I förra veckan presenterade Riksförsäkringsverket en stickprovsundersökning om det eventuella fusket med sjukskrivningar. 305 slumpvis utvalda hembesök genomfördes. 420 fall av stora skillnader mellan utbetald sjukersättning och taxerad inkomst kontrollerades.
Några fall ledde till återkrav – men inte en enda fall av uppenbart fusk kunde upptäckas.
Att undersökningen genomfördes motiveras av RFV med att det finns en ”klyfta” mellan bilden av fusket och verkligheten.
Den klyftan riskerar på sikt att underminera allmänhetens tilltro till hela systemet, konstaterar RFV.

Under våren 2002 spred sig paniken kring de ökande sjukskrivningarna. Då var det Alf Svensson som gav hetsen mot de sjukskrivna ett ansikte. Argumentet då: fuskare. Receptet: minska ersättningarna och skärp kontrollen.
Men att så direkt peka ut enskilda människor är ju inte riktigt smart. Någon kan ju uppfatta att det är dem själva det handlar om.
Mer taktiskt sinnade ledarskribenter, politiker och ekonomiska krönikörer, samtliga företrädesvis med goda lönenivåer och avgångsvillkor, talar hellre i termer av ”attityder” eller ”incitamentsstrukturer” – att skillnaderna mellan å ena sidan sjukförmåner, a-kassa och arbetsrätt och å andra sidan lön är för små. Ibland får läkarna skulden för slapphänt praxis. Ibland skylls problemet på brister i försäkringskassans kontrollrutiner – och i våras startade RFV ett projekt för att göra brevbärare och dagispersonal till angivare.
Annan argumentation är att det är orättvist att folk ska kunna få sjukersättning för skador de ådragit sig på fritiden. Ordval som ”kulturklyftor” kan också förekomma, exempelvis hos Dagens Nyheters krönikör Johan Schück, för att tyda varför sjukskrivningarna är så olika förekommande i Haparanda eller Danderyd.

Kort sagt läggs det ned väldigt mycket energi för att med olika tekniker sprida ett och samma grundbudskap: pöbeln är inte att lita på. De måste kontrolleras, lockas, straffas.
Och visst fungerar propagandateknikerna. Riksförsäkringsverket refererar en enkätundersökning från SCB, våren 2003: ”Mellan 40 och 50 procent av medborgarna tror att fusk med olika bidrag och ersättningar är vanligt förekommande.”
Argumentationen återkom, men i mer försåtlig form, i långtidsutredningens delrapport i maj, om hur den äldre arbetskraften ska fås att stanna kvar i arbete till (minst) 65. Gentemot välbetalda tjänstemän är metoden moroten – och gentemot sjukskrivna och fattiga piskan.
Visst kan samma ledarsidor uppröras över fusk och bonussystem i toppskiktet och när bolagen faller utanför idealbilden av hur kapitalister lämpligen bör uppföra sig. Men här är recepten andra. Är reklamen sexistisk? Självsanera. Har ledningen tillskansat sig bisarra förmåner? Lagstifta inte, inför hederskoder. Använder svenska företag barnarbetare utomlands? Självsanera.
Samtidigt fortsätter människor att gå sjukskrivna. Det skärs ned på uppföljning och kontroll av arbetsmiljön. Och polisen – med några få undantag – lägger arbetsmiljöbrotten längst ned i prioriteringslistan. Det kostar helt enkelt mer – för samhället och för företagen – att göra något åt arbetsmiljön, än att inte göra det. Priset betalas av de anställda.
Inget kommer ändras så länge det anses viktigare huruvida någon fuskar till sig ett par tusenlappar än att någon annan sliter och byter ut anställda som vi andra byter strumpor. Där skulle Riksförsäkringsverket ha åtskilligt att sätta ned foten kring.

Det går inte att dra några större växlar ur Riksförsäkringsverkets stickprovsundersökning. Felkällorna är flera och även RFV uttrycker osäkerhet kring hur precisa deras undersökningsmetoder är.
Dock kan ändå noteras att ledarsidornas kör för tillfället har tystnat. Krocken kanske blev för uppenbar. Vi får se hur länge deras rodnad håller i sig. För klyftan finns ändå där – en gnagande misstro att oförtröttligt utnyttja. De får väl gnaga på tilltron till skattesystemet så länge.