen. Då sade vi att ju mer vi måste dra ned, desto fler HR-personer och kommunikatörer skaffar vi. Förut satt de på sjukhuset men nu vet vi inte ens var de sitter någonstans. De kanske inte ens finns, säger hon och skrattar.

På 1980-talet började Astrid jobba fackligt.

– Jag blev mer insatt i våra rättigheter och skyldigheter. Det måste finnas en sådan person, annars tror cheferna att ingen känner till rättigheterna och försöker köra över folk. Utan facket är folk skyddslösa.

När hon fick sitt fjärde barn, min lillebror Andreas, började hon jobba natt.

– Vi hade inga föräldrar som kunde hjälpa till så det blev enklare så. Om barnen var sjuka kunde ni ligga bredvid mig när jag sov, eller spela tv-spel. Det hade inte fungerat att vabba när vi är så få i personalen. Och så var jag hemma när ni kom från skolan. Det var då man kunde få höra vad som hänt, senare på kvällen var det inte lätt att få fram någonting.

En annan skillnad mot förr är de utlokaliserade patienterna. Förut hade de bara patienter som hörde till avdelningen, men nu får de samtal från andra håll – kirurgen, medicinen, infektionen – så snart det finns en ledig vårdplats.

Dessutom blir människor allt äldre, vilket försvårar för 1992 års Ädelreform, som sade att kommunen skulle lätta på landstingens vårdbörda. Men då människor närmar sig hundra får de allt fler sjukdomar och måste ändå in till sjukhusen, för kommunerna har inte resurser att ta hand om urinvägsinfektioner eller lunginflammationer i hemmet.

Men mest av allt plågas vården av de ständiga besparingarna.

– Ett tag trodde man ju att det skulle bli bättre och bättre. Men nu är det bara ”si och så många måste gå”, år efter år. Det finns pengar till hyrpersonal men inte att anställa fast på rimlig lön. Nu ska de ju ha bort 90 procent av hyrpersonalen på Akademiska, och tydligen har de dragit ned 25 procent sedan november, så det verkar ju gå om man lägger manken till.

Hon säger att hyrpersonalen undviker helger och byter arbetsplats ofta, vilket gör att den fasta personalen får stå för kontinuitet.

– Går man på schema så får man jobba vare sig man vill eller inte. Jag jobbade nyår senast, och den personalansvarige säger att han bokat in mig till nästa nyår också, säger hon och skrattar.

– Jag försöker vara ledig på jul men annars har jag jobbat många påskar och nyår. På nyårsafton vid millennieskiftet var vi två stycken, Marie och jag.

Samtidigt tjänar hyrsköterskorna minst dubbelt så mycket, säger hon.

– De får inte berätta vad de tjänar för firmorna vet att folk skulle bli tokiga, men till mig säger de att de har 100 000 i månaden. Dessutom ska firman ha betalt. Det är vansinne. Ingen vettig människa tycker väl att det är ett bra system att ge våra skattepengar till kapitalister i stället för vården, det är ju precis som med skolan och allt annat som de har sålt ut.

Om lönerna hade höjts med några tusenlappar tror Astrid att fler hade stannat. Själv hade hon 38 000 i månadslön vid pensionen. Nu tjänar hon mer, då sjukhuset slipper betala arbetsgivaravgift.

– Jag vill veta varför regionen går med överskott och ändå drar ned 1,5 miljarder på vården. Sedan finns Kry, som tar oerhörda resurser. De skickar räkningen till vårdcentralen som personen är skriven på. I stället borde pengarna gå till vårdcentralen så att den kan utvidga sin verksamhet, men där är det ju omöjligt att få tid.

Astrid säger att uppskattningen framför allt kommer från patienter och medarbetare.

– Patienterna kan säga saker som: ”Ni är fantastiska, hur orkar ni?” Men om de har fått vänta flera år på en operation i flera år och kommer med kritik så hänvisar jag dem till politikerna. De borde gå ut och säga: ”Ni får räkna med att vänta tre, fyra år.” Men det törs de inte, för då hade väl ingen röstat på dem.

Det bästa sättet att höja yrkets status tror hon är lönerna.

– Det spelar ingen roll att de applåderar som under pandemin. Vi kan väl applådera åt direktörerna i stället för deras höga lönehöjningar, jag undrar om de skulle vara nöjda då.

I stället har stora pengar lagts på att sjuksköterskorna ska jobba ”smartare”.

– Så har de hållit på sedan McKinseygruppen skulle reformera sjukhusen. Personalen gjorde listor över förbättringar och de tog betalt för kalaset. En dag skulle vi jobba som en bilfabrik, om det var Fiat: sitta med legobitar och flytta vem som gör vad i olika arbetsgrupper. Vad kostade det där? Man kan inte jämföra en bilfabrik med ett sjukhus, det finns ju inte två människor som är lika. Så fort det kommer en ny sjukhusdirektör ska de komma med idéer så att man ska komma ihåg dem allihop. Sedan flyttar de mellan olika sjukhus och vi blir kvar.

***

Låt mig avsluta med mitt varmaste tack till mamma och alla andra kvinnor som håller välfärden igång.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 29 februari, 2024

Kreab väckarklocka för V: ”Betalda intressen ska inte påverka”

Vänsterpartiets partisekreterare Aron Etzler. Foto: Anders Wiklund/TT.

”Vi behöver ha en diskussion om karens” säger Aron Etzler till Flamman.

I onsdags meddelades att Vänsterpartiets tidigare kommunikationschef Jenny Lindahl fått nytt jobb på pr-byrån Kreab, känd för sitt arbete med att främja privatisering av välfärden. 

Övergången har mött hård kritik, och från både höger- och vänsterhåll har det spekulerats om att det kan öppna tidigare låsta dörrar mellan Vänsterpartiet och Kreab. Skoldebattören Marcus Larsson beskrev för Flamman hur ”en möjlig utveckling är att det blir lättare för Kreab att komma in i samtal även med Vänsterpartiet”. På X kommenterade Timbros tidigare vd Markus Uvell gillande: ”Bra om Lindahl kan bidra till att öka näringslivets kunskap om V”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Ledare 29 februari, 2024

Vänsterpartiet måste hålla avstånd till klägget

Dörröppnare. Peje Emilsson har slagit upp många portar för välfärdskapitalet. Här tar han emot pris som årets nybyggare, den 21 november 2022. Foto: Anders Wiklund/TT.

Inget skadar Vänsterpartiets ambition att bli ett folkligt arbetarrörelseparti mer än öppna dörrar till lobbybranschen.

I bananmonarkin Sverige har svängdörrarna mellan politiken och det privata näringslivet sedan länge monterats ner. Numera är det knappt någon som höjer på ögonbrynen när tunga makthavare eller politiska tjänstemän blir lobbyister. Det har gått så långt att det i dag anses fullt normalt att vara aktiv som kommunpolitiker och samtidigt ha uppdrag för företag som mjölkar den gemensamma välfärden på pengar.

Vänsterpartiet har hittills varit ett undantag. Att partiets tidigare kommunikationschef Jenny Lindahl tar jobb på Kreab – pr-branschens svarta får med starka kopplingar till välfärdsföretagen – riskerar därmed att få stora efterverkningar. Som Marcus Larsson från Tankesmedjan Balans, en av Sveriges främsta lobbyistgranskare, säger till Flamman är det inte otänkbart att ”en dörr öppnades åt båda hållen där”.

Från interna kritiker har krav på uteslutning på den tidigare förbundsordföranden för Ung vänster som ett brev på posten. Men diskussionen bör breddas till att handla om partiets utveckling i stort. Dörren till pr-branschen ställdes ju faktiskt på glänt redan när Jenny Lindahl först anställdes – hon hade redan under 2000-talet arbetat för pr-byrån Hill & Knowlton. Uppenbarligen såg ledningen ett behov av att slipa partiets kommunikation.

Vänsterpartiet är på väg att bli de nya sossarna, i ordets sämsta bemärkelse

Kreab-kopplingen ger nu vatten på de interna kritikernas kvarn: den cementerar bilden av att Vänsterpartiet är på väg att bli de nya sossarna, i ordets sämsta bemärkelse – inte ett reformistiskt massparti, utan ett dominerat av principlösa karriärister. Man behöver inte vara pr-expert för att se problemet. I en tid då kommunikation är allt spelar det ingen roll om kritikerna har rätt eller inte, om detta är bilden som förmedlas av Jenny Lindahls karriärval.

Alla som stödjer ambitionen att bygga ett folkligt arbetarparti har därmed skäl att ta sig en funderare i dag. Om ambitionen är att tvätta bort stämpeln som ett elitistiskt vänsterparti för en urban medelklass är öppna dörrar mellan partiet och lobbyistbranschen naturligtvis fel väg att gå. Så vad bör göras?

Två saker är nödvändiga. För det första måste vänstern och arbetarrörelsen i stort fortsätta utveckla sin kommunikation. Men det bör göras genom att stärka och bygga upp rörelsens egna institutioner för idéutveckling och opinionsbildning, i form av tankesmedjor, studieförbund, medier. Inte genom att göra sig beroende av expertis från det privata näringslivet.

För det andra är det dags för Vänsterpartiet att skifta fokus, från kommunikationsplaner till att bygga upp partiorganisationen, i synnerhet på de platser där partiet säger sig vilja vinna nya väljare. Ett bredare vänsterparti måste byggas nedifrån och upp, inte minst för att få fram de politiska företrädare med olika bakgrunder som ett sådant parti behöver. För även om kommunikation är viktigt så är det inte allt. 

Utrikes 29 februari, 2024

”Kampen är inte död”: Gigkritiker möts i Bryssel

Danielle Simonnet, Manon Aubry, Leila Chaibi, Idoia Villanueva Ruiz framför EU-parlamentet. Foto: Quentin Bruno.

EU:s väntade reglering av gigekonomin röstades ned. Nu samlas arbetare, politiker och aktivister i Bryssel för att hitta en väg framåt.

”Lobbyist för Uber”. Så står det på den stora banderollen med Emmanuel Macrons ansikte som hålls upp framför huvudingången till det europeiska parlamentet i Bryssel. Designen ska efterlikna de bruna kort som bärs av de omkring 25 000 lobbyister som är verksamma i Europaparlamentet.

Bakom aktionen står fyra parlamentsledamöter från franska vänsterpartiet Det okuvliga Frankrike (La France insoumise) och spanska Podemos. Aktionen refererar till den franska presidentens roll i ”Uberfilerna”, en samling läckta dokument som avslöjar företagets lobbyverksamhet. Där visade det sig bland annat att Macron haft långtgående och hemliga kontakter med företrädare för apptaxibolaget.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 28 februari, 2024

Vänsterpartiets Jenny Lindahl börjar på lobbyfirman Kreab

Vänsterpartiets Jenny Lindahl (tv) och Ida Gabrielsson på ett mingel år 2021, i samband med att förre partiledaren Jonas Sjöstedt släppte sin memoarbok. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Efter fyra år på Vänsterpartiet, framför allt som kommunikationschef, går Jenny Lindahl in som ”director” på kommunikationsbyrån Kreab. Men den nya arbetsgivaren är minst sagt kontroversiell.

Vänsterpartiets tidigare kommunikationschef Jenny Lindahl går över till pr-byrån Kreab. Det meddelade Dagens Opinion under onsdagen.

– Jag hoppas jag ska få möjlighet att förverkliga hela min potential på Kreab, säger Jenny Lindahl till Dagens Opinion, och fortsätter:

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 28 februari, 2024

Fisken ruttnar från huvudet

Har Andreas Carlson fuskat sig till toppen? Foto: Judit Nilsson/SvD/TT.

Politikernas cv-fiffel är bara toppen av ett stinkande berg. Sverige har blivit ett land där fusk lönar sig mer än flit.

Som vanligt vet reportrarna på SVT:s Uppdrag granskning precis hur de ska göra för att ställa fifflande makthavare mot väggen. De jagar runt svenska ministrar i Riksdagen som försöker bortförklara att de friserat de cv:n som fanns upplagda på regeringens hemsida. Jag skäms, kan inte titta.

Värst är bostadsminister Andreas Carlson (KD) och civilminister Erik Slottner (KD) med att blåsa upp sina utbildningsmeriter, men även socialförsäkringsminister Anna Tenje (M) ertappades med felaktigheter i sitt cv. Magnus Zetterholm, en av grundarna till Academic rights watch, kallar i programmet (SVT 21/2) deras lögner för ”en form av bedrägeri”. Han har rätt, att ljuga om sina akademiska meriter är bedrägligt.

Ministrarnas cv-fusk är bara det senaste fifflet som förstärker känslan av att Sverige alltmer har blivit ett bluffsamhälle. Ministrarna lär sitta kvar, för ingen har ens orkat lyfta några avgångskrav. Det är en ny mentalitet som växt fram: alla medel är tillåtna när man ska armbåga sig fram i ett allt hårdare samhällsklimat.

I den fantastiska boken Riggat (2023) gör författaren Petter Larsson upp med meritokratins falska löften. Ett av kapitlen heter ”Fuskarna”, och handlar om de ”genvägar” som privilegierade tar för att lyckas i ett ”samhälle präglat av höga insatser, där priset för att misslyckas är högt och konkurrensen hård”.

Där kan man läsa om de strategier som överklassen i Djursholm har utvecklat för att deras mindre lässtarka barn ska få höga betyg och komma in på prestigefyllda skolor. Fusket kan till och med betraktas som något bra i dessa kretsar: ett sätt att visa att man inte skyr några medel för att ta sig till toppen.

I vårt nya bluffsamhälle börjar skillnaden mellan bedrägeri och entreprenörskap att suddas ut.

I nästa led har vi skapat ett helt friskolsystem där betygsfusk är en integrerad del. Då pratar vi inte om elever som fuskar, utan om skolor som fifflar med betygen för att locka till sig elever, och framförallt den skolpeng som följer med varje elev. Problemen med glädjebetyg är enligt forskningen störst bland vinstdrivande friskolekoncerner, i synnerhet på Engelska skolan och Kunskapsskolan, men även på Academedia.

I vårt nya bluffsamhälle börjar skillnaden mellan bedrägeri och entreprenörskap att suddas ut. Håller välfärdsbolagen på med svindleri, eller handlar det om smarta affärsmodeller?

Ägnar sig våra kristdemokratiska ministrar åt bedrägeri när de ljuger om sina akademiska meriter, eller är de bara politiska djur som gör allt för att nå toppen? Och när fusket är satt i system verkar det heller inte finnas någon anledning att skämmas.

Fisken ruttnar från huvudet. Kroppen däremot, den stora massan, har bara att följa efter.

Enna Gerin
är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.
Rörelsen 28 februari, 2024

Arbetsplatsdemokrati är ett tomt ord för Ekis

SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn är kritisk mot Kajsa Ekis Ekmans nya stämning av Arbetaren. Foto: SAC.

Kajsa Ekis Ekman stämmer tidningen Arbetaren. Igen. Ekman gjorde det först hösten 2022, efter att tidningen hade sagt upp hennes visstidsanställning som tillförordnad chefredaktör. Den gången vann hon. I juni 2023 beslutade Stockholms tingsrätt att Ekman skulle få hela sin lön på 259 266 kronor plus 145 000 kronor i skadestånd. Dessutom blev hon återanställd tills hennes kontrakt löpte ut den 24:e augusti 2023. Tidningen (som också fick betala rättegångskostnaderna på 223 862 kronor) överklagade inte. 

Nu vill Kajsa Ekis Ekman ha ytterligare 574 456 kronor i skadestånd. Enligt henne har tidningen Arbetaren inte rättat sig efter domen. Hon menar att hon blev tvungen att ta sex veckors semester och att hon, under de få resterande arbetsdagarna, inte fick utföra arbetsuppgifter som dög för en chefredaktör. Dessutom presenterades hon inte av Arbetaren som chefredaktör till allmänheten. Och lite annat därtill.

Om Kajsa Ekis Ekman har rätt juridiskt vet jag inte. Det får jurister bedöma. Jag funderar dock över principiella frågor.

För att förstå situationen måste vi en gång till återvända till sommaren 2022 och det som hände när Kajsa Ekis Ekman blev först anställd och sedan uppsagd som tillförordnad chefredaktör för tidningen Arbetaren. Jag försöker hålla mig kort.

Tidningen Arbetaren ägs av fackföreningen SAC Syndikalisterna genom bolaget Arbetarens Tidning AB (ATAB). Att vara Arbetarens chefredaktör är i grunden ett arvoderat förtroendeuppdrag och ingen anställning. Chefredaktören röstas fram av SAC:s medlemmar på kongressen eller i ett referendum. 

Samtidigt händer det att en förtroendevald chefredaktör avgår eller är sjukskriven under en längre period. I sådana fall är ATAB tvunget att anställa en tillförordnad chefredaktör. Detta ska dock ske i enlighet med SAC:s värdegrund. Det betyder att anställningen ska vara demokratiskt förankrad både i SAC:s centralkommitté och i ATAB:s styrelse. Så var inte fallet när Kajsa Ekis Ekman anställdes. Då tog ATAB:s dåvarande vd ett eget beslut. Som konsekvens fick personen lämna alla sina poster inom organisationen, och Kajsa Ekis Ekmans anställning blev uppsagd.

Det som hände var inte Kajsa Ekis Ekmans fel. Hon hamnade i kläm och sattes i en jobbig situation. Ansvaret låg hos SAC då organisationens demokratiska strukturer hade brustit. Ekman hade såklart rätt till kompensation under dessa omständigheter. Men vilken sorts kompensation är rimlig i ett sådant fall?

Jag har aldrig uttalat mig negativt om Kajsa Ekis Ekman, varken som person eller som journalist. Jag ska inte göra det nu heller. Jag lärde känna Ekman i ett sammanhang där hon verkade dela många av mina värderingar. Det kändes som att vi var överens om att kapitalismen skapar och befäster sociala orättvisor, och att majoriteten av människorna skulle ha ett bättre liv om de hade mer kontroll över den ekonomiska produktionen och mer inflyttande på de politiska besluten som påverkar dem. Det är också SAC:s värderingar. 

Kajsa Ekis Ekman har själv berättat om hennes skolning i den syndikalistiska rörelsen och att hon under tio års tid hade haft redaktionellt ansvar för tidningen Brand som stod Arbetaren ”ideologiskt närmast”. Men när hon fick frågan i en intervju med Flamman i augusti 2022 om hur hon såg på att hennes anställning hos Arbetaren bröt mot SAC:s principer, svarade hon att det var ”irrelevant”.

Jag förstår fortfarande inte svaret. Hur kan det vara ”irrelevant” när principer bryts som man själv verkar förespråka? Blir allt annorlunda bara för att det handlar om ens egna intressen?

Kajsa Ekis Ekman pratar gärna om arbetsplatsdemokrati. På en konferens i Oslo år 2019 höll hon en föreläsning om att ”demokratisera arbetslivet”. Hon pratade om hur ballt det vore om det ”var arbetarna som anställde chefen”, och hon menade att all forskning visade att resultatet skulle vara bättre arbetsplatser och lyckligare människor. Men när det under sommaren 2022 var uppenbart att Arbetarens redaktion inte heller ville ha Ekman som chefredaktör spelade det uppenbarligen ingen roll. Varför inte? Gäller hennes uttalanden alla arbetsplatser utom tidningen Arbetaren? Gäller de alla chefer utom chefredaktören Kajsa Ekis Ekman?

Ekman skapade en helt egen bild av vad konflikten hos Arbetaren handlade om. Hon pratade om anställningsvillkor, om LAS och om en fackförening som inte brydde sig om arbetarnas rättigheter. Det är fascinerande att så många kloka människor gick med på det. Jag antar att det har med Kajsa Ekis Ekmans roll inom vänstern att göra; en kontroversiell debattör som väcker starka känslor och som polariserar. Men det är olyckligt när politiska diskussioner handlar mer om enskilda personer än om idéer.

Jag blev SAC:s generalsekreterare i juni 2023 som följd av den kris som Kajsa Ekis Ekmans anställning hos tidningen Arbetaren hade orsakat inom organisationen. Många förtroendevalda, inklusive den dåvarande generalsekreteraren, försvann. Samtidigt som jag påbörjade mitt uppdrag fick organisationen en nästan helt ny centralkommitté. Jag kan med gott samvete säga att det sedan dess har funnits stora ansträngningar för att stärka SAC:s demokratiska strukturer och förebygga  krissituationer som den som uppstod i sommaren 2022. SAC har varit en viktig kraft i klasskampen i Sverige i över hundra år, och organisationen har potentialen att vara det även framöver. Det gäller också tidningen Arbetaren.

Anledningarna bakom Kajsa Ekis Ekmans nya stämning av tidningen är inte lätta att begripa för lekmannen. Betald semester låter inte så farligt. Men givetvis är det inget som Kajsa Ekis Ekman måste bry sig om. Eller? Det kanske beror på perspektivet. Somliga må tycka att Kajsa Ekis Ekman blev så illa behandlad av Arbetaren och SAC att hon har all rätt till att få så mycket pengar ut av händelserna som hon bara kan. Ekonomisk vinstmaximering framstår då, i brist på bättre alternativ, som den lämpligaste vägen till rättvisa. 

Men från ett bredare perspektiv håller inte logiken. Då blir det svårt att se varför den situation som Kajsa Ekis Ekman hamnade i år 2022 skulle rättfärdiga en till rättegång som ställer tidningen Arbetaren inför enorma problem. Efter att tidningen redan tvingats betala en halv miljon kronor skulle ytterligare en halv miljon vara ett tungt bakslag – inte minst när Sveriges regering har gjort det mycket svårare för vänstertidningar att få presstöd.

Kajsa Ekis Ekman har, under förra årets rättstvist och sin ledighet från tidningen Arbetaren (där hennes lön för övrigt var betydligt högre än den av SAC:s arvoderade förtroendevalda), lyckats med att starta en egen vänstertidning: nättidningen Parabol. Det är fint. Det behövs forum där man kan ”diskutera tankar och ideologi på allvar”. Men det är inget fel med traditionsrika tidningar heller – tidningen Arbetaren startades för 102 år sedan. Finast är det om det går bra för flera vänstertidningar, inte minst i dagens politiska klimat.

Kajsa Ekis Ekmans stämning av tidningen Arbetaren skapar naturligtvis oro inom SAC. Inte direkt något man önskar sig under ansträngningen av att ställa till rätta de problem som ledde till den beklagliga situationen sommaren 2022, men det är något man måste kunna ta. SAC har klarat många utmaningar förut, och organisationen kommer klara flera framöver, hur onödiga de än må kännas.

Gabriel Kuhn
Generalsekreterare för SAC.