I Nikolaj Nikulins bok Minnen av kriget, publicerad 1975 och nyutgiven på svenska på Ersatz förlag, är skimret borta från det ”stora fosterländska kriget”. I förordet berättar författaren och landsmannen Sergej Lebedev om hur ”tövädret” under Nikita Chrusjtjov ledde till en mindre bombastisk litteratur, som i stället hyllade den enskilda soldatens heroism.

Men Nikulins anteckningar är något annat. Här framstår den förvisso centrala krigsinsatsen mot nazismen under andra världskriget varken som ärorikt eller som försonande smärtsamt. Det är snarare krasst, skitigt och meningslöst. Därför var boken också omöjlig att publicera i hemlandet. För i Ryssland ska kriget hyllas, på ett eller annat sätt.

Så ser det ut än i dag. Visst försöker Putin skriva ut socialismen ur historien, och beskyller bolsjevikerna för att ha släppt igenom tanken om Ukraina som ett eget land. Men han vill behålla juvelen: idén om Ryssland som landet som utkämpar rättfärdiga krig.

I mitt förra brev skrev jag kritiskt om minneskulturen i Tyskland, som i dag ironiskt nog gör landet blint – eller åtminstone kisande – inför palestinskt lidande. Men jag får också ett klokt svar från författaren Jens Christian Brandt, som skriver:

”… ända sedan 1945 har vi kämpat för att någonting annat än det som ’inte får sägas’ också får sägas (eller åtminstone antydas). Så blev det så småningom: i ungefär 25 år – från 1998 till 2023 – dominerade en antifascistisk diskurs i Tyskland. Var det åsiktsförtryck? I AfD:s ögon ja, medan vanliga tyskar säkert kände en lättnad.

De här sakerna är inte enkla. Sverige har valt en annan och mer liberal väg vad gäller yttrandefrihet. Tyskland har behövt en paus, den här historiska parentesen där vi sluppit krängande av Mein Kampf och Sion vises protokoll på Adlibris. Kanske var det fel? Det vet man inte, men det oroar mig att vänstern i den uppkomna situationen visar så lite förståelse för de tyska erfarenheterna.”

Jens Christian har rätt. Den tyska minneskulturen har burit med sig en antifascistisk konsensus som vi snart kan komma att sakna. Alternativ för Tyskland vill att tyskarna slutar känna skam (vilket undersökningar visar att de inte ens gör) och beskriver nazismen som ”bara en fågelskit i vår över tusenåriga historia”.

Och medan den tyska lärdomen av kriget var Nie wieder, ”Aldrig mer”, berättar Lebedev i förordet att den ryska devisen blev Mozjem povtorit, ”Vi kan göra det igen”. På pansarvagnar skrev man skämtsamt ”Mot Berlin”, och även om den ryska krigsinsatsen räddade Europa när det begav sig betyder de årliga militärparaderna framför Kreml i dag något annat. Försvaret mot nazismen har förvandlats till en självgod militarism som enligt Lebedev ger ”emotionellt bränsle” till angreppen mot Ukraina.

”Därför är frågan om huruvida Ryssland kan gå över från ’Vi kan göra det igen’ till ’Aldrig mer’ av allra största vikt både för Rysslands framtid och för Europas säkerhet.”

Denna övergång kan kännas långt borta. I går dömdes den ryska marxisten och krigskritikern Boris Kagarlitskij till fem års fängelse, efter att ha blivit friad i december. Så länge Putin är vid makten så kommer krigskulturen att fortsätta – för det är som Rysslands försvarare han motiverar sitt styre.