1980-talet är dessvärre inte bara en inspiration för klädskapare och musikproducenter, utan också för borgerliga opinionsbildare. Det utmärkande för detta årtionde var att det var ett ihållande krig mot bättre vetande.
När arbetslösheten ökade, under slutet av 1970-talet i USA, var det inte vänsterns analytiska insikter om att det låg strukturella orsaker bakom som vann matchen. Det var Ronald Reagans envisa hets mot ensamstående kvinnor på bidrag – welfare mothers. Reagan struntade i statistik och analys. Han hade istället en ständig uppmaning: ”Vi måste ha modet att göra vad vi vet är moraliskt rätt”. Den svenska debatten om arbetslöshet och sjukskrivningar hade gjort honom glad.
Till att börja med debatten om arbetslösheten. I Sverige har den samlade arbetslösheten legat mellan fyra och åtta procent åren 1970-1989. Det stora brottet är 1990-talskrisen, påeldad av borgerlig regeringspolitik.
Den totala arbetslösheten steg uppåt 13 procent 1996. Därefter har den sjunkit, enligt statististiken ned till 7,9 procent 2004. Enligt LO:s näringslivsenhet döljer statistiken något värre: Att förtidspensioneringar och sjukskrivningar ökat – och att den ökade sysselsättningen består av folk som inte kan jobba. Det vore inte heller ologiskt.

I statistiken kan vi tydligt se hur sjuktalen hänger ihop med resultatet efter 1990-talets nedskärningar och rationaliseringar i offentlig sektor. SCB:s studie 2004 visar att de sjukskrivna till stor del är kvinnor – och att sjukskrivningstendensen ökar ju mer överrepresenterade kvinnor är på en arbetsplats. Den visar också att den kommunala sektorn är svårare drabbad och att ökade sjukskrivningstal hör ihop med rationaliseringar. Det är människor som har blivit sjuka av stress, övertidsarbete, en deprimerande arbetsmarknad.
Det märkliga med båda fallen, arbetslösheten och sjukskrivningarna, är att orsakerna inte längre diskuteras. Istället talas om att folk söker jobb för dåligt, och kanske sjukskriver sig i onödan.
Den senaste cirkusen rör siffror som antas leda i bevis att människor i Strömsund, Jämtland, sitter och väntar på välfärd istället för att söka jobb, till skillnad från de flitiga människorna i Stockholm. Intressant, eftersom det finns 425 arbetslösa i Strömsund, som konkurrerar om 52 jobb. De som är upprörda över att folk söker för få jobb borde fråga sig om Strömsund får fler jobb ju fler ansökningshandlingar som fylls i.
En insändare i en kvällstidning från en irriterad företagare visar också baksidan av sökande utan mål: arbetsgivare får ta emot ansökningar från människor som saknar kvalifikationer för jobbet. Vad är nyttan av det?
Samma metod används när det gäller sjukskrivningarna. Det som egentligen är lätt att räkna ut, att folk bli sjuka när de stressas sönder, verkar är helt enkelt inte intressant längre. Intressant är istället att vissa människor kanske fuskar sig till sjukledighet, vilket bevisas av attitydundersökningar och enskilda fall.

Borgerlighetens recept för att lösa problemen är kort sagt, att bortse ifrån dem. Samt att moralisera.
Borgerlighetens stora chans att vinna det nya kriget mot bättre vetande, är att medier och väljare har kort minne vad gäller sambanden i Sveriges ekonomi. Att följdfrågorna i tv-sofforna utgår från den senaste veckans opinionsdramer och inte från vad forskningen visat om de senaste 20 åren. Och det tycks ju gå alldeles utmärkt för dem.
Om vi inte vill uppleva 1990-talet igen är det dags att sätta stopp här.