Att peka på de oskyldiga barnens lidande i Gaza är det bästa svaret på avhumaniseringen. Men hur gör vi när inte ens det fungerar?
Jag försöker att identifiera den punkt i tiden när jag slutade att räkna barnen.
De döda barnen i Gaza, menar jag. I början följde jag siffrorna nästan dagligen. Jag inte bara följde dem, utan gjorde också en ansträngning för att försöka begripa antalet. Det gjorde jag genom att tänka mig klasslistor, som för oss är en välbekant delmängd barn. Hur många klasslistor i A4-format?
När jag fortfarande räknade kom jag fram till att de dödas klasslistor fortfarande, om än knappt, rymdes i en standardpärm. (30 barn per klasslista, 450 sådana blad i en standardpärm.) På förekommen anledning räknar jag i dag och nu ryms de dödas klasslistor inte längre, ens med milt våld, i en pärm. Och jag verkar inte vara den enda som slutat räkna.
Paradoxen mellan föreställningen om barns liv som oändligt värdefulla och passiviteten hos världens regeringar inför dödandet av barn är monumental.
Det malande dödandet i Gaza kör in ett skitigt finger med trasig nagel rätt in i det hyckleri som är tesen om alla människors lika värde. Själv är jag cancerläkare och sitter varje vecka och förskriver avancerade och dyra behandlingar i förhoppning om att den ska ge en 75-åring ytterligare ett halvår i livet. I den positionen är den omöjligt att bortse från hur vissa liv är värda nästan allt och andra nästan ingenting.
För även om samtliga regeringar i hela världssamfundet skriver under på att ”lidandet i Gaza är oerhört” är bara en bråkdel av dessa regeringar beredda att använda sanktioner, bojkotter eller egentligen något som helst annat än vädjanden, för att försöka bromsa dödandet.
Paradoxen mellan föreställningen om barns liv som oändligt värdefulla och passiviteten hos världens regeringar inför dödandet av barn är monumental, och just därför också en platt, närmast trivial observation.
Att härbärgera hyckleriet, spänningen mellan dessa poler, är själva tecknet på att man är en vuxen och fungerande medborgare. Det blir också genom sin egen tyngd en pakt vi ingår med andra vuxna och fungerande medborgare – för om någon av oss sviker den, och till exempel tvångsmässigt börjar skicka filmsnutt efter filmsnutt på blodiga små fötter i storlek 26 som sticker fram ur ruinhögar till i skolappens föräldraforum eller ut på fotbollens mejlinglista – riskerar övriga att framstå som hjärtlösa. Vi härbärgerar, bland annat, av omsorg.
En av Andrev Waldens bästa texter – som jag ålägger alla hans senare fans att läsa – kom 2016 i Aftonbladet och hade rubriken ”Fascismen är underbar”. I den gör han en analys av Disneyfilmen Lejonkungen och förklarar pedagogiskt som den allra bästa av mellanstadielärare varför filmen har en otvetydigt fascistisk sensmoral. Texten handlar också om dem som står utanför den varma berättelsen om lojalitet, adelskap och gemenskap. I filmen är det hyenorna. I verkligheten talar Walden, rakare än de flesta akademiker, om vilkas liv som är sörjbara. De ”smutsiga gratisätarna” hyenornas liv är det inte. Deras lidande rör oss inte i ryggen. Waldens recept mot avhumanisering i verkligheten är följande: ”Visa dem barnen. Barnen skaver alltid.”
Men så lägger han till, som allra sista mening i texten ”Åtminstone i början”. Vi är uppenbarligen inte längre i början.
