Hon har bevakat Mellanöstern i totalt 22 år, med bas först i Amman och numera i Kairo. Redan från början har hon följt situationen i Israel och Palestina, från Oslo-avtalet till den andra intifadan och de otaliga krigen på 2000-talet mellan Israel och Hamas. Men för Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén är det pågående kriget i Gaza något helt nytt: till skillnad från tidigare finns i dag ingen på någon sida som faktiskt vill ha fred, menar hon.

– Det här är en helt ny situation där allt är uppkastat i luften. Jag var med på 1990-talet då Hamas och Islamiska Jihad utförde många självmordsattentat i Israel. Då förstärkte attentaten alltid viljan till fred. Även om det alltid fanns en grupp som skanderade att ”det bevisar att de inte vill ha fred”, så fanns det också en som tyckte att det bevisade att freden var nödvändig.

– I dag finns inte det längre. Folk överger sina tidigare övertygelser och blir oförsonliga. Det öppnar en avgrund av oförsonlighet, avsky och total avsaknad av empati, säger hon till Flamman.

De tre första veckorna efter Hamas massaker den 7 oktober tillbringade Cecilia Uddén i Israel. Där märkte hon att människor som tidigare kunde sympatisera med palestiniernas lidande, blev avtrubbade för det och helt fokuserade på det egna lidandet.

– Jag har pratat med israeler som sagt att de är tacksamma över att de slipper se lidandet i Gaza för att de har för mycket lidande själva att bry sig om. Israeler får se mycket mindre av de bilderna än vi andra.

– Detsamma gäller den andra sidan. Många palestinier fokuserar på fångutbytet och talar om hur väl den israeliska gisslan behandlats. De kan inte föreställa sig att palestinier är kapabla att göra det Hamas gjorde.

Som ett exempel på hur extremt klimatet har blivit i Israel, och hur långt åt höger det politiska landskapet har förflyttats, tar Cecilia Uddén ett uttalande av Israels president Isaac Herzog. Han tillhör det socialdemokratiska Arbetarpartiet – ett parti som länge stod för fred och tron på en tvåstatslösning.

– Herzog menar att alla i Gaza stödjer Hamas, för annars hade de kunnat störta dem. Men det vet hela världen att de inte kan, lika lite som iranierna kan störta sin regim.

Folk överger sina tidigare övertygelser och blir oförsonliga. Det öppnar en avgrund av oförsonlighet, avsky och total avsaknad av empati.

Även om Uddén har märkt hur utvecklingen sakta men säkert har rört sig från 90-talets hoppfulla tal om fred mot dagens läge, menar hon att bilden av det nuvarande kriget är helt annorlunda beroende på vem man talar med. Dåden den 7 oktober kom som en total chock för de flesta i Israel, medan palestinier ofta tänker med helt andra tidsramar.

– Enligt Israel började kriget den 7 oktober. Men för palestinierna går konflikten mycket längre tillbaka. Som FN:s generalsekreterare António Guterres säger skedde det här inte i ett vakuum.

– Jämfört med 90-talet har det funnits en oförsonlighet i konflikten, men inte tidigare på den här nivån. Många har inte tidigare sett Hamas som ett existentiellt hot mot Israel. Chocken över att fler judar dödades på en dag än någonsin sedan Förintelsen har gjort det svårt för många israeler att föreställa sig hur man skulle kunna gå tillbaka till något slags fredsprocess. Många har sett Israel som löftet för judiskt liv, och nu har det brustit. Nu vill man återupprätta den bilden, och då sker det på bekostnad av civilbefolkningen i Gaza. Det är många israeler beredda att tolerera.

Att fredsprocessen i praktiken varit död länge är allmänt känt, även om många aktörer pliktskyldigt nämner behovet av att parterna sätter sig vid förhandlingsbordet igen. Även där ser Cecilia Uddén hur den nya oförsonligheten har gjort det nästan omöjligt för någon att föreställa sig en reell fredsförhandling igen.

– Båda sidor använder slagordet ”från floden till havet”. Det står i det israeliska regeringspartiet Likuds stadgar, och nämns även i Bibeln: när Gud talar till Abraham och säger att ”ert land ska sträcka sig från floden till havet”. Detta är fortsatt den stora tvistefrågan. Vem har rätt till landet? Båda sidor anser att de har det, säger hon och fortsätter:

– Många israeler ser det som att de var godhjärtade när de erbjöd palestinierna en stat, att de var givmilda snarare än att palestinierna hade rätt till det. Medan palestinierna säger att de ”har gått med på att bygga sin stat på 24 procent av det historiska Palestina, och ändå vill de ta det ifrån oss”. Och båda har på sätt och vis rätt i att den andra sidan blockerar fredsprocessen: när Israel bygger nya bosättningar och när Gaza beskjuter Israel med raketer.

För att illustrera hur omöjligt palestinierna anser att det är att förhandla med Israel berättar Uddén om vad en palestinsk politiker en gång sade till henne: ”Det är som att sitta vid ett bord och förhandla om en ost, och medan förhandlingarna pågår äter den israeliske förhandlaren upp osten.”

Den figur som har haft störst inflytande över den israeliska politiken mot Palestina sedan 90-talet är Israels nuvarande premiärminister Benjamin Netanyahu. Det är allmänt känt att han försökt blockera etableringen av en palestinsk stat, bland annat genom att bidra till uppbyggnaden av Hamas på Fatahs bekostnad. Även enligt Cecilia Uddén är dagens situation till stor del ett oönskat resultat av hans politiska projekt.

– Han har från början varit väldigt nöjd med splittringen bland palestinier. Hamas har styrt i Gaza och den Palestinska myndigheten (PA) på Västbanken. Det är ingen hemlighet att Netanyahu lyckats underminera PA och sett till att Hamas ska fortsätta ha makten i Gaza, med målet att undvika en fredsprocess. Men nu har det exploderat i ansiktet på honom.

– Israels övertygelse var att Hamas främsta intresse var att sitta kvar vid makten i Gaza. Därför försökte de göra Palestinafrågan till en humanitär sådan i stället för politisk – till exempel genom att ge fler Gazabor jobb i Israel – för då trodde man att de skulle undvika den militära kampen mot Israel.

Cecilia Uddén tror inte att Netanyahu kommer att kunna sitta kvar vid makten efter kriget. Hans popularitet var rekordlåg redan före den 7 oktober och har sedan dess sjunkit än mer.

– Mätningarna visar att han har förbrukat sitt förtroende. Men man avsätter inte en premiärminister under pågående krig. Däremot är det möjligt att saken förändras om Israel lyckas få ut hela gisslan och krossa Hamas. Allmänheten är oförsonlig och är inte beredd att förlåta honom. Regeringens kritiker har sagt att de kommer att återuppta demonstrationerna mot Netanyahu när kriget är över och han kommer inte att klara det.

Kan inte det bli ett argument för Netanyahu att dra ut på kriget så länge som möjligt?

– Försvarsministern har redan sagt att han ser framför sig en ”kulmen” på kriget i februari. Så jag tror att Israel kommer att försöka förlänga detta länge. Det är möjligt att omvärlden kommer att försöka tvinga Israel till ett eldupphör, men om Israel ser det som en existentiell fråga så kan det bli svårt. USA är den makt som skulle kunna göra det, och jag tror att de och andra länder kommer att försöka förlänga vapenvilan dag för dag så länge det går. Men att den skulle bli permanent har jag svårt att se framför mig.

Israels bombningar som återupptogs förra torsdagen efter en tids eldupphör och fångutväxling tyder på att även det kan bli allt annat än enkelt. Samtidigt är det också svårt att se Hamas sätta sig ned och förhandla om fred. Samma dag som bombningarna återupptogs sade Yahya Sinwar, ledare för Hamas i Gaza, att den 7 oktober bara var ”en generalrepetition”. Ett uttalande som inte direkt genomsyrades av någon vilja till varaktig fred. Men vad är i så fall Hamas långsiktiga mål?

Jag tror att många i västvärlden i dag är mer okunniga om konflikten än tidigare generationer och därför köper ganska enkla förklaringar av den.

– Jag tror att Hamas har ett mycket längre tidsperspektiv. De tänker snarare 100 år framåt än i morgon, och att vissa uppoffringar måste göras för det. Det finns en tanke om att skapa en islamisk stat från floden till havet. Men Hamas har också en gång sagt ja till en palestinsk stat enligt 1967 års gränser.

– Med attacken tror jag att de dels ville föra upp Palestina-frågan på agendan igen. Israel hade lyckats göra frågan till en humanitär fråga i stället för politisk, och det ville man förändra. Sedan ville Hamas sätta käppar i hjulet för den normaliseringsprocess som pågår mellan Israel och gulfstaterna. Men det handlar också om al-Aqsamoskén i Jerusalem. Israel kommer allt närmare att ta över tempelplatsen där al-Aqsa står, och då kan man röra upp starka känslor i den muslimska världen.

Vissa har hävdat att attacken den 7 oktober egentligen inte gick enligt Hamas planer, och att de värsta dåden utfördes av en ”mobb” Gazabor som inte tillhörde Hamas. Sådana teorier ger Cecilia Uddén dock inte mycket för.

– Jag tror inte som vissa att Hamas hade feltolkat situationen och missbedömt hur Israel skulle reagera. Att de inte hade planerat att utföra de här dåden mot civila och att de inte hade tänkt ta kvinnor och barn som gisslan. Många israeliska politiker har sagt att man har hittat Hamasprogapanda som bevisar att det var deras plan. Det bör man också ta med en nypa salt. Men det finns videor på Hamas-milismän som stolt talar om hur många judar de har dödat.

– Det är också svårt att veta vem man ska tro på i propagandan om gisslan. Arabisk media hävdar att Hamas har behandlat gisslan väl, medan israelisk media hävdar att de tvingades vinka och le på videoklippen som har kablats ut. Samtidigt har jag hört att Israel klipper bort delar i videor på hur gisslan vinkar och tackar sina kidnappare.

Har inte Hamas spelat bort det potentiella politiska kapital som de ändå hade i egenskap av ledarna för den palestinska motståndsrörelsen?

– Jag är inte säker på att de hade haft så stort kapital även om de inte hade lyckats tränga igenom barriären eller enbart attackerat militära mål. Så många militära mål finns det inte i området, det är mest dessa kibbutzer. Detta är bara spekulation. Många palestinier menar ju att alla israeler är militära mål eftersom alla gör militärtjänst, och hänvisar till att Israel inte gör någon åtskillnad mellan militära och civila mål i Gaza. Och frågar man Hamas säger de att det är fejknyheter, att de inte dödade barn.

I förhållande till den övriga muslimska världen har dock Hamas inte nödvändigtvis uppnått sina strategiska mål, menar Cecilia Uddén. Länder som Turkiet och Qatar är fortfarande vänligt inställda till organisationen, medan Egyptens militärregering fortfarande fruktar dem som en gren av sin inhemska opposition i form av Muslimska brödraskapet.

– Det gäller även för Förenade arabemiraten, där den palestinske politikern Muhammad Dahlan bor. Han tillhörde tidigare Fatah och tvingades fly från Gaza när Hamas tog över 2006. Många ser nu honom som någon som skulle kunna ta över Gaza efter kriget.

– I allmänhet har dock även de stater som avskyr Hamas tvingats fördöma Israel och kräva ett eldupphör. De kommer inte att lyckas få gulfstater att ta avstånd från sina fredsavtal med Israel. Men de kan fördröja närmandet mellan till exempel Saudiarabien och Israel. Det var en besvikelse för Hamas att Hizbollah tidigt sade nej till att ge sig in i kriget. Endast Houti-rebellerna som har slutit upp på Gazas sida, och de är mer av vildhjärnor. Även andra stater som är Israels fiender har inte velat ge sig in i konflikten. Många palestinier jag har talat med är också besvikna på att arabvärlden inte har fördömt Israel hårdare.

Även bilden av Sverige har förändrats i och med kriget, berättar Cecilia Uddén. Tidigare var israeler ofta skeptiskt inställda till svenskar, medan palestinier välkomnade dem som vänner. I och med den nuvarande regeringens agerande i bland annat FN:s generalförsamling, där man vägrade att rösta för en resolution om eldupphör i oktober, har det förhållandet ställts på ända.

– När jag var där uttryckte många israeler en tacksamhet över Sveriges förståelse för hur svårt de har det. De sade att ”Sverige har aldrig stått på vår sida men nu gör ni det. Det är fantastiskt.” Och i Ramallah sade palestinier till mig att ”ni i västerländsk media bidrar till att sprida falska nyheter om oss, ni har helt köpt israelisk propaganda”. Och detta är människor som tidigare skulle ha välkomnat mig som svensk.

Cecilia Uddén tror att de stora demonstrationerna till stöd för Palestina som har ägt rum runt om i världen visar på att unga främst solidariserar sig med palestinierna i dag. Men hon tror inte att det nödvändigtvis innebär att den åsikten är representativ för majoritetens syn i västerlandet.

– Jag tror att många i västvärlden i dag är mer okunniga om konflikten än tidigare generationer och därför köper ganska enkla förklaringar av den. De intar en position i frågan beroende på vilket politiskt parti de är med i eller röstar på. Det stämmer att de propalestinska demonstrationerna har varit större än de proisraeliska. Men jag vågar inte säga om det speglar det allmänna opinionsläget.

41 gruvarbetare räddas från en kollapsad tunnel i Himalaya, där de varit instängda sedan den 12 november. Efter att maskinerna som skulle assistera vid räddningen lagt av tvingades man använda den riskfyllda metoden råtthålsbrytning, där arbetarna manuellt fick gräva sig ut de sista rasmassorna genom ett kryptrångt hål.

Firoz Qureshi, en gruvarbetare med ansiktet fullt av vitt damm, säger till Reuters: ”Det var ett svårt uppdrag, men för oss är ingenting svårt.”