”Hela helvetet kommer att regna ned.”
Så löd Donald Trumps varning till Iran ifall de inte backar från Hormuzsundet under påskhelgen, den kristna vårhögtid som firar livets återkomst.
Han avslutade: ”Helig vare GUD!”
Tidigare i veckan hade den självtitulerade fredsduvan lovat: ”Under de kommande två till tre veckorna kommer vi att ta dem tillbaka till stenåldern, där de hör hemma. På skärtorsdagen upprepades budskapet av ”krigsminister” Pete Hegseth: ”Tillbaka till stenåldern.”
Mycket kan sägas om stenåldern. Men fria val hade de inte.
Det enda som kan få Donald Trump att backa är motmakt.
Trump pekade också ut måltavlor för bombningarna: avsaltningsverk som förser städer med dricksvatten, vägar som håller igång mattransporter, oljekällor som finansierar statens inkomster och kärnkraftverk som producerar el. Hela den civila infrastruktur som får landet att fungera.
Det Donald Trump utlovar är krigsbrott.
Om löftet infrias skulle det innebära ett omfattande lidande för landets 93 miljoner invånare: vattenbrist i storstäder, strömavbrott som släcker hela regioner, avbrutna leveranskedjor för mat och medicin, och sjukvårdssystem som snabbt kollapsar.
Det sägs att de republikanska hökarna hoppas att det här ska leda till protester som kan välta regimen. Donald Trump har själv påstått att landet redan nu har tagits över av mer medgörliga krafter – trots att Ali Khamenei son Mojtaba Khamenei, som pekas ut som efterträdare som högsta andliga ledare, tvärtom anses vara ännu mer hårdför. Han har också lovat ”TA OLJAN & TJÄNA EN FÖRMÖGENHET”, det vill säga stjäla landets naturtillgångar.
Det är meningslöst att ta regeringen på orden.
Vad vi däremot vet är att omfattande attacker mot civila kommer att stärka regimens grepp om landet. Det kommer nämligen att bli lättare att framställa den demokratiska opposition som finns, inte minst de kurdiska grupper som bett omvärlden om stöd, som landsförrädare.
Det gör talet om en demokratisk utveckling till en feberdröm. Grannlandet Irak är än i dag en spelplats för korruption, miliser och utländska intressen, inte minst iranska och amerikanska. Risken är att Iran går samma väg.
Ändå uppmanar shahens son Reza Pahlavi, i ett tal på den årliga konservativa konferensen CPAC den 28 mars, USA att ”hålla kursen”. Han bad också publiken att föreställa sig ett Iran som går från ”Död åt Amerika” till ”Gud välsigne Amerika”.
Den utvecklingen framstår som högst osannolik.
Så vad kan omvärlden göra?
Att hänvisa till folkrätten hjälper knappast.
”Jag behöver inte internationell rätt”, förklarade han i en intervju med New York Times i januari. Tidningen frågade om det fanns någon gräns för hans makt. ”Ja, det finns en sak”, svarade han. ”Min egen moral.”
Det enda som kan få honom att backa är motmakt.
Det har vi redan sett. När han hotade med nya tullar mot EU svarade unionen med riktade tullar mot amerikanska varor och signaler om en upptrappning mot teknikbolagen. När kostnaderna för amerikanska exportföretag och politiskt känsliga delstater blev uppenbara tonades retoriken snabbt ned och han gick in i förhandlingar.
Det som fick honom att backa var inte juridiska argument. Utan risken för förluster.
Nu behövs en ny ”koalition av villiga” – länder som vill stoppa USA:s krigiska framfart och som är beredda att sätta kraft bakom orden genom motåtgärder: tullar, sanktioner och bojkotter. Den som vågar föreslå sådana åtgärder lär vinna stort stöd. En undersökning från januari visar att 51 procent av européerna ser USA som en ”fiende”, och att 64 procent betraktar landets utrikespolitik som ”nykolonial”.
Missnöjet finns alltså där. Nu väntar vi på att någon tar täten.