I arbetarklassens ögon är Vänsterpartiet ett vanligt parti i det svenska etablissemanget. Detta är en konsekvens av partiets brist på utomparlamentarisk kamp och ett närmande mot socialdemokratin.
Sverige befinner sig i en tid av osäkerhet inför vad som komma skall. Med ett svagt Vänsterparti och ett Sverigedemokraterna på nästan 13 procent måste partiet tänka på sina strategier inför kommande mandatperiod.
Att Vänsterpartiet endast ökade med en tiondels procent, trots ett närmande till socialdemokratin och en svagare betoning av det som historiskt kännetecknar vänsterrörelsen, måste betyda att metoden varit utan större effekt. I arbetarklassens ögon är partiet en del av det svenska partipolitiska etablissemanget – ett parti som är aktiv endast var fjärde år.
Håller jag med denna bild? För mig förblir Vänsterpartiet ett socialistiskt och feministiskt parti. Ett sådant parti kan inte vara en del av etablissemanget på grund av sin antikapitalistiska grund. Men att vi inte uppfattas av arbetarklassen som sådant är en del av förklaringen till varför en stor del av vår målgrupp i stället röstar på Sverigedemokraterna.

Vänsterpartiet har gått från att vara en del av arbetarrörelsen till att bli en kopia av gammal socialdemokrati, som ibland inte går att urskilja från borgerliga partier. Vårt mål måste vara att återigen skapa en rörelse, något som behövs i dessa tider av ekonomisk och social orolighet. Vi måste stå för vår analys av det rådande ekonomiska system som ett system med permanenta motsättningar som med tiden måste avskaffas för att politisk och ekonomisk demokrati ska kunna råda i Sverige och i övriga världen.
Hur når vi detta rent konkret?  Det är frågan som alla vänsterpartister i dag måste fråga sig själva. Några punkter som jag anser är en bra startpunkt för erövrandet av arbetarklassens förtroende är följande:

1. Vänsterpartiet har förlorat sin förankring hos den breda arbetarklassen. För att bli en stor politisk faktor måste vi vara aktiva på gator och torg även under mandatperioderna. Detta bör ta sin form i lokala frågor och föreningar, som till exempel hyresgästföreningar och diverse nätverk i frågor som rör folk, framförallt på lokal nivå. Vi måste stödja och uppmuntra alla progressiva rörelser, inte enbart genom uttalande i media, utan framförallt genom fysiskt närvarande.

2. Vi måste skapa våra egna mediala kanaler, och sluta vara beroende av media för publicitet. Media har en tendens att på grund av strukturella skäl bedriva en frågeformulering som missgynnar vänstern. Genom tillgång till våra egna kanaler får vi möjligheten att nå en bredare grupp och lyfta upp vad vi anser vara de viktigaste frågorna under valkampanjer, men även under mandatperioderna.

3. Vänsterpartiet måste stå längst fram i den antirasistiska rörelsen. Med detta avser jag inte enbart manifestationer mot växande främlingsfientlighet och rasism. Vi måste även leverera en lättförståelig analys av rasismen som en konsekvens av ökade klyftor och social orättvisa. Allt för ofta kretsar vänsterns samhällsanalys kring teorier och termer som inte har en grund i vanliga människors vardag. Den antirasistiska kampen måste samtidigt vara tydlig i sin socialistiska och feministiska retorik. Antirasism utan feminism och socialism är i grunden en motsägelse.