I fredags var vi på en stödgala för Public Space committee i Toronto. Tusen människor hade betalat 120 kronor var för att lyssna på kända artister och på tal mot utförsäljningen av det offentliga rummet. De menar att det offentliga rummet inte är ännu ett utrymme för försäljning – det borde tvärtom användas som motvikt. Och visst är det stereotypen av nordamerikansk politisk aktivism, DE är mot reklam medan VI håller på med klassfrågor.
Public Space committee är verkligen en växande rörelse. I takt med att fler och fler reklampelare sätts upp, tv-apparater med reklam installeras i tunnelbanan, fullmäktige planerar att förbjuda all affischering och två meter höga återvinningsstationer med reklam placeras ut över hela stan, går alltfler in på deras hemsida www.publicspace.ca och engagerar sig i deras kampanjer.
Det handlar inte bara om reklam, eller demokrati, eller det offentliga rummet. Det handlar också om att politiska partier kan gå till val på att sänka skatten genom att påstå att vi medborgare betalar mindre när viss service är reklamfinansierad.
Exakt samma sak händer i Stockholm. Nu senast tapetserar SL tunnelbanevagnar, på ”försök”. De påstår att de registrerar klagomål när de ska göra sin ”utvärdering”. Det är ju naturligtvis skitsnack, vilket inte innebär att jag inte tycker att man ska ringa.
Än större skitsnack är att reklam inte kostar oss något.
För att finansiera en återvinningsstation offentligt betalar vi medborgare skattepengar som finansierar den. För att finansiera en återvinningsstation med reklam betalar vi kunder för varor som finansierar den. Alltså är det vi som betalar oavsett, bara att vi genom skatter kan slippa att titta ut genom Britney Spears häck när vi åker tunnelbana. Så vill vi slippa så gäller det att vi hittar på sätt att återta det offentliga rummet från företagen innan de kommer in i våra privata vardagsrum. Hoppas vi hinner.
P.S. Missa inte Ali Esbatis blogg esbati.blogspot.com. Bäst i Sverige just nu.
