Nyutkommen antologi om Grön Ungdoms historia är en utvecklingssaga som sätter fördomsmätaren i sken.
Boken om Grön Ungdoms historia, som de tidigare språkrören Magda Rasmusson och Hanna Lidström redaktörat bekräftar många fördomar. Ungliberalen Karin Pihl, som är en av de externa röster som får komma till tals, sammanfattar sina intryck av förbundets medlemmar som ”lika medelklassiga som vi LUF:are, men de hade en helt annan självkänsla… GU var varken höger eller vänster, men alltid moraliskt överlägsna alla oss andra”.
Även om den tidigare vänsterledaren Lars Werner redan i sitt Almedalental 1982 slog fast att Miljöpartiet är ”ett borgerligt parti som utgår från borgerliga värderingar”, är det just den ständigt påstått nyfunna vägen som är ”varken höger eller vänster”, som exempelvis tidigare partisekreteraren Anders Wallner lyfter fram som en anledning bakom sitt engagemang.
Gustav Fridolin minns i antologin hur Grön Ungdom ”åkte till Hultsfred för att blanda aktivismen med konserter” samtidigt som arga ungvänstrare ”jobbade tolvtimmarspass med att sälja Röd Front” och bara ville ”diskutera revolutionen”.
Till mina egna fördomar om folk som väljer att ägna sin ungdomstid åt grön skatteväxling bidrar både de beskrivna motionerna om faran med mobilstrålning och anekdoterna om hur poeten Bob Hansson kommer förbi ett möte och ”leker lekar”, till att mätaren stadigt arbetar sig uppåt genom läsningen. Rakt igenom taket slår den dock först i samband med skildringen av förbundsrådet 1996 i Karlstad:
”Kramhög! ropade någon och la sig ner, varpå någon annan kunde lägga sitt huvud på hens mage. Fler och fler kunde sedan ansluta, för att ligga en stund och mysa av varandras närhet och kroppsvärme”.
Kramhög! ropade någon och la sig ner, varpå någon annan kunde lägga sitt huvud på hens mage. Fler och fler kunde sedan ansluta, för att ligga en stund och mysa av varandras närhet och kroppsvärme
Men utöver några sådana godbitar är boken snarare en utvecklingssaga i antologiform om hur en tilltufsad blandning av gamla ”kulturarbetare, studenter och besvikna miljöaktivister” i en ideologiskt förvirrad tid så småningom vattenkammar sig och går till jobbet.
När en av de tidigaste medlemmarna Paula Richter nostalgiskt berättar om hur medlemmar i rörelsens barndom brukade vandalisera McDonalds och angripa Shell-mackar är det mycket långt ifrån hur samtida medlemmar lika storögt beskriver förbundsstämmor som ”en riktigt häftig helg och mersmak för politik, det gav den kan jag lova!”.
Det enda som verkar sig likt genom historien är självtillräckligheten, som tydligast kommer till uttryck i redaktörernas förord:
”I dag ser många politiker fortfarande glåmigt yrvakna ut när klimatfrågan debatteras. Förvirrat bevittnar de att allt fler medborgare bojkottar flyg, skyr shoppingdagar och rasar mot sänkta miljöskatter. I dag kallar etablissemanget fortfarande de som har kämpat mot klimatförstörelse sedan 1986 för naiva.”
Grön Ungdom blev till slut, precis som moderpartiet, ett borgerligt förbund i mängden i stället för dess störiga tonårsbarn.
