Denna tjugo minuters dokumentär ger en skakande bild av nutidens absolut grövsta och mest sataniska form av övergrepp. Den berättar om kvinnor från Bosnien och Kongo som möts och talar om de våldtäkter som kvinnorna där har utsatts för.
I Bosnien våldtogs 20.000 kvinnor under Balkankriget och i Kongo pågår sedan länge det krig som hittills beräknas ha resulterat i en halv miljon våldtäkter. Dessa systematiska våldtäkter innehåller också moment av ren tortyr. Kvinnornas underliv misshandlas och förstörs med hjälp av vapen, käppar och andra tillhyggen.
Många blir gravida eller får hiv. Abort går inte att få och ofta fördrivs kvinnan från sin by helt enkelt därför att hon anses skändad. Ett fåtal har förmånen att komma till Panzisjukhuset där vårdpersonalen opererar dygnet runt för att rädda så många som möjligt till en dräglig framtid. En av de anställda säger att de får se så mycket fasanfullt att de blir traumatiserade och själva skulle behöva vård.
Mira Vilusic, psykolog från Bosnien, möter Ester Munyerenka, som arbetar på Panzisjukhuset, och samtalar med utsatta kvinnor. Mira blir så tagen av det hon får höra att hon gråter öppet av förtvivlan. De kongolesiska kvinnorna menar att någon hjälp i större skala inte är möjlig. Inga män i Kongo lyssnar till vad kvinnor har att säga. I programmet påpekas det att allt beror på Kongos rika naturtillgångar, bland annat de speciella metaller som behövs för våra datorer och mobiler. Det innebär ju att bakom de rebellgrupper och de nationella trupper som är involverade i kriget måste det finnas bulvaner som köper och säljer de varorna. Vilka är de och hur ska de stoppas?
Det ligger nära till hands att dra slutsatsen att bolag och skumma affärsmän i den rika världen finns någonstans i bakgrunden.
Är det svansen på den gamla kolonialismen vi ser här? Vad gör FN? EU? Var finns det ständigt apostroferade men märkligt abstrakta Internationella Samfundet? Det som borde ha funnits i Gaza, i Darfur, i Kongo…?
Massvåldtäkterna pågår.
