Höstmörkret faller och resereklamen kommer. Sol och bad, lyxiga hotellrum och soldäck med färggranna parasoller ska locka oss till klimatförstörande flygresor.
Att hotellen ofta ser ut som höghus från miljonprogrammet och att baden ska företagas i en klorstinkande pool på lagom avstånd från havet verkar inte avskräcka.
Sverige är fullt av sjöar och havsstränder. Det finns något destruktivt i denna längtan bort. Att våra drömmar ska handla om ett par veckor i solen, och inte om gemenskap, meningsfullt arbete, sammanhang i livet.
Att riva ut köket är som bekant en annan lydig konsumentdröm.
Vi uppmuntras att göra vår plikt som konsumenter. Hjulen måste ju snurra. Det blir arbetstillfällen.
Massturismen skapar arbetstillfällen på andra sidan jorden.
I arbetarrörelsens barndom försökte högerkrafterna hålla folket nere genom att tala om förnöjsamhet.
”Svält och bed
och var nöjd,
du får kalvstek i himmelens höjd”, sjöng Joe Hill.
I konsumtionssamhället har ordet förnöjsamhet en helt annan klang. Det vore omstörtande om vi blev mer förnöjsamma.
I våras var det fyrtio år sedan Vietnam-kriget tog slut.
En viktig orsak till att USA inte kunde knäcka Vietnam med bomber och napalm var att Vietnam var ett bondeland. Många människor kunde gräva en brunn, bryta ny odlingsmark, bygga upp sitt förstörda hus.
I slutet av åttiotalet fick huset där jag bodde i Stockholm fjärrvärme. Den gamla värmepannan låg sönderplockad ute på gården. Jag kunde inte förstå att hyresvärden gjorde sig av med pannan, gjorde sig – och oss – helt utlämnade till fjärrvärmenätet.
Sedan dess har den extrema sårbarheten eskalerat. Industrin flyttar utomlands, jordbruket läggs ner, SJ har sålt sina ploglok, sjukhusmat fraktas tio, tjugo mil…
Sårbarheten har också en social sida, rättare sagt antisocial. Allt färre människor får plats i arbetslivet.
De flyktingar som kom till Sverige före, under och efter andra världskriget fick arbete. Inte minst behövdes armar i dåtidens småskaliga jordbruk.
I dag har vi låst fast oss i ett system där allt färre jobbar allt mer.
Att dela på jobben borde vara en högprioriterad fråga – men är en icke-fråga.
Allt tommare ekar orden om jobbskapande och integration.
Politikerföraktet breder ut sig.
Inlärd hjälplöshet heter en psykologisk term.
Det är dags att drömma andra drömmar än dem om lyxhotell och turkosa hav.
Det är dags för drömmen att livet är till för alla och att vi alla hör ihop.
”Åt var och en efter behov, av var och en efter förmåga”.
