Tre kroppar och tre påsar med vardera ett huvud placerade bredvid kropparna var premiären för ”Los Mata Zetas”, Döda Zetas. Kropparna påträffades i en bil i turiststaden Cancún och bakom vindrutetorkarna hade gruppen placerat ett skriftligt meddelande med orden:
”Vi är den nya gruppen ’Döda Zetas’ och vi är motståndare till kidnappning och utpressning. Vi kommer att slåss mot det i Mexikos alla delstater för att rena Mexiko”.
Massakern utspelades den 18 juni i år och är en i en våg av massakrer och selektiva mord som ägt rum de senaste åren i Mexiko.

Hade Mexiko varit beläget någon annanstans hade ”kriget mot drogerna” förmodligen inte ens existerat. Men Mexiko är inkörsporten mot USA för kokain, heroin, amfetamin och andra illegala substanser. Landet är också ”porten” för miljoner arbetslösa central- eller latinamerikaner som i landet norr om Rio Grande försöker hitta ett jobb för att försörja familjen de lämnat bakom sig. Men i den internationella krisen har friheten förvandlats till en chimär. Massarbetslösheten och otryggheten som livsform som mexikaner och latinamerikaner har levt med i hela sitt liv har nu nått Nordamerika. Och med den har desperationen förvandlat miljoner människor till ett lätt byte när den organiserade brottsligheten rekryterar till den framväxande armé som varje dag skördar offer i denna del av världen.

Sjuttontusen ”Zetas” beräknas stå i tjänst hos ”Golfkartellen” i Mexiko. Men vilka är Zetas?
– De är före detta specialsoldater från den mexikanska armén som fått specialutbildning i USA men som korrumperats och i dag är i tjänst hos Golfkartellen.
Det säger Laura Carlsen till Flamman, hon är en 47-årig USA-forskare, bosatt i Mexiko och chef för det ansedda forskningsinstitutet ”Programa por America”. Hennes farfar var norrman men emigrerade som många nordbor till det ”förlovade landet Amerika” när misären och armodet bredde ut sig i Norden.

Men Laura Carlsen är stenhård i sin kritik mot USA-administrationerna som via olika frihandelsavtal och ”krig mot drogerna” försöker påtvinga Mexiko och Centralamerika olika ”planer” i stil med Plan Colombia. De är förevändningar för att via USA:s lagstiftning och handelsavtalens regler och normer lägga under sig strategiska handelsrutter för USA-bolagen samt regionens naturresurser. Kongressen anslog förra året på uppmaning av

Bushadministrationen 1,4 miljarder dollar för en treårsperiod för dessa uppgifter.
– Mexiko varken vinner eller förlorar kriget mot drogerna, för det är ett krig enligt en modell där det inte går att vinna bara för att du skickar ut specialtrupper från armén på gatorna. Det är en misslyckad strategi där våldet trissas upp. Knarkbaronerna vill fortsätta sina ”affärer” men när staten lanserar en väpnad offensiv och arresterar ett antal av dessa i ett land där det inte existerar en väpnad konflikt och i en situation där drogerna utgör en enorm lukrativ marknad som den i USA, frigör den samtidigt farliga krafter.
När vissa mexikanska knarkledare arresterats har deras platser tagits av andra karteller. Våldet, som Laura Carlsen nämner, har ökat kraftigt. År 2005 mördades omkring 2.500 människor. Under 2008, det år då president Felipe Calderón med aktivt stöd av USA inledde ”kriget mot drogerna” mördades fler än 6.000 personer. Fram till första juni i år har över 3.000 mexikaner begravts, offer med relationer i en eller annan form till narkotikahandeln.

USA:s medier har under de senaste åren bedrivit en paranoid kampanj via nyhetsbyråer, tv-kanaler och tidningar. Mexiko beskrivs vara på randen till en situation där knarkkartellerna är mångdubbelt större, mäktigare och våldsammare än de colombianska och där dessa karteller, om de inte stoppas med drastiska åtgärder, kommer att ta över Mexiko. Och med en sådan granne blir Mexiko också en öppen inkörsport för den internationella terrorismen.
Därför behöver Mexikos president ett aktivt stöd av USA, Pentagon och hela det batteri av privatarméer som är ”experter” på antiterroristbekämpning, enligt Vita huset.
– USA:s krig mot drogerna i Latinamerika utförs i huvudsak via den privata legoknektsektorn och nationella arméer som tränats av USA-militären. Plan Mexiko följer denna strategi där USA:s vapenindustri har ett stort ekonomiskt intresse, inte bara för att förse militär och polis med vapen och utrustning, utan även den organiserade brottsligheten. Över 90 procent av alla vapen i Mexiko kommer från USA. Många av maffians vapen som går att identifiera via sitt serienummer, har sitt ursprung i USA:s armé. Men det är en känslig fråga för USA-myndigheterna och vi vet väldigt lite om varför de har hamnat i händerna hos maffian.

I skräckskildringarna i USA-pressen påstår man att maffian förfogar över 100.000 beväpnade ”sicarios”, betalda lönnmördare som utför mord, massakrer och andra brott i tjänst hos den organiserade brottsligheten. Laura Carlsen menar att dessa siffror måste tas med en nypa salt, men antalet sicarios har ökat kraftigt, särskilt efter att Mexiko skrev under frihandelsavtalet Nafta med Kanada och USA.
– När Nafta trädde i kraft 1994 ägde det rum en kraftig avfolkning av landsbygden efter att subventionerade jordbruksprodukter från USA svämmade över den mexikanska hemmamarknaden och i praktiken tog död på miljoner mexikanska bönders framtid. De kunde inte konkurrera med USA-bolagen och de tvingades att emigrera till USA. Men många av dem som inte emigrerade började i stället att ägna sig åt odling för drogframställning. Jordbruksorganet Tribuna Agraria beräknar att nästan 30 procent av den odlingsbara marken i Mexiko är uppodlat för droger, främst marijuana och vallmo för heroin.
– De som å andra sidan är lönnmördarna är främst poliser och militärer, ett resultat av den historiska korruptionen i Mexiko. De arbetar i många fall dubbelt och de finns på alla nivåer; från kommunpoliser upp till den högsta ledningen för armén. Varje år är det tusentals uniformerade som lämnar eller bara försvinner från dessa statliga institutioner och går över till den andra sidan på heltid, många gånger med både vapen och kunskaper. Och det är ironiskt nog oftast samma poliser eller militärer som fått utbildning i antinarkotikabekämpning i USA som blir anställda av maffian.

År 2005 infördes i frihandelsavtalet Nafta ett säkerhetsfördrag som heter ”Alliansen för Nordamerikas Säkerhet och Framsteg” (ASPAN). Motivet är att öka säkerheten vid gränserna. Mexiko fick rollen som regionens polissoldat för att stoppa illegala immigranter från Centralamerika som vill över gränsen till USA.
Med ASPAN har Pentagon och privata säkerhetsintressen fått ett inflytande över Mexiko som aldrig tidigare. Olika underrättelse- och antinarkotikaorgan från USA kan nu operera relativt fritt i Mexiko, främst vid gränserna med stöd av ASPAN och utan åklagares tillstånd, enligt den nya lagen.
– Gör följande omvända tankeexperiment, uppmanar Laura:
”Plan USA”, helt finansierad av den mexikanska regeringen, kommer att placera ut mexikanska antidrogagenter vid gränsernas tullstationer och på nyckelposter inne i landet, bland dem Laredo, Kansas City, Miami och New York.
Ett nytt system för telefonavlyssning framställt av SPY-MEX och övervakat av agenter från den mexikanska underrättelsetjänsten, kommer att bevaka USA-medborgarnas privata kommunikation hos dem som misstänks tillhöra den organiserade brottsligheten. Under tiden gör mexikanska plan överflygningar över bosättningar som uppförts längs med narkotikahandelns rutter. USA:s armé, nyligen utplacerade över hela nationen i kriget mot drogerna, ska få vapen och utbildning av Mexiko.
– Det mest anmärkningsvärda med ”Plan Mexiko” är militariseringen av det mexikanska samhället som drabbar den politiska oppositionen som förvandlas till ”måltavla”. I staden Juarez, vid gränsen mot USA, grep armén en av Naftas ledande motståndare som hade lett en blockad av gränsen tre år tidigare. Vi har också registrerat att element ur armén har trängt in i delstaten Chiapas och uppträtt hotfullt i Zapatistkontrollerade områden (gerillaregion i södra Mexiko) under förevändning att bekämpa knarkkartellerna.

Militariseringen och ”kriget mot drogerna” tjänar också som förevändning för USA att ta kontroll över naturresurser som olja och gas i Mexiko, hävdar Carlsen. Människor har förflyttats från sina hem med hänvisning till byggandet av ”ekobyar för turism”. Men militariseringen i regioner med strategiska naturresurser som vatten och biologisk mångfald har mött motstånd från befolkningen som sett sin existens och identitet ryckas upp med rötterna.
Denna situation med stora folkomflyttningar eller en inre exil påminner mycket om utvecklingen i Colombia. Det påstås att det är den väpnade konflikten som är orsaken men bakgrunden är i stället de stora makroprojekten, globala investeringar inte bara i Mexiko utan också i Centralamerika, där import- och exporthamnar på såväl Atlant- som Stillahavskusten i Guatemala, Honduras och El Salvador planeras av USA.

Laura Carlsen ser inget i den nya Obamaadministrationen som i grunden skiljer sig mot Bush politik mot Mexiko. Obama röstade för uppförandet av den gigantiska muren mot Mexiko och han har också i princip uttalat sig för Plan Mexiko.
Men regionen, framför allt Centralamerika, är starkt förändrat efter att en rad center-vänsterregeringar har vunnit de senaste årens val och vänt blicken mot Syd, mot Kuba, Venezuela och vänstervindarna i Sydamerika, händelser som kolliderar med de politiska och ekonomiska intressena i USA.
– Vi vet att den nya regeringen i Vita huset skiljer sig mot den tidigare som förfäktade den ”nationella säkerhetsdoktrinen” med en imperialistisk karaktär som kulminerade i invasionen av Irak, baserat på en medveten lögn. Men Obama är ett osäkert kort och han har lämnat motsägelsefulla besked.