Antivåldsfilmer är alltid lätta att raljera över. Antingen blir det Stockholmsnatt (och påföljande ungdomskult) eller nåt introvert, konstnärligt som når samma folkmassa som aktivt lyssnar på P1. Antikrigsfilmer har samma problem. Det vill sig sällan väl. En genial scen i aktuella filmen Jarhead illustrerar problematiken. När huvudpersonen Anthony ”Jarhead” Swoffons pluton får det efterlängtade beskedet att det är dags att gå i strid, sitter de unga militärerna – ur den amerikanska arbetarklassen – och jublar åt helikopterscenen i Apocalypse now!
Krig på film måste dras med att oavsett filmens intentioner lever vi i en patriarkal värld där makt är våld är manlighet är unga och gamla män i publiken. Dessa män som inte reagerar med P1-lyssnarnas aversion för krigets brutalitet utan känner igen och hyllar denna absoluta manlighet.
Filmen Jarhead bygger på en självbiografisk bok av militären Swoffon som stred under Operation Dessertshield och Operation Dessertstorm. Den verklighet som Swoffon beskriver där är alltså en helt annan än den som filmerna förberett honom på. Det är tusen dagar i väntan och i bästa fall en dag i strid. Ständig rädsla. Ständig tristess. Den fria världen och demokrati och alla andra brösttoner är frånvarande i Jarhead. Soldaterna ska vaka over saudiska oljekällor, punkt.
Filmen visar krigets baksida. Inte den glorifierade offentliga bilden. Inte ens krigsmotståndarnas motbilder. Utan en tredje position som inte är mindre beklämmande med de civila offren, penalismen, PR-lögnerna, machoidiotin och krigsapparatens nedbrytande natur. Men genom att Jarheads pluton följer i krigets skugga, inte deltar i det, blir perspektivet annorlunda – och känslan som letar sig ut från bioduken landar annorlunda, i alla fall i min bröstkorg.
Det blir så in i helvete mänskligt och lätt att leva sig in i.
Ja, och det måste ju sägas också: Jarhead är en rolig, spännande och smart film. Och Public Enemys Fight the power har aldrig gjort sig bättre än här!