Kultur/Nyheter 20 mars, 2022

Krig i språk

Relationen mellan ryskan och ukrainskan är både intim och sårig. I essän Barometer frågar sig Ilya Kaminsky vad kriget gör med språket, och om språket i sig är en plats man kan lämna bakom sig.

1.

Min familj kurar ihop sig bakom dörren klockan fyra på morgonen, osäkra på om vi ska öppna eller inte, för främlingen som står där i bara pyjamasbyxor, som bankat på dörren i åtminstone fem minuter och väckt hela hyreshuset. När han ser hur ljuset tänds börjar han ropa genom dörröppningen.

”Kommer ni ihåg mig? Jag hjälpte er att frakta ett kylskåp från Pridnestrovje. Minns ni? Vi pratade om Pasternak i bilen. I två timmar! De bombade sjukhuset i natt. Min syster är sjuksköterska där. Jag stal en lastbil och tog mig över gränsen. Jag känner ingen annan. Får jag ringa ett samtal?”

Och barfota klev så kriget in i min barndom för två decennier sedan, i form av en halvnaken, andfådd man på telefonen, ett offer för en av de första postsovjetiska ”humanitära interventionerna”.

2.

Under ett besök i Ukraina nyligen stämde jag träff på ett fik med min vän, poeten Boris Chersonskij, för att diskutera Pasternak (som om vi inte pratade om annat i den här delen av världen). Men när jag gick ned för trottoaren nio på morgonen var borden på uteserveringen omkullvälta och det låg bråte utspritt på gatan från byggnaden som bombats.

En grupp människor och några lokala medier hade samlats runt Boris som offentligt för­dömde bomb­dåden och ännu en av Putins så kallade humanitära insatser. Vissa applåderade, andra skakade ogillande på huvudet. Några månader senare sprängdes Boris lägen­het i luften: dörrar, golv och fönster.

Det finns många historier som liknar denna. De traderas snabbt och kortfattat innan man plötsligt byter samtalsämne.
”Sanna krigsskildringar”, skrev Orwell, ”godtas aldrig av dem som inte själva deltar”.

När amerikaner frågar mig om händelse­utvecklingen i Ukraina tänker jag på följande rader i en av Boris dikter:

folk i staden bär omkring på sprängämnen
i plastpåsar och små resväskor.

3.

Under de senaste tjugo åren har Ukraina styrts av ett rysktalande öst och ett ukrainsktalande väst. Med jämna mellanrum utnyttjar myndigheterna ”språkfrågan” för att hetsa till våld och konflikter, en effektiv distraktion från underliggande problem. Den senaste konflikten uppstod till följd av president Janukovytjs undermåliga styrelseskick. Han flydde sedermera till Ryssland. Janukovytj var allmänt känd som den mest korrupta presidenten som landet någonsin haft. Han anklagades för bland annat våldtäkt och misshandel, brott med rötter långt bak i sovjettiden. Än i dag förekommer i regeringen oligarker och yrkespolitiker med lömska stamtavlor och tvivelaktiga motiv.

När demonstrationer mot Janukovytj­regeringen bröt ut 2013 och den allt mer trängda presidenten kort därpå lämnade landet skickade Putin in sina trupper i Krim, ett ukrainskt landområde, under förevändning att de skulle beskydda den rysktalande befolkningen. Snart var området annekterat. Några månader senare skickades ryska, så kallade humanitära trupper in i ännu ett ukrainskt område, Donbass, där ett proxykrig bröt ut.

Gång på gång har annekteringen och aggressionerna motiverats med att man slår vakt om det ryska språket.

Är det ryska språket i behov av sådant beskydd? Som svar på Putins ockupation har många rysktalande ukrainare i stället valt att sluta upp bakom sina ukrainsktalande grannar. När konflikten började förvärras mottog jag följande mejl:

”Jag, Boris Chersonskij, arbetar på universitetet i Odessa och har sedan 1996 ansvarat för institutionen för klinisk psykologi.

Under alla dessa år har jag undervisat på ryska och ingen har någonsin anklagat mig för att ha ”ignorerat” landets officiella språk. Jag talar mer eller mindre flytande ukrainska men eftersom majoriteten av mina studenter föredrar att ha sina lektioner på ryska undervisar jag också på det språket.

Jag är en rysktalande poet; mina böcker har huvudsakligen blivit publicerade i Moskva och Sankt Petersburg, liksom min akademiska forskning.

Aldrig (och jag menar ALDRIG!) har jag blivit förföljd för att jag är rysk poet eller för att jag undervisar på ryska i Ukraina. Jag läser alltid mina dikter på RYSKA och har aldrig upplevt några besvär.

Imorgon kommer jag dock att hålla i min undervisning på det officiella språket, på ukrainska. Detta kommer inte endast vara en föreläsning, det kommer att vara en protestaktion i solidaritet med den ukrainska staten. Jag uppmanar mina kollegor att delta i denna aktion.”

En rysktalande poet som vägrar att undervisa på ryska i solidaritet med ett ockuperat Ukraina. Ju längre tiden gick desto fler mejl började trilla in från poeter och vänner. Från Odessa skrev min kusin Peter:

”Vi är oroliga i själen och vi är rädda, men staden är säker. Då och då kliver någon idiot fram och uttalar sitt stöd till Ryssland, men vi i Odessa har ju aldrig ens sagt att vi är emot Ryssland. Låt ryssarna göra vad de önskar i Moskva, och låt dem älska vårt Odessa så mycket de bara vill – men inte med soldater och pansarvagnar!”

En annan vän, den rysktalande poeten Anastasia Afanasieva, skrev från den ukrainska staden Charkiv om Putins ”humanitära intervention” och värnandet om hennes språk:

”Under de senaste fem åren har jag besökt det ukrainsktalande västra Ukraina sex gånger. Jag har aldrig upplevt någon diskriminering för att jag har talat ryska. Det är en myt. I alla västukrainska städer jag har besökt så har jag talat ryska – i butiker, på tåget, på kaféer. Jag har fått nya vänner. Snarare än ilska har jag blivit bemött med respekt. Jag ber dig: lyssna inte på propagandan, den har som syfte att skilja oss åt. Vi är redan så olika, låt oss inte bli varandras motsatser, låt oss inte starta ett krig på platsen där vi alla bor tillsammans. Den militära invasionen som äger rum just nu är en katastrof för oss alla. Låt oss inte tappa förståndet, låt oss inte ryckas med i rädsla för inbillade hot när det finns ett verkligt hot: den ryska arméns invasion.”

Samtidigt som jag läste alla dessa brev kunde jag inte sluta tänka på hur Boris vägrade att tala sitt eget språk som en protest mot invasionen. Vad innebär det för en poet att vägra tala sitt eget språk?

Är språket en plats man kan lämna? Är språket en mur man kan ta sig över? Och vad finns på andra sidan?

4.

Alla poeter vägrar språkets anstormningar. Det är en vägran som yttrar sig i tystnad, en tystnad som belyser ordens poetiska innebörd – inte så mycket vad ordet uttrycker utan vad ordet undanhåller. Som Maurice Blanchot skrev: ”Att skriva är att vara skrivandet misstrogen, och samtidigt förlita sig helhjärtat på det”.

I dagens Ukraina sätts den här typen av uttalanden på prov. En annan författare, John Berger, skriver följande om förhållandet mellan människan och hennes språk: ”Kanske kan man säga att språket är människans enda hemvist”. Han menade att språket var ”den enda boplatsen som inte är fientligt inställd till människan… Man kan säga vad som helst till språket. Därför är språket en så god lyssnare, och står oss närmare än all tystnad och alla gudar”. Men vad händer när en poet, som en protestaktion, vägrar sitt språk?

Eller mer generellt uttryckt: vad händer med språk i tider av krig? Där abstraktioner snabbt får fysiska egenskaper. Det är så den ukrainska poeten Ljudmila Chersonskaja ser sin kropp när den betraktar kriget som pågår runtomkring henne: inborrad i en människas hals liknar en kula ett fastsytt öga. Även poeten Kateryna Kalytkos krig är en fysisk kropp: ”Ofta kommer kriget och lägger sig mellan er som ett barn / rädd för att lämnas ensam”.

Poesins språk kanske inte kommer att förändra oss, men den visar förändringarna som redan har ägt rum inom oss. Poeten Anastasia Afanasieva skriver i första person pluralis, ”vi”, för att visa hur ockupationen av ett land påverkar alla dess invånare, oavsett vilket språk de talar:

när en fyrhjuling med granatkastare
åkte ner för gatan
frågade vi inte vem är du
vems sida står du på
vi kastade oss på marken och låg kvar där.

5.

Under en annan resa till Ukraina såg jag en av mina gamla grannar, nu invalidiserad av kriget. Han höll ut handen på gatan. Han hade inga skor. Jag skyndade mig förbi och hoppades att han inte hade lagt märke till mig, men det var som om hans tomma hand stannade mig i farten, som om han räckte mig sitt krig.

När jag gick därifrån var det med en kusligt välbekant känsla. Hur lik hans röst, liksom rösterna hos de ukrainska poeter jag talat med, var det afghanska och irakiska folkets röster, människor vars hem mina skattepengar hade förstört.

6.

Under sent 1900-tal blev den judiska poeten Paul Celan ett skyddshelgon för alla de som skriver i tider av djup kris. Celan skrev på tyska och använde sig av ett uppbrutet språk som speglade erfarenheten av att leva i en ny och skändad värld. Samma sak upprepar sig nu i Ukraina, alldeles framför ögonen på oss.

Ta fallet med Ljuba Jakymtjuk, vars familj är flyktingar från Pervomajsk, en av de främsta måltavlorna i Putins senaste ”humanitära intervention”. När jag frågade om hennes bakgrund svarade hon:

”Jag föddes och växte upp i den krigshärjade Luhanskregionen och min hemstad Pervomajsk är nu ockuperad. I maj 2014 blev jag själv vittne till krigsutbrottet… I februari 2015 lämnade mina föräldrar och min farmor den ockuperade zonen efter att ha överlevt krigets fasor. När de lämnade var det under artillerield och de hade bara några påsar med kläder med sig. En av mina vänner, en [ukrainsk] soldat, var nära att skjuta min farmor medan de flydde.”

Om krig och litteratur skriver Jakymtjuk: ”Litteraturen konkurrerar med kriget, kanske även förlorar mot den i kreativitet, och på så sätt förändras också litteraturen av kriget”. I hennes dikter ser man hur kriget klyver själva orden: ”tala inte med mig om Luhansk”, skriver hon, ”det har sedan länge blivit hansk / Lu har jämnats med marken / med den karmonsinröda asfalten”. Den sönderbombade staden Pervomajsk ”har delats i pervo och majsk” och Debaltseves tomma skal har blivit ”deb, alts, eve”. Genom ett prisma av fragmenterat språk får poeten syn på sig själv:

Jag tittar ut mot horisonten
… jag har blivit så gammal
ej längre Ljuba
bara -ba

På samma sätt som den rysktalande poeten Chersonskij vägrar att tala sitt modersmål så länge Ryssland ockuperar Ukraina så vägrar den ukrainsktalande poeten Jakymtjuk tala ett ofragmenterat språk så länge landet fragmenteras framför henne. Genom att ändra på orden, bryta upp dem och lyfta fram deras ljud på ett kontrapunktiskt vis, syftar ljuden på en kunskap som de inte längre bär på. Det brutna ordet, tömt på lexikalisk mening men ändå begripligt för oss, drabbar läsaren med sin stumhet, på samma gång inom och bortom språket.

Att läsa en vittnesdikt som denna blir en påminnelse om att poesin inte bara beskriver en händelse: den är också en händelse.

7.

Vad exakt är poesins vittnesbörd? Poesins språk kanske inte kommer att förändra oss, men den visar förändringarna som redan har ägt rum inom oss. Likt en seismograf registrerar den våldsamma händelser. Miłosz kallade sin berömda text The witness of poetry, ”inte för att vi bevittnar den utan därför att den bevittnar oss”. På andra sidan järnridån beskrev Zbigniew Herbert något snarlikt: en poet är som en barometer för landets psyke. Den kan inte ändra väderförhållandena, men den visar oss hur vädret är.

8.

Är det verkligen möjligt att genom närläsning av diktare visa på något som delas av många fler – landets själva psyke? Tidens musik?

Hur är det möjligt att en diktares ryggrad darrar som nålen på en barometer? Kanske beror det på att hen är väldigt privat av sig; i avskildhet skapar diktaren ett språk som är tillräckligt suggestivt, tillräckligt starkt, att det tillåter hen att tala intimt med många personer på en och samma gång.

9.

Att bo som jag gör, hundratals mil från Ukraina, långt från kriget, här i min bekväma amerikanska trädgård – vilken rätt har jag att skriva om detta krig? Ändå kan jag inte låta bli. Ändå kan jag inte sluta grubbla på orden som mitt lands poeter uttrycker sig med, på engelska, ett språk de inte själva talar. Varför denna besatthet? Mellan raderna finns en tystnad som jag inte råder över. Och fast det är ett annat språk så är tystnaden mellan raderna densamma, där finns en rymd i vilken jag fortfarande ser en familj kura ihop sig bakom dörren klockan fyra på morgonen, osäkra på om de ska öppna eller inte, för främlingen som står där i bara pyjamasbyxor och ropar genom dörröppningen.


Översättning: Michael Larsson


Fotnot
Texten är ursprungligen publicerad 2017 i e-boken Words for war. New poems from Ukraine på Academic Studies Press i samarbete med Harvard Ukrainian Research institute.

Författaren



Ilya Kaminsky är född 1977 i nuvarande Ukraina, i staden Odessa, och har judiska föräldrar. Familjen fick asyl i USA där han fortfarande är bosatt. Han skriver främst på engelska, men talar även ukrainska, ryska och teckenspråk. Hans diktsamling De dövas republik (Rámus) har fått stort internationellt erkännande och 2019 utnämndes han av BBC till en av ”12 konstnärer som förändrat världen”. Han är verksam som poet, över­sättare och kritiker.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 22 juni, 2024

Vänstern får inte blanda ihop klass med ras

Decennier av nyliberal politik föregår både förortsvåldet och Sverigedemokraternas framgångar. Foto: Anders Wiklund/TT.

När Hanif Bali spådde att rasbegreppet skulle användas för att förstå förortsvåldet hakade förvånansvärt många till vänster på. Men förklaringen är varken människors gener eller rasuppfattningar, utan decennier av nyliberal politik.

När jag i början av april skrev att det biologiska rasbegreppet bör fortsätta vila på historiens sophög, trodde jag mig sparka in en öppen dörr. Jag anade inte vilken storm som väntade.

Efter att ha kritiserat Hanif Bali och Emma Hager för att damma av pseudovetenskapligt skallmäteri, fick jag mothugg från religionshistorikern Stefan Arvidsson (29/4).

”Hallå! ’Materialism’, någon?”, utropade han.

Rasdebatten som följde i Flamman spikades igen av idéhistorikern Sven Widmalm, en av Sveriges mest publicerade forskare på rasbiologins historia. Han förklarade (30/5) varför begreppet är vetenskapligt dött, och argumenterade för att dess återkomst har mer att göra med radikalhögerns framgångar än nya forskningsrön.

Men Arvidssons utfall om materialism kräver fortfarande ett bemötande. För en marxist handlar begreppet nämligen inte, som Arvidsson verkar tro, om att allt kan reduceras till atomer, gener eller kromosomer. Tvärtom bygger det på att människans beteende påverkas av våra livsvillkor.

Detta är inte akademiska hårklyverier, utan centralt för att landa rätt i frågan om segregation och integration, som Hanif Bali utvecklade i en förvånansvärt nyanserad kommentar. (Han verkar även ha tappat hånförmågan under föräldraledigheten när han skriver att jag förfärat greppat mina ”pärlhalsband och nosringar” över rasbegreppet – pärlor, jag är väl ingen Östermalmsdam?)

Försöken att förklara ojämlikhet med enbart rasism och strukturell diskriminering är en amerikansk import som bäst stannar på andra sidan havet.

Bali skriver att det stora överlappet mellan härkomst och våldsbrott i Sverige kommer att leda till att många förklarar den dåliga integrationen med ras – även om han själv avfärdar de ”oanvändbara amerikanska rasbegrepp” som ”vänsterns rasideologer” vill importera.

Men som socialist letar jag tvärtom efter förklaringar i segregation och fattigdom. Det senare är vad Marx menar med materialism, inte det förra.

Hanif Bali har också rätt i att denna sammanblandning av klass och ursprung är särskilt lätt att göra i Sverige, där fattigdom är sju gånger vanligare för barn med utländsk bakgrund än bland dem med svensk bakgrund. Det är därför Tobias Hübinette och Catrin Lundberg (6/5) kan påstå att vi behöver rasbegreppet för att förstå ojämlikheten. Argumentet är att Sveriges historia som ”spetsnation för rastänkandet” präglar oss än i dag, exempelvis i form av segregation.

De har visserligen rätt i att ras existerar på ett sociologiskt plan, alltså att människor kan behandlas olika beroende på hudfärg, som när en adopterad afrosvensk som äter jordgubbstårta som vi andra ratas i krogkön på grund av hudfärg. Men på två punkter har de fel.

Dels, som Sven Widmalm påpekar i sitt svar och Ola Larsmo skriver i boken Lektion 11: En bok om rasbiologi (2022), låg Sverige inte alls i rasbiologisk framkant, utan inspirerades av Tyskland, som i sin tur inspirerades av USA.

Men ännu viktigare: segregationen beror inte främst på rasismen. Vi hade ett klassamhälle med slumområden även innan välfärdsstaten, och byggandet av segregerade svenska satellitförorter för att lösa bostadskrisen föregår invandringen i tid. Försöken att förklara ojämlikhet med enbart rasism och strukturell diskriminering är en amerikansk import som bäst stannar på andra sidan havet. Analysen har knappt bäring där, och ännu mindre i Europa.

Inspiratör. Martin Luther King under en 8 mil lång protestmarsch mellan Selma och Montgomery i delstaten Alabama i mars 1965. Foto: AP.

Vi har inte arbetslöshet i förorten för att Gustav III bedrev slavhandel i Karibien, eller för att Herman Lundborg gjorde rasbiologin trendig även i Sverige. Denna syn på ett evigt rasistiskt Sverige har mycket gemensamt med Sverigedemokraternas syn på kulturer som statiska, och kan framför allt inte förklara varför rasismen har exploderat just nu. Eller varför den även har gjort det i andra europeiska länder, som varken har varit framträdande inom rasforskning eller slavhandel.

Det är här materialismen kommer in i bilden.

Vi har arbetslöshet för att vi i början av 1990-talet övergick från att prioritera full sysselsättning, till att hålla inflationen så låg som möjligt. Vi har en bostadskris för att vi slutat bygga. Vi har fattigdom och bristande välfärd för att samhällets rikaste vill ha fler sätt att tjäna pengar – både genom att skolan och välfärden säljs ut, och genom att arbetarnas löner hålls tillbaka.

De som drabbas hårdast av detta är förorternas fattiga arbetare, inte minst i form av den gängbrottslighet som har blivit till ett missnöjesparti för unga män utan framtid. Det mest antirasistiska man kan göra i Sverige är att vända denna utveckling.

Självklart finns rasism i Sverige – svenska minoriteter som afrosvenskar, muslimer och judar utsätts ständigt för hatbrott, och ett parti sprunget ur nazismen styr landet. Men de har kommit till makten som en konsekvens av decennier av nyliberal politik, som har fått tillräckligt många väljare att tappa tron på att socialdemokraterna fortfarande är intresserade av att skapa ett bättre samhälle. Sverigedemokraterna är inte källan till denna politik utan resultatet. Om vänstern lyckas visa för högerväljarna att vi faktiskt kan förbättra även deras liv, så kommer tillräckligt många av dem att komma tillbaka.

Läs mer

Och om man nödvändigtvis ska lära av amerikaner, så kan man i varje fall lära av de bästa. Låt mig från mina samtal med Ola Larsmo och Sven Widmalm låna två klassiska påminnelser om varför överklassen så gärna vill att vi pratar om ras i stället för klass. Det ena är Bob Dylans låt ”Only a pawn in their game”, om mordet på den svarta människorättsaktivisten Medgar Evers:

”En söderpolitiker predikar till den fattiga vita mannen/Du har mer än de svarta, klaga inte/du är bättre än de, du är född vit […] Men han är bara en pjäs i deras spel.”

Och så Martin Luther Kings sista bok Where do we go from here (1967), i rader som ekar av ett klassiskt tal utanför Capitolium i Montgomery 1965. Där beskriver han den giftiga tanken att vita är mer värda än svarta, som de mäktiga viskar i de fattiga vitas öron som tröst när deras barn ”gnyr av en hunger som inte kan stillas”.

”Deras behov av ett krig mot fattigdomen är inte mindre desperat än de svartas. I södern har de lurats till rasfördomar och avhållsamhet från gemensam kamp. Men ironiskt nog bekämpar de inte bara de svarta med denna attityd, utan samtidigt även sig själva.”

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Essä 22 juni, 2024

Som en repig skiva

På utställningen ”Electronic”, på Designmuseet i London, visades föremål från banbrytande elektroniska artister som Kraftwerk och Jean-Michel Jarre. Foto: Nils Jorgensen/Shutterstock

Musiken är inte bara en plats för nostalgi, utan även för att fantisera fram en bättre värld. Enligt två nya böcker verkar vi ha tappat förmågan att drömma, men kanske är det musikkritiken som tappat förmågan att tänka.

Vart tog framtiden vägen? Runt om i vänstern diskuteras samma fråga. Flamman är bara en av de röster som under det senaste året har försökt återuppväcka ett samtal om utopier. Detta påpekar Mathias Wåg i senaste numret av Brand, med ”framtider” som tema. Någon form av gemensam horisont tycks nödvändig om det alls ska finnas en vänster som inte låser sig i tanken på ”motstånd” utan vill ta steg mot någonting bättre än den värld vi nu lever i.

Men ligger det i ordens makt att frambesvärja denna horisont? Kanske är det inte främst de skrivna utopierna – teoretiska eller skönlitterära – som bär kraften att skaka oss loss ur nuets förlamning. Om någon konstart arbetar med att möblera om mellan dåtid, nutid och framtid, så är det musiken.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Fleischer
Ekonomihistoriker och författare.
Kultur 21 juni, 2024

Att minnas ett pistolskott i magen

Poeten Marina Tsvetajeva föddes i Ryssland, levde i Paris och dog i Sovjetunionen.

Marina Tsvetajeva tecknade ner sina barndomsminnen i exilens Paris på 1930-talet. Den nästan hundra år gamla historien blixtrar av barnets starka förnimmelser före språket.

Fantastiskt bokförlag, Faethon. De pumpar ut kvalitetslitteratur – och bara kvalitetslitteratur – som om landet var befolkat av idel läsare av Dante, Handke, Herakleitos och Marina Tsvetajeva.

Faethons återutgivning av Annika Bäckströms Tsvetajeva-översättning från 1981, Min ryska barndom, är ett klockrent exempel på förlagets gärning och gåtfulla aura. Marknadsföring är ett område de bara inte har tid med. Undertecknad hörde av sig för att få ett recensionsexemplar och fick svar på mejl, men någon bok kom aldrig. Till slut gick jag ut och köpte den, och fann den mystiskt paketerad.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Henrik Petersen
Författare och kritiker.
Essä 21 juni, 2024

Det är inte jag (det är vi)

Malin Norberg, ”Staring at someone like a ghost”, Kungliga konstakademiens kandidatutställning 2019. Foto: Jean-Baptiste Bérenger.

Narcissismen går som ett spöke genom historien. I dag finns möjligheten att porträttera sig själv i varenda ficka. Men vad som ofta förkastas som självupptagenhet kan i själva verket vara en källa till politisk förändring.

För många år sedan lovade jag en vän att sluta ta selfies. Eller i alla fall pausa. Detta var under en period jag kunde tillbringa timmar med att fotografera mig själv, och hon föreslog att det nog vore bra för min hälsa.

Det är svårt att beskriva exakt varför det var problematiskt, även fast jag höll med henne om att det fanns något destruktivt med min självupptagna hobby. Den enklaste förklaringen är att jag var besatt av mig själv, men det är heller inte riktigt sant, jag var snarare besatt av mig själv i andra, av att bli sedd. För det är inte helt självklart, när jag begär att andra ska uppmärksamma mig, är det mig själv eller andra jag begär? Mig själv eller andra jag är besatt av? Och vad är värst? Jag menar, vad orsakar en person mest lidande? Att inte kunna vara utan andra eller att inte kunna vara utan sig själv?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Myrna Lorentzson
Psykologstudent och skribent.
Veckobrev 20 juni, 2024

SD vill få mig att sälja min Telecaster

Ska jag sälja min elgitarr?

Det är min första tanke när Timbro släpper boken Hårdrock, frihet, uppror, med tio högerskribenter som alla älskar growlsång och distade Gibson V-gitarrer.

Samtidigt som boken ges ut välkomnar Ulf Kristersson Chiles vänsterpresident Gabriel Boric med en hög svenska metalplattor. Bara någon vecka tidigare har Jimmie Åkesson EU-röstat med ett hårdrocksfölje i Sölvesborg och kallat Sverigedemokraterna ”det rockigaste partiet i Sverige”.

Nu överväger jag att aldrig vidröra min Telecaster igen. (Med tillhörande silverface ’68, ni som vet ni vet.) Jag har nämligen spelat i diverse hobbyrockband sedan jag var femton, och nu är vi småbarnsföräldrar som jobbat på en platta i … tio år?

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Samtidigt är det decennier sedan rocken utmanade någon. Vem som helst kan få ta den för min del. Min teori är att rocken slutgiltigt dog med Kurt Cobains självmord den 5 april 1994, efter att han insett att till och med bandet som skapades för att krossa yuppiekulturen blev en miljardfranchise. Sedan dess har rocken varit museal, vilket absolut inte är någon kritik med tanke på hur mycket jag älskar museer. Men det intressanta nya har hänt på annat håll, framför allt inom elektronisk musik.

Högern får alltså gärna vara rockigast i Sverige för min del. Och de har faktiskt en poäng, med tanke på att hårdrock inte spelades på radio i det socialdemokratiska Sverige och i stället fick importeras som samizdat-musik. Oförmågan att själv ta sig an det nya gjorde att många kulturformer som uppfattades som vänster i andra länder blev höger här. Inte minst när rejvkulturen, som fyllde nordbrittiska industrilokaler med dans i opposition med Margaret Thatcher, blev en hobby för välduschade nyliberaler i 1990-talets Stockholm.

Att se rock som höger är inte ens nytt. Hur vänster är det egentligen att göra motstånd genom att köpa jeans och cd-skivor – är det inte bara det sätt som marknaden ledde över 60-talsvänsterns energi till köpmönster? Så lyder i varje fall en vanlig kritik som bland annat är förknippad med Luc Boltanskis och Eve Chiapellos bok The new spirit of capitalism. 68-ungdomens coola konsumtion var kapitalismens nya anda, enligt denna kritik.

I min bok Extas i folkhemmet beskriver jag hur Europas första psykedeliska rockklubb Filips i Stockholm, som under sin korta existens på några månader 1967 huserade allt från Jimi Hendrix till Jefferson Airplane. Men den 5 december hyrdes lokalen ut till Stockholms marknadsförening, som ”i äkta psykedelisk miljö” diskuterade hur man skulle kunna sälja fler utsvängda jeans till landets 1,2 miljoner tonåringar.

Kanske var det rockens slutpunkt i Sverige. Eller början – den kanske alltid var ett jippo? Inget fel med det i så fall. Men det finns ingen anledning att känna ensamrätt till den.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kommentar/Kultur 20 juni, 2024

Ett sjuttiotal personer samlades på Gustav Adolfs torg den 10 juni. Foto: Foto: Judiskt upprop.

Judiska Centralrådet – låt er inte kapas av en rörelse som inte vill er väl.

Väderrapporten spådde skyfall. Ändå hade ett litet gäng samlats vid ett kafé intill Kungsträdgården för att tillsammans protestera mot Sveriges vapenhandel med Israel.

Försvarsmakten har lagt en miljard på kommunikationssystem från israeliska Elbit Systems, medan Malmöföretaget Aimpoint exporterar rödpunktssikten till Israel. Vad slutprodukten gör i händerna på IDF har världen kunnat bevittna i form av ohyggliga bilder av blodiga barn, skakande av smärta och skräck.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 20 juni, 2024

En kärlekshistoria i sköraste porslin

Det mytologiska djuret ”Qilin” tolkat av Torsten Jurell i glaserat porslin. Foto: Torsten Jurell.

Torsten Jurell är främst känd som konstnär och scenograf. I ”Fisken i skyn” tar han klivet ut i skrivande och visar sig vara en ciceron med lyriska kvaliteter.

Konstnären Torsten Jurell råkar få syn på fresk av renässansmålaren Giotto och får en idé. Han ska göra ett verk bestående av kuber i keramik. De ska göras i porslin, ett material han aldrig arbetat med tidigare. Jurell, som delvis är bosatt i Kina, vet att de bästa porslinsverkstäderna finns i Jingdezhen, porslinsstaden, och han åker dit för att arbeta.

Fisken i skyn handlar om Jurells svårigheter med att få till kuberna, men i Jingdezhen råkar han ut för något han inte räknat med: han blir blixtförälskad. Kvinnan, Yi Wen, driver en liten sushirestaurang. Hon vet inte så mycket om konst och hon har aldrig varit längre än några timmar bort från hemstaden. Hon kan inte engelska och hans kunskaper i mandarin är mycket begränsade, varför de oftast kommunicerar via telefonens översättningsfunktion. Lägg till detta att hon är gift, så förstår man att förutsättningarna för deras relation inte är de bästa. Men de blir ett par och hon skiljer sig från maken som ändå är mer road av spel än av henne.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 19 juni, 2024

Lawen Redars bulldozer löser inte problemen

Riksdagsledamoten Lawen Redar (S) besöker Skäggetorp. Hon leder partiets arbetsgrupp för invandrings- och integrationsfrågor. Foto: Roger Turesson / DN / TT.

Utan stora reformer riskerar Socialdemokraternas integrationsförslag att utmynna i repression. Men visst krävs rejäla ingrepp om städerna ska bli jämlika.

Sverige ska inte ha utsatta områden.

Det skriver Lawen Redar, som leder en socialdemokratisk grupp för integrationsfrågor, i en programförklaring i Svenska Dagbladet (18/6) och så långt är det lätt att hålla med.

Det gäller även några av förslagen, som upprustning och mer varierad bebyggelse i fattiga områden, stöd till billiga hyresrätter i rikare områden, obligatorisk förskola och språklyft.

Andra förslag framstår som tuffhetssignalering, som rivningar av bostäder och förtur för högutbildade i utsatta områden. Eftersom Socialdemokraterna ser på ekonomin som en hushållskassa, där man blir rikare av att spara snarare än att investera, så är risken att de mer progressiva förslagen inte blir av. Sedan mitten av 1980-talet har det byggts för lite, oavsett om regeringen styrs av moderater och socialdemokrater. Morötterna förmultnar alltså snabbt, medan piskorna blir kvar.

Hur staden är byggd spelar roll – både i rika och i fattiga områden

Högerns kritik är dock att förslagen inte är stränga nog. I Svenska Dagbladet skriver Paulina Neuding (18/6) att den obligatoriska förskolan enbart borde rikta sig mot barn med utländsk bakgrund, och att det är fel att ”blanda befolkningen” i ”välfungerande områden”: ett öppet argument för den en gång så hatade segregationen.

Ingenting förvånar dock längre. Liberalpartisten Gulan Avci varnar på X till och med för ”bussning”, och hänvisar alltså frivilligt till efterkrigstidens amerikanska segregationister – för att placera sig på deras sida.

Men en del av vänsterkritiken är lika förutsägbar. ”Varför inte riva sjukhusen också? Då slipper vi ju de sjuka”, skriver Elina Pahnke i Aftonbladet. I Arbetet tar Kajsa Söderström de visserligen baktalade miljonprogramsområdena i försvar: ”Den typen av arkitektur brukar sällan vara populär, då den i sin storskalighet inte ber om ursäkt för sig.”

Precis som Kajsa Söderström ser jag miljonprogrammet som en av Sveriges viktigaste reformer, där bostadsbristen byggdes bort över en generation. Jag är också överens med skribenterna (och Lawen Redar) om att även rikare områden behöver blandas upp.

Men hur staden är byggd spelar roll – både i rika och i fattiga områden. Och detta brukar folk till vänster ta på för lite allvar, i sin vilja att ”uppvärdera” utsatta områden.

För hur mycket jag än älskar svartvita bilder på tuffa brutalisthus från forna Jugoslavien, så är arkitekturen inhuman för dem som lever där. Höghus som inte ligger centralt tenderar nämligen att bli jättelika människoförråd. I Sverige förfinade man det – i förorter som Alby finns lekplatser på varje gård, parker, och ett friluftsområde med kanotuthyrning. Det är knappast parisiska banlieuer.

Men likväl byggdes de svenska städerna medvetet segregerade, då likar antogs vilja bo med likar. Enligt den funktionalistiska arkitekten Sven Markelius, som 1947 skrev Det framtida Stockholm: Riktlinjer för Stockholms generalplan, kommer en viss skiktning att bestå även i folkhemmet, och ”de flesta människor känner ett behov att bosätta sig i närheten av andra människor med någorlunda likartade intressen, med samma utbildning och med besläktade yrken. Ju mer likartad befolkningen inom ett område är, desto lättare förefaller det vara att uppnå den gruppbildning och samhörighetskänsla, som ter sig önskvärd.”

Sverige behöver ett nytt miljonprogram, men vi måste lära oss av de mer misslyckade bitarna av det gamla

Denna medvetna separation förstärktes när svenska förorter fick höghus. Arbetarfamiljer med högre löner flyttade hellre till radhus och villor, medan arbetslösa, äldre och studenter blev kvar, vilket gav platserna ett problemrykte. Då den svenska lägre arbetarklassen numera är nästan helt etnifierad läggs ett kulturellt lager ovanpå, med språket som allvarligt hinder för integration.

Allt detta måste även vänstern ta på allvar. Bygg för all del hyresrätter i Danderyd – eller på Gärdet på Östermalm, som Timbro-ekonomen Fredrik Kopsch korrekt identifierat som ”Sveriges dyraste gräsmatta” – men vi måste också spränga in fler mindre hus i fattigare stadsdelar.

Där behövs en mänsklig skala på byggnader och gator, och ett större underlag för kaféer, restauranger och butiker på bottenvåningen, vilket i sin tur skapar trygghet genom att dra fler ögon till gatorna.

Sverige behöver ett nytt miljonprogram, men vi måste lära oss av de mer misslyckade bitarna av det gamla. Givetvis medan vi påminner om de nödvändiga ekonomiska och sociala reformer som vi, möjligen förgäves, hoppas att Socialdemokraterna menar allvar med. Så att det inte bara blir Lawen Redar i en bulldozer med registreringsskylten ”Gör något stört”.

Som Ragnar Thoursie diktade i Sundbybergsprologen, specialskriven till invigningen av stadsdelens nya arbetarkvarter 1951:

”​​En öppen stad, ej en befästad, bygger vi gemensamt / dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.”

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 19 juni, 2024

Vänsterpartiet godkänner kritiserad lag: ”Massövervakning”

Demonstration mot massövervakningsförslaget Chat Control 2.0 på Mynttorget i Stockholm. Foto: Henrik Montgomery / TT

Partiet har tidigare kritiserat lagen som ett steg mot massövervakning. Men i en avgörande omröstning valde man att inte ta ställning. Partiföreträdare menar dock att hållningen inte förändrats.

Under tisdagens möte med justitieutskottet ställde sig regeringen bakom den kontroversiella lagen chat control, som ska öka möjligheterna till insyn i olika former av meddelandetjänster. I praktiken innebär den att myndigheter får tillgång till en så kallad ”bakdörr” som ger dem möjlighet att skanna av privatpersoners chattar.

Förslaget om chat control lades fram av EU-kommissionär Ylva Johansson 2022, och motiveras med att komma åt sexuell exploatering av barn, men kritiker menar att den i praktiken innebär ett förbud mot krypterad kommunikation.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Kultur 19 juni, 2024

Kriminella grisar blottlägger medvetandets mysterium

Förr i tiden kunde särskilt sluga grisar dömas för att genom grymtningar uppvigla andra till brott. Foto: Johan Nilsson/TT.

Den brittiska neuroforskaren Anil Seth skakar om föreställningen om jagets sanna natur. Varseblivning, menar han, är meningslös utan handling.

Ända fram till mitten av 1700-talet hände det att kyrkan åtalade djur. De vanligaste förbrytarna var grisar, men även rättsprocesser mot hundar, hästar, ålar och (i minst ett fall) delfiner finns dokumenterade. Anklagelserna kunde bestå i allt från att äta barn till att stjäla oblater och straffet blev oftast hängning. Vissa särskilt sluga grisar dömdes även för att genom grymtningar ha uppviglat andra till brott. De ansågs alltså medvetna om sina handlingar och således tillräkneliga nog att ta konsekvenserna därav.

Den brittiska neuroforskaren Anil Seth (bilden) använder denna lite bortglömda praxis som en av flera ingångar till att skaka om föreställningen om medvetandets mysterium. Seth dröjer sig främst kvar vid de biologiska processer som rör varseblivning, och här tappar jag ärligt talat bort mig när han avhandlar teoristrider som utkämpats under olika forskarseminarier.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr