Begreppet infrastruktur har militärt ursprung. Ordet betecknade från början de bakre anläggningarna i den militära organisationen; försörjning, tillförsel och uppbyggnad av råvaror, materiel och manskap till fronten. Varje klok general visste att det ytterst var infrastrukturen som avgjorde kriget. Föll den samman föll också fronten.
I takt med att våra moderna samhällen klättrat till högre höjder av komplexitet har vi byggt våra underliggande stödtrukturer – våra infrastrukturer – allt mer omfattande. Det är ofrånkomligt. De översta strukturerna bygger på de underliggande, liksom högre liv bygger på flercelligt liv som bygger på encelliga organismer. I varje givet ögonblick är vi idag direkt eller indirekt beroende av att tusentals understödjande makro- och mikroprocesser i vår omgivning fungerar. Det borde få oss att ställa oss frågan: vem ser till att de verkligen fungerar? Vem utövar kontroll och vem sätter villkoren?
Under nyliberalismens hejhoppepok har samhällscentrala infrastrukturer sålts ut till kapitalister med mysiga aktieutdelningar och långa promenader i kvartalsbokslutet som främsta intresse. Vinterns sammanbrott i tågtrafiken illustrerade hur långt reservberedskapen nedrustats för den kortsiktiga vinstens skull inom en av infrastrukturerna. SJ är visserligen statligt ägt, men ska, liksom Banverket, leverera stadig vinst till näringsdepartemetet.
Låt oss gissa att de svenska krigarkonungarna inte uppskattat om deras understödstross varit organiserad som en köp-sälj-organisation med direktörer som omförhandlat ersättningsnivåerna mitt under brinnande slag.
I länder mer fullkomligt tillredda enligt den nyliberala kokboken har konsekvensen av opålitliga infrastrukturer blivit att de som har möjlighet istället skaffar sig egna lösningar. Medan fattigt folk drabbas av ständiga strömavbrott går dieselgeneratorerna igång i världens alla muromgärdade Gated Communities. De brummar tryggt. För den som är på rätt sida muren.
Men att protestera mot privatseringar räcker inte. Som Jesper Nilssons avslöjande av civilspaningen i tunnelbanan visade så kan även statsmakten bruka infrastrukturer för utpressning. När nyliberaler vill privatisera och Bodströmmare kontrollera så borde vänstern därför svara: demokratisera! Demokratisera kontrollen över infrastrukturen, över kollektivtrafiken, över energiförsörjningen. Bara så kan vi kollektivt värna vår frihet i de komplexa infrastrukturernas tidsålder.
