Ahmed kom till boendet sent i lördags kväll. Innan han skrivits in och fått tilldelat sig en säng i det gamla vandrarhemmet på Hågelby gård i Botkyrka hade han hunnit fråga två gånger om var duschen var. Lucía, som tog emot, upprepade att han först skulle få sitt rum, sen kunde hon visa honom duschen. Han frågade ännu en gång. Då förklarade Lucía att han på sin säng skulle hitta en ren handduk och nya kalsonger och det var därför han behövde vänta på en säng. Ahmed berättade på knagglig engelska att han inte duschat på fem dagar. 

***

Berättelserna om vad de människor som nu kommer för att söka skydd på våra breddgrader har gått igenom är lika många som de individer som kliver av tåget på någon av stationerna här. Bilderna av lekande barn på madrasser i tillfälliga boenden och tacksamheten som alla flyende människor visar, trots sina trauman och historier, är överväldigande. 

Av de som kommer ända hit så vill en del söka asyl i Sverige och en del vill åka vidare till Finland och Norge. Det är en ny situation. EU:s Dublinförordning, som innebär att du som flykting ska söka asyl i första EU-land du kommer till, är i princip upphävd vid det här laget. De tidigare så omdebatterade ”inre utlänningskontrollerna” lär inte vara många nu. Det innebär hundratals människor som ingen myndighet, institution eller politiker vill ta ansvar befinner sig i nödsituation i vårt land.

Hundratals människor, bland dem mina vänner, mina nära och jag själv, har gjort sitt för att låta de här människorna andas ut, få en hel natts sömn, ett varmt mål mat i magen, rena kläder och en behövlig dusch. Vi har bokat tågbiljetter vidare och skjutsat dem till stationen. Men det är inte på våra axlar som ansvaret för deras välmående ska läggas. Ansvaret bör vara välfärdsstatens.

***

När jag i söndags morse skjutsade Ahmed in till Centralstationen i Stockholm somnade han i bilen. Han hade fått i sig frukost och han hade fått med sig en matsäck med mackor och frukt som vi hade gjort i ordning. I fickan låg biljett till tåget norrut som vi betalade och skrev ut innan vi åkte. När vi kom fram försökte han ge mig de pengar han hade och jag förklarade vänligt att de pengarna behövde han själv och att vi inte gör det här för pengar, utan för att människor som honom är välkomna här och för att vi vill hjälpa. 

***

Det är ett krisläge. Kanske märks det inte upp till statsrådens kontor i regeringskansliet, men för alla de volontärer som försummar sina jobb, sina familjer och sin egen hälsa för att hjälpa så har det varit uppenbart i några veckor nu. Hade inte Lucía, Nabila, Sanna, Seluah, Leo, Björn, Ali, Milli och Mansur tagit allt ansvar på tillfälliga boenden runt om i Sverige, skulle Centralstationen i Stockholm, Malmö och Göteborg förvandlats till härbergen. Då skulle människor vandrat på motorvägarna mot sina mål. Då skulle kommuner som Haparanda, Strömstad och Charlottenberg haft vilsna själar boende på sina busstationer.

Krisberedskap. Smaka på ordet. Det är vad Sverige borde haft. Men att tänka på vad som borde gjorts hjälper ingen. Frågan är vad Stefan Löfven och hans regering ska göra nu? För krafterna hos alla de ideella volontärerna håller på att ta slut och flera tillfälliga boenden har redan stängt. Prognoserna säger att det är minst 60 000 flyktingar på väg genom norra Europa under de närmaste veckorna. Några tusen av dem kommer resa genom eller stanna i Sverige. Det är verkligheten.

Så Stefan Löfven, nu har du chansen att agera. Det är dags att ge ditt entusiastiska svar på det medborgerliga engagemanget. Den enorma våg av medmänsklighet som sköljt över Sverige i form av donationer och hjälp är ett bevis på att det är exakt sånt här många väljare kan tänka sig att betala mer skatt för. 

Se till att Krisberedskapsmyndigheten går in och hjälper alla de ideella organisatörer att organisera hjälpen. Låt krispaket med pengar landa i kommunerna så att de kan börja extraanställa volontärer, arbetslösa och studenter och för att laga mat, städa boenden, ta hand om barn, ordna sängar och fixa lokaler. Det är politiska beslut som behövs för att kommunernas förvaltningar ska kunna göra mer än det lagen kräver. Det är dags att fatta dem nu. 

***

När jag och Ahmed stod och väntade på tåget tillsammans berättade han om sin familj som var kvar i Afghanistan, om hur han rest i flera veckor och vad han trodde skulle hända i framtiden. När jag var väg tillbaka till bilen passerade jag volontärcentret utanför Centralen. Där stod trötta, rufsiga flyktingar och fick hjälp av trötta, rufsiga volontärer. Vi är många som vill hjälpa med allt vi har. Men frivilligheten och människors uthållighet har en gräns.