Roberto Saviano har gjort sig ett världsnamn som författare till succéboken Gomorra. Boken har också filmats (se Siv Öbergs recension här på samma sida), och berömmelsen har lett till ett dödshot mot Saviano från camorran.

Brombergs förlag har påpassligt gett ut en kortroman av Saviano. Handlingen är enkel, den nyförlovade Enzo åker på uppdrag – det heter inte krig längre – till Afghanistan, och där kör hans stridsvagn på en mina. Han dör på ett militärsjukhus i Rom, och hans fästmö Maria försöker hålla ihop minnen av honom.
Det må vara sant att vi är lika i döden, men vilka som ska dö kan bestämmas av klassbundna orsaker. De flesta italienska soldater kommer från det fattiga Syditalien. Armén för dem betyder arbete och lön, och militärlivet är en karriärväg, för många den enda som är öppen. Samma förhållanden finner man i USA, där omkring hälften av officerskåren och så många som 80 procent av manskapet är afroamerikaner. Det är underklassen som är kanonmaten.

Det är också de unga som är soldater. Enzo är 21, hans fästmö bara 17 år. Det är något vi tar för givet, det är de unga som ska strida, men när någon så ung dör, blir hans ungdom en anklagelse mot det samhälle som slösar med liv – de ungas och de fattigas liv.

Savianos bok är på bara drygt 50 sidor, den är förtätad, skriven på ett nästan sakligt sätt. Men varje sida skriker ut en förtvivlad protest: ”Varför? Det här är fel!”
Och hoppet står till den unga Maria som inte bara trotsar döden, utan rent av förnekar den. Att Enzo har sprängts sönder av en mina betyder inte att han inte längre finns. Han fortsätter i hennes minnen, småsaker, platser som påminner om något de har gjort tillsammans, när de träffats, planer de har haft.
Och att säga ”Störst av allt är kärleken” blir plötsligt allt annat än banalt.