Denna tjugo minuters dokumentär ger en skakande bild av nutidens absolut grövsta och mest sataniska form av övergrepp. Den berättar om kvinnor från Bosnien och Kongo som möts och talar om de våldtäkter som kvinnorna där har utsatts för.
I Bosnien våldtogs 20.000 kvinnor under Balkankriget och i Kongo pågår sedan länge det krig som hittills beräknas ha resulterat i en halv miljon våldtäkter. Dessa systematiska våldtäkter innehåller också moment av ren tortyr. Kvinnornas underliv misshandlas och förstörs med hjälp av vapen, käppar och andra tillhyggen.
Många blir gravida eller får hiv. Abort går inte att få och ofta fördrivs kvinnan från sin by helt enkelt därför att hon anses skändad. Ett fåtal har förmånen att komma till Panzisjukhuset där vårdpersonalen opererar dygnet runt för att rädda så många som möjligt till en dräglig framtid. En av de anställda säger att de får se så mycket fasanfullt att de blir traumatiserade och själva skulle behöva vård.
Mira Vilusic, psykolog från Bosnien, möter Ester Munyerenka, som arbetar på Panzisjukhuset, och samtalar med utsatta kvinnor. Mira blir så tagen av det hon får höra att hon gråter öppet av förtvivlan. De kongolesiska kvinnorna menar att någon hjälp i större skala inte är möjlig. Inga män i Kongo lyssnar till vad kvinnor har att säga. I programmet påpekas det att allt beror på Kongos rika naturtillgångar, bland annat de speciella metaller som behövs för våra datorer och mobiler. Det innebär ju att bakom de rebellgrupper och de nationella trupper som är involverade i kriget måste det finnas bulvaner som köper och säljer de varorna. Vilka är de och hur ska de stoppas?
Det ligger nära till hands att dra slutsatsen att bolag och skumma affärsmän i den rika världen finns någonstans i bakgrunden.
Är det svansen på den gamla kolonialismen vi ser här? Vad gör FN? EU? Var finns det ständigt apostroferade men märkligt abstrakta Internationella Samfundet? Det som borde ha funnits i Gaza, i Darfur, i Kongo…?
Massvåldtäkterna pågår.
Dansandet har också blivit en väg
in i ett politiskt engagemang. Foto: Lisa Mattisson.
En folksång i radion under pandemin fick yrkeschauffören Björn Lindberg att börja dansa kurdisk dans. Nu har han en entusiastisk storpublik från hela världen
som följer honom på Tiktok och Instagram.
Ding, ding, ding, ding, tjut, tjuut! På mobilskärmen syns en man i ett enkelt möblerat vardagsrum som rör sig med sirliga rörelser till kurdisk folkmusik. Det hörs på drillarna att det är en glädjedans och zurnan, blåsinstrumentet i låten tutar gällt som en säckpipa på speed. Höfterna rör sig, axlarna vickar och han bröstar upp sig och kastar då och då skälmska blickar mot kameran medan armarna svänger sensuellt. I handen håller han en sjal med den röd-grön-gula kurdiska flaggans färger som han snurrar i takt till rytmernas gung.
Det är bara en sak som sticker ut: den dansande mannen har ljust, rödlätt hår och liknar mest kaviar-Kalles storebror.
Den dansande blondinen heter Björn Lindberg, bor i Stockholm och har sammanlagt 750 000 följare på Instagram och Tiktok. Han har tagit internet med storm med sina danser från Kurdistan, Iran, Palestina och Libanon.
Filmerna följs ofta av ironiska beskrivningar som ”dress like a Suedi, dance like a kurd!” eller ”Me with zero Persian blood”.
Gung. Björn Lindberg följs av folk från Mellanöstern som beundrar hans genuina känsla för kurdisk dans. Foto: Lisa Mattisson.
– Va, ska jag dansa här? säger han och torkar sig i pannan när jag sätter på musiken och fotografen intar position inne på Flammans redaktion. Han är vitklädd från topp till tå, som till dans runt midsommarstången. På armarna har han tatueringar den kurdiska sloganen ”Jin, Jîyan, Azadî” (Kvinna, liv, frihet) och en vattenmelon. På väskan har han fäst en liten palestinaflagga.
– Okej. Jag är egentligen för blyg för att dansa offentligt, men jag provar.
Någon sjal har han inte för det har jag tydligen helt glömt bort att be honom att ta med sig för fotograferingen, men lyckligtvis hittar jag min kvarlämnade rosa sjalett som duger fint. En sekund senare är musiken i gång och rummet förvandlas till en festsal och svenne-Björn har förvandlats till kurd-Björn. Jag och fotografen Lisa Mattisson trycker oss respektfullt mot väggen för att ge plats i det trånga rummet när han intar golvet.
– Åh, det blir jättebra! utropar Lisa nöjt och tittar i displayen på sin kamera.
Han ser glad ut. Nu är det i gång.
700 000. Så många följare och beundrare har Björn Lindberg i sociala medier. Foto: Lisa Mattisson.
”Bombis på att du var född i Asien i ditt förra liv” (fyra gråtskrattemojis), skriver någon under inlägget där han dansar till den kurdiska artisten Nevzat Çiftçi. En annan: ”Hej! Palestinska föreningen och Medelhavsmuseet letar efter någon som kan hålla en kurs i dabke. Är det något ni kan tänka er?” ”Cok sempatik tatli bizdenbiri”, skriver signaturen hmdykts, ”Väldigt sympatisk och söt, som en av oss” (hjärtemojis).
Björn Lindberg har hundratusentals följare från hela världen, men arbetar till vardags som yrkeschaufför, ett jobb han haft länge. Jag påpekar att han ser vältränad ut för att ha ett sittande jobb.
– Jag har varit aktiv hela mitt liv också och spelar mycket badminton och går på gym, svarar han. Det är lite samma muskler som jobbar, lägger han till.
Det som gjort Björn Lindbergs konto så framgångsrikt är kontrasten mellan hemmavideokvaliteten och hans uppenbart nordiska utseende, och den äkta passionen som strålar ur hans blick, ur varje gest och danssteg. Bakom skickligheten finns inga egentliga mysterier, bara det faktum att han är dansare i grunden. Efter att ha dansat streetdance i tonåren blev det Dansgymnasiet i Skärholmen.
– Vi körde jazz, balett och modern dans. Men inga danser från Mellanöstern alls.
Han studsar upp och visar rakryggat hur första, andra och tredje position ännu sitter i ryggmärgen från balettlektionerna.
Erfaren. En knäskada satte stopp för Björn Lindbergs karriär som professionell dansare. Foto: Lisa Mattisson.
– Folk vet inte att jag är dansare, de tror att jag är naturlig talang. Det är jag inte. Folk förstår nog inte att det är mina förkunskaper som gör att jag har lätt att lära mig nya danser.
Fast det underlättar att ha talang och Björn Lindberg medger att han har taktkänsla, en viss musikalitet och kroppsminne. Innan han drog på sig en knäskada arbetade han som professionell dansare.
Passionen för kurdisk dans och musik kom av en slump via radio. Han blev frälst direkt.
– Jag hade på Folkmusiken i P2. Pang, jag ville upp och röra mig till den. Var har du varit i hela mitt liv, liksom?!
Nu var det dags att lära sig stegen. Inom kurdisk dans heter den stora inspirationen Sofi Ömer, en legend från norra Kurdistan, känd som ”Tigern”. Björn tittade på hans videor och försökte imitera i detalj.
Utveckling. Sedan pandemin har Björn lagt upp klipp på sig själv när han dansar. Foto: Lisa Mattisson.
– Ibland kan jag skämmas för mina gamla klipp när jag ser hur dålig jag var. Men samtidigt är det kul att kunna se hur jag har utvecklats genom åren, säger han och rodnar lätt, vilket han gör då och då under intervjun.
Dansen, som heter govend på kurdiska eller halay på turkiska, inleds ofta lite smygande med små lätta steg och böjd kroppshållning. Så småningom intensifieras musiken och även takten accelererar och skutten och gesterna blir vildare och djärvare.
– Så fuckar man ur, skämtar han.
I inläggen syns inga sådana ”urfuckningar” utan mer eleganta koreografier, ibland även från stora fester han inte oväntat bjudits in till. Då och då kommer det även erbjudanden från Turkiet.
– Det är ju jätteroligt, men jag har inte kommit mig för än.
Efter all kärlek jag fått vill jag ge något tillbaka. Och det är väl därför jag har försökt engagera mig.
Govend, den kurdiska varianten, är en cirkeldans till ackompanjemang av trumma eller ett dubbelt rörblåsinstrument, känt som en zurna. Den som snurrar näsduken är den som leder dansen som utförs av män och kvinnor blandat, vilket skiljer den från andra danser i regionen som är könssegregerade. Dansen, som också är en sorts ordlöst berättande, är en så stark del av kurdisk kultur att vissa framstående utövare kallar landområdet för just Govendistan.
Tjänar du några pengar på din dans?
– Litegrann, men det är inget jag fokuserat på heller. Jag gör det för att det är roligt och att jag får så mycket glada kommentarer.
När tonerna från den kurdiska musiken väl börjat flyta i blodomloppet, öppnades portarna för mer. Libanesisk, syrisk och palestinsk folkmusik. Det fick samma effekt: som att komma hem.
Ursprung. ”Jag vet att många danser grundar sig i identitet, motstånd och kultur”, säger Björn. Foto: Lisa Mattisson.
– Det är någonting som känns inom mig som är så rätt. I dag andas jag musiken. När jag vaknar, när jag diskar. Jag ser allt för mitt inre, folk som dansar linjedans på bröllopsfester och är så glada och lyckliga.
I fem år har han nu lagt upp klipp i sociala medier, med start under pandemin, då det blev en trend med folk som filmade sketcher och små föreställningar. Björn Lindberg har bara fortsatt. Och trots all kärlek och folk från hela världen som bedyrar att ”han är en av oss”, håller han fast vid sin blygsamhet. Åt det skrattar Björn hjärtligt.
– Ja, men just nu är jag mest bekväm i mitt vardagsrum och att tvinga upp min syster och hoppa ibland. Hon är med på några klipp.
Dabke, som dansas i Syrien, Palestina och Libanon, är den svåraste dansen fastslår han. Ordet betyder att stampa. Den är konstfull och full av avancerade steg att imponera med.
– Det är lite mer cardio [fysisk motion] i dabke och palestinsk dans.
Björn Lindbergs resa in i Mellanösterns danser har inte bara gett honom en givande hobby. Det har också förändrat honom politiskt. I dansen känner han också det underliggande motståndet.
– Jag vet att många danser grundar sig i identitet, motstånd och kultur. Före den 7 oktober [2023] var jag helt ovetande om Palestina och Israel och började läsa på.
Han citerar den propalestinska rapparen Macklemore: ”Har du en gång öppnat ditt hjärta kan det aldrig stängas igen.”
– Jag blir rörd på ett annat sätt när jag hör musiken, som Ana Dammi Falastini, säger han med hänvisning till en palestinsk informell nationalsång, vars titel betyder ”Mitt blod är palestinskt”.
– Då får jag inte bara lust att dansa, jag vill engagera mig politiskt. Så tänker jag på folket och, ja, du vet. Jag känner hopp och samtidigt hopplöshet och ilska. Det kommer nära och känns som en plikt. Efter all kärlek jag fått vill jag ge något tillbaka. Och det är väl därför jag har försökt engagera mig.
Hittills har engagemanget inneburit att följa och sprida flera olika propalestinska influerare som Greta Thunberg samt palestinska journalister som rapporterar direkt från Gaza.
Med tanke på hur exponerad han är har han fått motta förvånansvärt lite hat. Uppskattningen dominerar stort. Men hotfulla kommentarer förekommer, som homofoba glåpord och anklagelser om att stödja Hamas. Även direkta hotelser om våld.
– Favorithatkommentaren är ”rasförrädare”. Jag tror att vissa människor, de som inte ser folkmordet, de vill nog inte se det. De är kanske okunniga eller så är de uppvuxna med hat mot muslimer och araber.
Om du fick drömma, vad skulle du vilja göra med din dans?
– Det finns mycket jag skulle vilja göra men en av drömmarna är att åka till Kurdistan och dansa sida vid sida med Sofi Ömer.
Paulina Sokolow: Är församlingen till för oss judar – eller för Israel?
Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) och Aron Verständig, ordförande judiska centralrådet vid en minnesstund för 7 oktober-attacken i Israel. Foto: Fredrik Sandberg / TT.
Judar mot judar. Så kan man beskriva det som hände i måndags, när aktionsgruppen Judisk antisionistisk allians genomförde en manifestation framför det judiska kulturcentret Bajit. Detta i protest mot att man bjudit in en tidigare IDF-officer till ett föredrag i samma hus där barn några timmar tidigare suttit vid sina bänkar. Kan man tänka sig en tydligare bild av den avgrundsdjupa sprickan som uppstått inom en av Sveriges minsta minoriteter?
Hur kunde det bli så här? Det är inget vackert firande av jubileumsåret, då det uppmärksammas att det är 250 år sedan juden Aaron Isaac fick kungens tillåtelse att grunda en judisk församling. Det var så landet blev en – om än inte välkomnande famn – så definitivt en fruktsam jordmån för de första invandrarna att starta affärsrörelser, varav vissa skulle blomstra till dessa dagar och forma svenskt kulturliv. Vill man få en känsla av en sådan mötesplats så går det att besöka Judiska museet i Gamla stan, en undanskymd men interiört vacker byggnad som vittnar om en bit svensk, mångkulturell kosmopolitisk historia.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Mordet på Mahsa Jina Amini uppmärksammas i Oslo, september 2023. Foto: Javad Parsa/NTB/TT.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
I dag tänder jag ett ljus för den unga iransk-kurdiskan Jina Mahsa Amini. Det är nämligen tre år sedan hon miste livet efter att ha misshandlats av Irans så kallade moralpoliser i Teheran.
Med all rätt väckte mordet ramaskri i hela landet. Hur kan en ung kvinna dödas bara för att hon inte dolt sitt hår tillräckligt väl under slöjan?
Tusentals kvinnor har under årtionden mördats av ayatollornas förtrycksapparat bara för att de velat leva fria liv eller deltagit i protester. Men mordet på Jina tände en unik gnista av motstånd.
Miljontals kvinnor och män gick ut på gatorna i Iran och ropade ”Kvinna, liv, frihet”. Unga kvinnor ryckte av mullornas turbaner. Bilder av Jina bars på demonstrationer från Teheran till Stockholm.
Att hon blev en sådan symbol beror till stor del på de två modiga journalisterna Nilufar Hamedi och Elaheh Mohammedi.
Utvisningarna av Fereshteh och Narges illustrerar att Sverige inte menar allvar med sina fördömanden av kvinnoförtryck runt om i världen.
De avslöjade vad som hänt och vakade över henne på sjukhuset innan hon dog. En av de sista bilderna, där Jina ligger inför döden under en rutig filt med slangar i munnen och näsan, är outhärdlig.
Och ayatollorna, som i vanliga fall kontrollerar alla medier, blev ursinniga. Strax efter att bilderna på Jina på sjukhussängen spridits över hela världen frihetsberövades de två journalisterna. Hamedi och Mohammedi anklagades för att ha ”spridit propaganda och konspirera mot rikets säkerhet”. Först efter sjutton månader i fängelse och omfattande protester från omvärlden frigavs de.
När jag i dag sörjer Jinas orättfärdiga död är jag ledsen över något annat också. Sverige, en gång känt som en humanitär stormakt, utvisar kvinnorättsaktivister till Iran. Kvinnor som jagas av ayatollorna bara för att de kämpar för sina medsystrars rätt till att välja framtid, kärlekspartner och bestämma över sina kroppar. Det är oacceptabelt.
Låt mig nämna två av dem.
Fereshteh Javani (bilden) kom till Sverige för sex år sedan efter att ha kämpat för kvinnors rättigheter i Iran. Här organiserar hon ”Kvinna, liv, frihet”-manifestationer runt om i landet, samtidigt som hon arbetar och försörjer sig. Hennes kamp mot ayatollorna i Iran är ingen hemlighet eftersom hon också framträtt i bland annat Flamman. Men trots att hon riskerar avrättning i Iran har Migrationsverket beslutat att utvisa henne dit.
En annan kvinna som fortsatt sitt engagemang för både kvinnors och kurders rättigheter i Sverige är Narges Hashemi, som flyttade hit för ett decennium sedan med sin bror Edris. Även hon har organiserat ”Kvinna, liv, frihet”-manifestationer och finns med säkerhet på Teheran-regimens lista över dem som ska straffas.
Ändå insisterar Migrationsverket, på direktiv av Tidö-regeringen, på att hon måste lämna Sverige omedelbart. Och som en kriminell måste hon två gånger i veckan anmäla sig till Migrationsverket i Märsta.
Utvisningarna av Fereshteh och Narges illustrerar att Sverige inte menar allvar med sina fördömanden av kvinnoförtryck runt om i världen. Hur kan vi kasta kvinnorättsaktivister som sökt skydd hos oss tillbaka till sina förtryckare? Har skamlösheten inga gränser?
Nu är jag rädd att jag snart behöver tända fler ljus. För de kvinnorättsaktivister som Sverige utvisar till Iran.
Miff firar Israels självständighetsdag i Oslo – medan demonstranter protesterar mot Miff. Foto: Amanda Pedersen Giske / NTB.
Föreningen Med Israel för fred (Miff) växer snabbt, och har goda kontakter inom skandinavisk politik. Vilka står bakom den norska organisationen, som bjuder in israeliska soldater och extremistiska bosättare till Stockholm?
”Djupt skamligt att demonstrera mot Israel utanför en judisk skola i Sverige. Många judiska barn och familjer känner stor oro och lever med polisbevakning varje dag,” skrev finansminister Elisabeth Svantesson på X om gruppen Judisk antisionistisk allians protest mot den israeliska soldaten Eldar Maiders föreläsning i Stockholm.
Föredraget hölls på det judiska kulturcentret Bajit, granne med Hillelskolan. Enligt ministern visade demonstranterna ”ingen solidaritet” utan ”passerade ytterligare en skamlös gräns”.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
I norska Lofoten snuddar Golfströmmen vid kusten. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SVD/TT.
Samma politiker som diskuterar om perser och kurder kan vara svenskar, rycker på axlarna åt att Norden snart kan vara obeboeligt. Var är solidariteten med nästa generations svenskar?
När min son var fem år gammal kom han ut i köket en sen kväll efter nattning och frågade upprört: ”Men vem var apan?!” Jag förstod ingenting. Han förklarade: ”Pappa är människa, farfar är människa och hans pappa var nog också människa. Så vem var apan egentligen?”
Då förstod jag. Han hade sett den klassiska bildserien av evolutionen, från krum apa till rakryggad homo sapiens. Nu undrade han, helt logiskt, hur långt tillbaka i släkten man måste gå för att hitta den där supercoola apan. Kunde det vara farfars farfar? Han famlade klumpigt efter gränserna för ett biologiskt ”vi”. Var börjar det – och var tar det slut?
Det är en rimlig fråga från ett barn. Mindre rimligt är att svenska makthavare tycks vara lika uppslukade av var vi:et börjar och slutar. Det märks inte minst på diskussionerna om kulturkanon, eller Jessica Stegruds påpekande av det ”talande” i att den diskuterades av en perser och en kurd – det vill säga kulturminister Parisa Liljestrand och socialdemokraten Lawen Redar.
Det svenska historiska vi:et tycks sträcka sig till mitten av 1800-talet, tiden för Utvandrarna-sviten. Karl-Oskars och Kristinas lidande och hopp kan vi än i dag solidarisera oss med. Längre tillbaka än så förvandlas historiska människor till platta figurer som vikingar och trälar, svåra att identifiera sig med. Det påstås att kineser har en levande vi-känsla som når 5 000 år tillbaka i tiden. Här klarar vi 150.
Nog är det märkligt att vi kan känna med Karl-Oskar och Kristina, men inte med svenskar två generationer framåt i tiden.
Men det verkliga mysteriet är inte hur långt tillbaka vi kan känna gemenskap. Det är varför vi inte tycks kunna sträcka vårt vi framåt i tiden mer än till nästa val. I slutet av augusti publicerades en studie (van Westen et al, JGR Oceans, 24/8) som är talande för detta ointresse. Där forskningen tidigare har trott att risken för Golfströmmens kollaps var relativt låg, kanske fem procent, visar nya beräkningarna på 25 procent i ett låg-utsläppsscenario – och hela 70 procent i värsta fall. Kollapsen beräknas i så fall inträffa från år 2063 och under de följande årtiondena.
Ja, det är modeller. Risker och sannolikheter. Men vi pratar heller inte om Motala ström utan om Golfströmmen – den makalösa pumpen i Atlanten som drivs av salt och värme och som gör Norden beboeligt. Den som låter oss odla potatis på sommaren och överleva vintern.
De gastkramande risktalen borde ha toppat varje nyhetssändning. Partiledarna som ständigt ropar om ett hotat ”vi” borde ha stått i kö för att kommentera. Här talar forskare om en 50–50-risk att själva den mäktiga pump som upprätthåller livet i Norden och möjliggjort både vikingar och Gustav Vasa riskerar att upphöra inom livstiden för dagens svenska skolbarn! Och de som får tåpirrningar av fortissimon i ”Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden”, just de, kunde inte bry sig mindre.
Nog är det märkligt att vi kan känna med Karl-Oskar och Kristina, men inte med svenskar två generationer framåt i tiden. Kanske borde man ha skrivit in Golfströmmen i kulturkanon?
Sverigedemokratiska riksdagspolitikern Jessica Stegrud anländer till Jimmie Åkessons bröllop med högerextrema nätaktivisten Nick Alinia. Expo avslöjade nyligen att de hängt ut ett ungdomsgäng tillsammans. Foto: Jens Christian/Expressen/TT.
SD-politikern Jessica Stegruds filmaktion visar hur täta banden är mellan moderpartiet och de högerextrema nätaktivisterna. När trollfabriken lade ned tog frilansarna vid – för att skapa en alternativ medievärld där aktivister förlöjligas och blir dokusåpor på nätet.
Det har gått några timmar sedan Riksmötet öppnades med blåsorkestrar och kungatal. Politikerna har lämnat Riksdagen efter öppningscermonin den 9 september. Nu tas Mynttorget över av ett myller av vänstergrupper. Arrangörerna från Septemberuppropet, en allians bestående av Rebellmammor, Feministerna, Tillsammans mot rasism, Fridays for future, och 71 andra grupper, riggar högtalare och rullar ut banderoller, med krav på allt från stopp till folkmord till klimaträttvisa.
Men en grupp med tio fotografer som samlats bredvid bryr sig inte om den växande manifestationen. De flockas kring en ensam gråhårig pensionär med Palestinaflaggor och följer honom vart han än går på torget.
Gholamreza Harati deltog i revolutionen i Iran och flydde till Sverige i mitten av 80-talet. Han är en välkänd profil i Palestinarörelsen, alltid längst fram med flaggor i båda händerna. Högljudd, orädd och ständigt på plats, trots polisens återkommande avvisningar. I ytterhögerns alternativmedier har han blivit en följetong.
De hotar mig, de ringer mig sent på kvällen och natten. De ljuger om mig på sociala medier.
”Kryckmannen” kallar de honom. När den Sverigedemokraterna närstående mediekanalen Riks publicerar videor från manifestationen handlar de bara om honom. Korta klipp som paketeras för Facebook, Youtube och Tiktok.
I en av filmerna hör man Gholamreza upprört svara Riks reporter, fotomodellen Melina Hebelius, att han känner sig förföljd och tänker polisanmäla dem.
– De hotar mig, de ringer mig sent på kvällen och natten. De ljuger om mig på sociala medier, säger Gholamreza in i kameran och pekar på fotograferna.
Riks är inte ensamma om sin fixering vid Harati. På sociala mediet X har någon skapat ett falskt konto i hans namn, där filmerna om honom sprids. Hans namn och hemadress har lagts ut på sajten Invandrarkollen. Någon har smygfilmat honom utanför hans hem i den förort han bor.
– Jag hotar aldrig någon tillbaka. Det är för att ur min mun kommer bara politiska slagord, berättar Gholamreza Harati för Flamman.
– Men de tjänar pengar på att skriva om mig.
En av dem som skapar filmer om Gholemreza är den frilansande högeraktivisten Christian Peterson. Trots sin bakgrund i nazistiska Nordiska motståndsrörelsen är Peterson en återkommande gäst i Riks intervjusoffa. Men han säljer även egenproducerade inslag till kanalen. Ett sådant inslag var hans film från Återvandringskonferensen i Milano i våras, som Flamman rapporterade från.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Den moderata utrikesministern Maria Malmer Stenergard delade ett inlägg som kallar Palestinademonstranter för ”odjur”. Foto: Stefan Jerrevång/TT.
Medan FN förklarar att Israel begår folkmord riktar politikerna inte sin ilska mot förövarna – utan mot demonstranterna för barns lika värde.
”Sverige är under en värderingsattack.”
Så skrev kristdemokraterna Ebba Busch och hennes nya toppnamn Alice Teodorescu Måwe i en debattartikel i helgen. Där uppmanade de till ”hårdare tag mot Palestinarörelsen”, som de menar har stått för en ”tsunami av hat mot judar”, samt ett ”dominansbeteende och krav på underkastelse”.
Åtgärdslistan är lång: fler ska lagföras, demonstrationer ska flyttas, arrangörer svartlistas, och personer med dubbla medborgarskap – som jag själv – ska kunna fråntas sitt svenska pass. ”Den som agerar våldsamt eller uttrycker hat, hot eller stöd till terrorism uppvisar inte god vandel”, konstaterar de.
Nog är rätten att demonstrera mot den israeliska krigsmaskinen en fråga om yttrandefrihet, Maria Malmer Stenergard?
I går kväll fick vi en uppvisning i vad som kallas bristande vandel. Ett tiotal personer demonstrerade på Östermalm utanför Bajit, det judiska kulturcentrumet. Anledningen var att föreningen Med Israel för fred hade bjudit in en soldat från Israels armé att föreläsa. På scenen stod alltså företrädaren för en krigsmakt som just nu anklagas av FN för att begå folkmord. På plakaten stod ”IDF-soldater = krigsförbrytare” och ”Alla barn är lika värda”.
Ändå var det demonstranterna som politikerna gick till storms mot. Först spred Judiska ungdomsförbundet (JUS) en bild på demonstranterna med texten: ”Det spelar ingen roll vem avsändaren är, och det spelar all roll vad kontexten är. Att ställa sig med detta framför den judiska skolan när barn går hem är rakt av antisemitiskt.”
Utrikesministern Maria Malmer Stenergard (bilden) delade inlägget med texten: ”Det här handlar inte om yttrandefrihet, utan om att skapa skräck och rädsla hos barn som bor i Sverige. Vars familjer i generationer har blivit förföljda. Jag känner bara avsky mot dem som gör detta.” Inlägget delas av Ebba Busch, som även kallat helgens demonstrationer för en ”lynchmobb” i TV4 Nyhetsmorgon.
Gruppledaren för den moderata riksdagsgruppen Mattias Karlsson (bilden) tar i ännu hårdare: ”Det är terror i vardagen. Det är antisemitism i sin renaste form. De som gör detta är inte aktivister, de är odjur.” Inlägget delas av Maria Malmer Stenergard. Oppositionsledaren Magdalena Andersson stämmer in och kallar demonstrationen ”djupt olämplig”.
Men demonstrationen ägde rum efter att barnen redan gått hem. Och nog är rätten att demonstrera mot den israeliska krigsmaskinen en fråga om yttrandefrihet, Maria Malmer Stenergard?
I dag släppte FN en rapport som hävdar att Israel begår folkmord i Gaza. Kommissionen menar att fyra av fem folkmordshandlingar har utförts – massdödande, svårt fysiskt och psykiskt våld, skapande av livsvillkor som leder till förintelse, samt åtgärder som förhindrar födslar – och pekar på både israeliska ledares uttalanden och arméns agerande som bevis på folkmordsavsikt.
Dessa handlingar stöds av den orwellskt benämnda organisationen Med Israel för fred. Flamman har tidigare uppmärksammat att de bjudit in bosättarlobbyisten Eugene Kontorovich, som dessutom har gästat riksdagen på Kristdemokraternas inbjudan. Nu en IDF-soldat.
Den senaste veckan har Sverige diskuterat mordet på högerdebattören Charlie Kirk och förföljelsen av civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin i en mörk gränd, och många har kallat till besinning. När ledande politiker kallar demonstranter för ”odjur” och får backning av utrikesministern är det uppenbart att man inte alls värnar det demokratiska samtalet, utan försöker få sina motståndare att hålla käften.
Så vem är det som ”uttrycker hat, hot eller stöd till terrorism”? I går var det ni: Ebba Busch, Alice Teodorescu Måwe, Maria Malmer Stenergard, Mattias Karlsson, Magdalena Andersson, Med Israel för fred.
Det är ni som brister i vandel. Skyltar med ”Alla barn är lika värda” gör det däremot inte.
IDF-soldaten Eldar Maider (t.v.) och Hillelskolan i Stockholm (t.h.). Foto: Privat / Judiska ungdomförbundet.
Såväl utrikesministern som flera riksdagsledamöter har kritiserat gårdagens demonstration utanför det judiska kulturcentret Bajit och Hillelskolan. Nu kan Flamman berätta att en föreläsning med en israelisk soldat ägde rum samtidigt – och att demonstrationen ägde rum efter skoltid.
På måndagskvällen samlades ett tiotal personer på Nybrogatan på Östermalm i Stockholm. Två bar på en banderoll med texten ”IDF-soldater = krigsförbrytare”, och organisationsnamnet Judisk antisionistisk allians. En äldre man höll i ett plakat med texten ”Alla barn är lika värda”.
Strax därpå gick Judiska ungdomsförbundet (JUS) ut med kritik mot manifestationen:
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Erik Helgeson håller ett kort tal utanför Arbetsdomstolen på måndagen den 15 september. Foto: Jacob Lundberg.
Erik Helgeson både polisanmäldes och sparkades efter Hamnarbetarförbundets blockad mot israelisk vapenhandel. Men polisanmälan lades ned – och nu är det i stället hans arbetsgivare i Göteborgs hamn som står inför rätta.
Utanför Arbetsdomstolen i Gamla stan har ett trettiotal personer samlats. Vissa bär på skyltar med fackliga budskap, andra på Palestinaflaggor. Vissa kombinerar båda.
Vid entrén står Erik Helgeson, vice ordförande i Hamnarbetarförbundet. I handen håller han en lånad megafon prydd med klistermärken från vänsterorganisationer från de senaste femton åren. Han råkar först slå på en ambulansliknande siren, innan han lyfter den mot munnen.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Erik Helgeson, vice ordförande i Hamnarbetarförbundet. Foto: Henrik Montgomery/TT.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
I dag den 15 september förhandlar Gothenburg Roro Terminal (GRT) och Hamnarbetarförbundet i Arbetsdomstolen om uppsägningen av förbundets vice ordförande Erik Helgeson som skedde efter att förbundet gemensamt beslutat om en blockad mot vapenleveranser till och från Israel, med hänvisning till misstankarna om krigsbrott och brott mot mänskliga rättigheter.
Moderna krigsbrott sker aldrig som isolerade fenomen. De sker alltid i en kedja av leverantörer och andra möjliggörare. Därför är arbetarkollektiv som fackförbund en mycket viktig part i förhindrandet av krigsbrott. Oavsett vad man tycker om Hamnarbetarförbundets stridsåtgärd måste vi försvara rätten för fackförbund att demokratiskt sätta ner foten när krigsbrott sker.
Att, som GRT, försöka straffa fackliga företrädare som Erik Helgeson personligen i stället för att föra sin talan mot förbundet är ett sätt att försöka skrämma fackligt aktiva till tystnad. Erik Helgeson har som vice ordförande inte fattat beslut om strejken själv. Den hade tydligt stöd i medlemsomröstning.
Oavsett vad man tycker om Hamnarbetarförbundets stridsåtgärd måste vi försvara rätten för fackförbund att demokratiskt sätta ner foten när krigsbrott sker.
Mycket tyder dessutom på att Hamnarbetarförbundet, trots kostnaden för dem, gör vad svenska staten troligtvis är skyldiga till. Internationella brottmålsdomstolen, ICC, har en pågående arresteringsorder för krigsbrott mot israeliska ledare. Internationella Domstolen i Haag utreder Israel för brott mot folkmordskonventionen. I stället för en veckas vapenblockad från Hamnarbetarförbundets sida borde vi ha ett totalt stopp för vapenhandel från statligt håll. Men riksdagen vägrar agera.
Det samhälle GRT försöker bygga är ett samhälle där arbetare inte vågar stötta varandra eller skydda allmänheten från brott som möjliggörs av företagen de jobbar för. Det är inte bara ett samhälle som skeppar vapen till krigsbrott. Det är också ett samhälle som där folk tittar bort vid mutor och vid diskriminering.
Det är ett samhälle vi alla förlorar på, men särskilt de mest utsatta. Vi behöver arbetare med civilkurage. Men vi kan bara ha arbetare med civilkurage om vår föreningsrätt värnas och om fackligt förtroendevalda skyddas från personliga hämndåtgärder från motparten. Den uppgiften ligger i dag hos Arbetsdomstolen.
Därför har Hamnarbetarförbundet kallat folk att komma och visa sitt stöd vid Arbetsdomstolen, Stora Nygatan 1 i Stockholm i dag vid 12:30. Vi hoppas att vi ses där!
