Vad hände egentligen den 7 oktober 2023? Är det alls en fråga vi borde ägna oss åt efter att den svårt klaustrofobiska Gazaremsan har bombats sönder och samman av Israel under tio månader sedan Hamas attack? Är ödet för 1 139 mördade barn, ungdomar och familjer i Israel och 253 gisslantagna, varav uppskattningsvis 124 fortfarande vid liv i Hamas fångenskap, ens relevant i ljuset av uppemot 40 000 döda och mer än dubbelt så många sårade och skadade palestinier i ett land i ruiner?

En del av svaret hittas i argumentet att Israel fortsätter att använda Hamas våldsamma sexuella övergrepp som en form av propagandakrig för att legitimera dödandet av oskyldiga civila i form av sönderbrända kroppar i det provisoriska tältlägret i Rafah, dit människor uppmanats fly undan kriget, allt brutalare räder i Gaza stad, för att inte tala om eskalerande sexuella kränkningar mot tillfångatagna palestinska män och kvinnor – en verklighet som tvingar oss att älta det som inträffade den 7 oktober om och om igen.

En annan förklaring är att Hamas sexuella våld under anfallet fortsätter vara en knutpunkt där meningsmotståndare i kriget strålar samman.

Det är den sistnämnda delen som förbryllar mig. 

Till en början framstod inte våldtäkterna som ett ämne för debatt, utan snarare som en fruktansvärd omständighet. Men det stod snart klart att olika falanger skulle gå åt olika håll i just denna fråga. 

Sexuellt våld som antikolonial kamp

Den fransk-israeliska sociologen Eva Illouz anade tidigt oråd, och vädjade till vänstern redan den 17 oktober i tidningen Dagens ETC, om att inte släta över ”massmord på oskyldiga civila i deras hem, urskillningslöst våld mot kvinnor, äldre och barn, och masskidnappningar av israeliska medborgare”.

Men mot slutet av månaden gick nordamerikanska feminister, queer- och transforskare ut i ett samlat upprop, ”Feminists for a free Palestine. Stop the genocide. End the occupation”, mot vad de förstod som ett pågående folkmord. Där slog de fast att ”koloniserade folk har rätt att välja sina medel för motstånd”. De närmare 150 undertecknarna, bland dem Angela Davis, Yasmin Gunaratnam och Chandra Talpade Mohanty, ansåg att Israel cyniskt använde vittnesmålen om sexuellt våld för att berättiga det orättfärdiga kriget, men att de själva tog avstånd från den typen av ”pinkwashing” och ”kooptering av HBTQ-rättigheter”. 

Och här gick möjligen chansen till en global feministisk israelisk-palestinsk kvinnoallians om intet.

Kritiken då, liksom nu, kan summeras i att de återkommande rapporteringarna om Hamas anfall faller in i en islamofobisk berättelse om muslimska män, samt att årtionden av förödmjukelse, fördrivning, förtryck och ockupation inte kan fortlöpa utan motstånd. Dessa sakförhållanden fick humanekologen Andreas Malm att omedelbart rubricera gärningarna som ”antikolonial kamp” i tidningen Parabol. 

Prioriteringen av offerkategorier delades inte av judiska kvinnor, som den 17 november tröttnade på omvärldens nedtoning av attackens sexuella karaktär och demonstrerade under parollen #MeTooUnlessUrAJew, med udden riktad mot FN:s senfärdighet i att fördöma inslaget av sexuellt våld. FN:s kvinnokommitté hade en särskild skyldighet att fördöma Hamas gärningar, ansåg de, och påminde om att FN slagit fast att systematiskt genusbaserat våld utgör ett folkrättsbrott.

Alltmedan över sjuttio kvinnoorganisationer i Gaza och annorstädes skrev ett gemensamt upprop i nättidningen Parabol i början av december (nr 4, 2023), där de å sin sida påpekade att ”inga trovärdiga bevis eller rapporter från oberoende internationella utredningsorgan” hade presenterats. Ändå, anmärkte de, användes dessa ”ogrundade anklagelser” – inte minst ”mot israeliska kvinnor som hålls som gisslan i Gazaremsan” – ”utan källkritik eller försiktighet” för att ”rättfärdiga folkmordet” i Gaza. 

Den 5 december redogjorde brittiska BBC för de videor av nakna och blodiga kvinnor som Hamas själva filmade dagen för attacken, liksom för de många fotografier av kroppar från platserna som tydde på att ett flertal kvinnor (och män) hade våldtagits.

Och till sist, den 7 december 2023, fördömde även vicepresident Kamala Harris de sexuella övergreppen på X.

Striden om sanningen

Den första samlade artikeln om Hamas sexuella våld presenterades i tidningen The New York Times reportage ”’Screams without words’: How Hamas Weaponized Sexual Violence on Oct. 7”, av Jeffrey Gettleman, Anat Schwartz och Adam Sella den 28 december 2023. Tidningen beskrev videon av ”kvinnan i svart klänning” med sönderrivna kläder, särade ben med exponerat underliv, som blev viral under morgontimmarna den 8 oktober. 

Journalisterna hade ägnat två månader åt att undersöka stödbevisning i form av videor, fotografier, GPS data från mobiltelefoner, därtill genomfört intervjuer med fler än 150 personer, bland dem vittnen, medicinsk personal, soldater och våldtäktsrådgivare, och slog fast ”att dessa attacker mot kvinnor inte var isolerade händelser, utan en del av ett bredare mönster om genusbaserat våld den 7 oktober”. Men det stora hindret för bevisföringen och vittnesmålen var att de flesta kvinnor som utsattes inte längre var vid liv.

Trovärdigheten i artikeln betvivlades av The Intercept och ett par detaljer i The Times text fick senare dras tillbaka. 

Strax efter New York Times redogörelse publicerade Al Jazeera en artikel baserad på Hamas 16-sidiga promemoria ”Our Narrative”, om händelserna den 7 oktober. Enligt underlaget var Hamas plan ”att attackera israeliska militäranläggningar och tillfångata soldater”, vilka skulle kunna användas för att sätta press på de israeliska myndigheterna att släppa de tusentals palestinier som hålls i israeliska fängelser. Gruppen vidmakthåller att det är ”ett religiöst och moraliskt åtagande” för de stridande i Hamas väpnade gren, Qassambrigaderna, att undvika att skada civila, och förkunnar att om det fanns ”något fall av riktat våld mot civila så skedde det av misstag och under konfrontationen med ockupationsstyrkorna”. I utlåtandet medgav de dock att det ”kanske skedde några felgrepp” under attacken ”på grund av den snabba kollapsen av det israeliska säkerhets- och militärsystemet och det kaos som orsakades i områdena nära Gaza”.

Splittringen inom den judiska vänstern

Under en paneldebatt i Paris den 3 mars väckte den judiska filosofen Judith Butler stor uppmärksamhet när hon kallade Hamas attack den 7 oktober som ett uttryck för väpnat motstånd ”med en taktik som vi kan vara för eller emot”. Butler, som tidigare inkluderat Hamas i den progressiva, globala vänstern, klargjorde att hon som person förvisso kände avsky inför taktiken. 

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Eva Illouz konstaterade krasst, under den skarpa titeln ”The global left needs to renounce Judith Butler” i tidningen Haaretz den 21 mars, att Butlers kommentarer i Paris minsann inte kom efter ett kortsiktigt tvivel, dagen efter den 7 oktober, utan efter publiceringen av flera djuplodande reportage och inlagor. Illouz sammanfattar uppgivet att ”mot bakgrund av det extrema sexuella våld som israeliska kvinnor utsattes för av Hamasmedlemmar, mot bakgrund av rapporter och undersökningar av New York Times, advokater, läkare, icke-statliga organisationer, journalister och civila, som alla har vittnat om extremt sexuellt våld (inklusive könsstympning, blodiga nakna kvinnokroppar, vaginor med infogade spikar, bröst som skurits av med kniv och kvinnor som bundits med rep och sedan skjutits i ansiktet), inför de världsomspännande bilderna av en ung kvinna som dödats och paraderats på en gata i Gaza till folkmassans sång, vad säger Judith Butler till oss? Att de vill ha bevis.” 

Men Butler var och är långt ifrån ensam i sin position som judisk kritiker av Israel i allmänhet och kriget i synnerhet. Uppemot 1 000 ”antisionistiska judiska feminister” i USA har till dags dato undertecknat uppropet ”Open letter to the Israeli and U.S. Governments and others weaponizing the issue of rape” från den 28 februari, 2024. Brevet tar sin utgångspunkt i judars särskilda ”ansvar att uttala oss till stöd för palestiniernas rättigheter och mot det pågående folkmordet”, men värjer sig också mot ”försöken att misskreditera anhängare av kvinnors rättigheter som uttalar sig mot våldtäkt”. En liknande balansakt framlades av författaren Masha Gessen i en essä i The New Yorker häromdagen (20/7-24).

FN:s rapport om konfliktrelaterat sexuellt våld

FN:s första skrivelse om förloppet den 7 oktober kom den 4 mars 2024, dagen efter Butlers uttalande. Pramila Patten, särskild representant för sexuellt våld i konflikter, konstaterade där att det fanns ”tydlig och övertygande information” för att gruppvåldtäkter, samt sexuell tortyr och övergrepp på bundna och avrättande kvinnor med sönderskurna genitalier, skett i åtminstone tre kibbutzer, längs gränsen mot Gaza dagen för anfallet.

Resultaten i Pattens protokoll återgavs senare i FN:s generalsekreterare António Guterres’ redogörelse för konfliktrelaterat sexuellt våld i världen under 2023 (tillsammans med anklagelser om sexualbrott utförda av israeliska IDF). I sammanfattningen citeras Pattens slutsatser om att ”det finns rimliga skäl att tro att konfliktrelaterat sexuellt våld förekom under attackerna den 7 oktober på flera platser i närheten av Gaza, inklusive våldtäkt och gruppvåldtäkt, på minst tre platser”, det vill säga musikfestivalen Nova och dess omgivningar, väg 232 och kibbutz Re’im. 

Vidare står att läsa att på ”musikfestivalen Nova och dess omgivningar finns det rimliga skäl att tro att flera incidenter av sexuellt våld ägde rum där offren utsattes för våldtäkt och/eller gruppvåldtäkt och sedan dödades”. Ytterligare vittnesmål kom ”från personer som bevittnat minst två fall av våldtäkt på kvinnokroppar”. 

På väg 232 kom ”trovärdig information baserad på vittnesmål om en incident där två kvinnor våldtogs av beväpnade element”. I ”kibbutz Re’im verifierade uppdragsteamet ytterligare en våldtäkt på en kvinna utanför ett bombskydd” och på ”de olika platserna för attackerna den 7 oktober fann uppdragsteamet flera helt eller delvis nakna kroppar från midjan och nedåt – mestadels kvinnor – med händerna bundna och skjutna flera gånger, ofta i huvudet”. I fallet med väg 232 hittades, enligt utsagan, ett liknande mönster, som också inkluderade kropparna av några män. ”Även om detta är indicier kan mönstret av avklädning och fasthållande av offer tyda på vissa former av sexuellt våld”, fastställer FN i sitt memorandum.

Beträffande gisslan som förts till Gaza slår redovisningen fast att uppdragsteamet ”fick tydlig och övertygande information om att sexuellt våld, inklusive våldtäkt, sexualiserad tortyr och grym, omänsklig och förnedrande behandling, förekommit mot vissa kvinnor och barn under deras tid i fångenskap” och att det finns ”rimliga skäl att tro att detta våld kan pågå”.

Två vitt spridda uppgifter om det sexualiserade våldet var enligt FN feltolkningar av otränade observatörer. I ett fall sade en första insatsperson att en gravid kvinnas barn hade skurits ut ur hennes livmoder. Det visade sig att kvinnan inte var gravid, utan hade fått inälvorna utskurna. 

Resultaten ifrågasätts

Misstron mot beläggen för främst systematiken i det sexuella våldet tycks, trots dessa belägg, vara tämligen spridd inom vissa delar av den svenska vänstern. I tidningen Parabol intervjuas den svensk-uruguayanske Ernesto Katzenstein av den internationella redaktören Francisco Contreras. Katzenstein uppges ha arbetat med bistånd i Guinea-Bissau samt tågtillverkning – och tituleras i tidningen Proletären den 14 mars 2024 som ”ingenjören och lekmannaforskaren inom humaniora”. Katzenstein har, med den kompetensen, författat en bok med den hyfsat självsäkra titeln ”7 oktober – Hamas mot Israel: Myterna, propagandan, sanningen”, och går, i sällskap med Contreras, ”igenom vad som egentligen hände den 7 oktober” (nr 4/2024). 

Katzenstein insinuerar att det i själva verket kan ha varit Israel som stod för morden på civila – och framställs som en trovärdig källa i Magasin Konkret, Kommunistiska Arbetarföreningen och Proletären (samtliga av manliga skribenter) som alla pekar på boken som en bra källa för att få reda på vad vi faktiskt vet om den 7 oktober. Katzensteins tillförlitlighet är delvis baserat på hans judiska ursprung (som han delar med cirka 15 miljoner andra) och hans egen släktforskning. ”Det finns två saker som alltid används i propagandasyfte i krig. Det är kvinnor och bebisar”, förklarar Katzenstein, och tillägger att han är beredd att sätta sin ”hand i elden på att våldtäkter inte begicks den 7 oktober” (och med den insatsen torde det vara av ganska stor vikt att försvara sin ståndpunkt). 

Lisa Bjurvald, journalist på Vestmanlands Läns Tidning, förhöll sig däremot skeptisk till underlaget för Katzensteins bok, och beskrev argumentationen som inlindad ”i en storm av svårkontrollerade och detaljerade ’fakta’” som liknar de som ”gärna hänger upp sig på sådant som ”omöjliga” produktionsförutsättningar för gasen i koncentrationslägren” eller dylika avledningar. 

Våldtäkt inte en fråga om sympatier i kriget

Tvivlen som omgärdar Hamas våldtäkter fick den nordamerikanska liberala feministen Sheryl Sandberg att kasta sig in i debatten med filmen ”Screams Before Silence” – med tydlig hänvisning till The New York Times artikel. I den i alla hänseenden partiska filmen från april i år träffar Sandberg ögonvittnen från Novafestivalen och går igenom utsagor från överlevande, soldater och medicinsk personal, och studerar foton av skändade kvinnokroppar. 

Sandberg förtydligar sin ståndpunkt och sitt syfte med filmen i en intervju med Jake Tapper i CNN och understryker att inställningen till våldtäkt inte kan vara beroende av ens hållning i kriget.

På den punkten är jag enig med Sandberg. Och en sak står klart: om tanken med att konfrontera och ifrågasätta journalister, vittnesmål och bevisunderlag var att undvika att dessa berättelser skulle användas i ett propagandakrig, kan man med fog säga att resultatet blivit det motsatta. Uppfattningen om Hamas sexuella övergrepp har snarare förvandlats till sprängstoff, vilket förklarar en viss beröringsskräck. 

Och frågan är varför. För vilken betydelse har det för kritiker av Israels förödande krigsföring om det fanns systematiska inslag av sexuellt våld under Hamas attack den 7 oktober? Gör det Israels eventuella krigsbrott ogjorda? Vore det omöjligt att härbärgera Hamas sexuella tortyr och samtidigt bekänna sig som pro-palestinsk? Eller är sympatin med Palestinasaken beroende av Hamas oskuld på den här punkten? 

Den logiken riskerar att splittra i synnerhet kvinnor, som, likt Sandberg, antingen riktar blicken mot de sexuella övergreppen på israeliska kvinnor – och därmed förefaller direkt pro-israelisk i vårt polemiska tillstånd. Eller, jämte de självutnämnda manliga revolutionärerna inom vänstern, visar sitt stöd för Palestina genom att spela ned – eller faktiskt förneka – den komponenten. Den politiserade uppställningen visar, i mitt tycke, hur själva grunden för solidaritetsbanden formulerats utifrån ytterst betänkliga premisser. Under vilka genusperspektivet är fortsatt avlägset.