Flamman har talat med Karl-Henrik Ström som har följt debatten och minns tillbaka på sin egen tid, bland annat som biträdande chef på Hall under en period. Men framför allt han gick han i spetsen för ett experiment på anstalten i Gävle där han var chef på 1960- och 70-talet. Han var även chefredaktör för Tidskriftskriminal som fortfarande ges ut av Fångvårdssällskapet. Skriften var kritisk och oppositionell inom kriminalvårdsdebatten på 1970-talet och innehöll artiklar som speglade situationen och debatten inom kriminalvården.
Trots sin position var han var även medlem i KRUM.
– Den startades av fångarna som genomförde ”fångriksdagar”, utsåg fackliga representanter och var mycket oppositionell, hade uppfattningar om fångstrejker,
Ström var även frivårdschef vilket inebar att sitta på två stolar när han samtidigt var medlem i KRUM.
– På den tiden gick det bra, säger han och menar att det demokratiska utrymmet var lite större än dagens.
I Gävle satt det 40 fångar och lika mycket personal arbetade med dem.
Det viktigaste var demokratiseringen för att fångarna skulle få kontakt med yttervärlden. De krävde telefonautomater för att ringa ut, brevcensuren var omfattande, mer permissioner för att de skulle komma ut i samhället men också att människorna utanför fängelset skulle komma in för att driva kurser och annan verksamhet med fångarna.
– Vi hade ett försökjsprojekt i Gävle med utsträckta möjligheter som ett led i en intern demokratisering av anstalten. I denna genomfördes gemensamma möten som la upp verksamheten i vilken både fångar och personal deltog i. För de intagna betydde detta en slags träning i att hantera det kommande livet utanför.
Men vem som helst kom inte till Gävle. Fången fick söka sig till Gävlanstalten för att delta i verksamheten och då gällde det att ställa upp på de regler som innebar att delta, vara aktiv och inte bara ”skita i allting”, berättar Karl-Henrik. Trycket från fånggrupperna i hela landet var stort men det var 1970-tal, alltså andra tider än i dag.
Försöksprojektet upphörde också mycket riktigt när kriminalvården omorganiserades 1975. Den innebar att det blev en lokal upptagning av fångar som betydde att det inte gick att göra en selektiv upptagning av fångar till Gävleanstalten från hela landet.
Den demokratiska organisationen fick svårt att överleva inför de nya snåla vindar som började blåsa. Det var inte bara de vanliga politiska grupperna på högerkanten som var motståndare till att fångar fick tillfälle att höras och säga sitt inne på anstalten, även bland facket fanns det kritiska röster och motstånd.
– Det blir för mycket stress och osäkerhet bland personalen som ska utsättas för diskussioner med de intagna, det finns inte tillräckligt klara regler, sa facket. Det var inte så lätt, men vi drev projektet i fem år och det utarbetades forskningsrapporter. Slutsaten är att de intagna som deltog och var aktiva lyckades bra men det går inte med hundraprocentig säkerhet säga att det beror på att de var intagna på gävleanstalten. Anstaltslivet är ändå en kortare del i deras liv och får de stöd att delta i att bygga upp sig själva, klarar de livet bättre än om de inte får detta stöd. Man ska komma ihåg att de som fanns här var personer som hade sökt sig dit, de var motiverade.
– En folkhögskola som låg i närheten la sina kurser inne på anstalten. Det var stort utbyte med samhällets olika organisationer och väldigt intressant för folk att komma in, göra ett besök eller delta i de olika aktiviteterna. Det var en mycket större öppenhet.
Gävleanstalten hade ett blandat klientel bestående av vanliga småförbrytare men även mördare som satt av långa tider. Skillnaden, understryker Karl-Henrik Ström, är att det inte florerade lika mycket narkotika på anstalterna som i dag. Det var mer alkohol där många av fångarna kom tillbaka efter permission på fyllan.
– Det var vanligt att de hade tagit sig en klämtare men det var inte narkotika, det mer okontrollerade sättet som det är nu.
Hur var rymningsfrekvenen då?
– Den var låg, det fanns ingen anledning till att rymma eftersom de hade sökt sig dit, men visst förekom det rymningar. Den intagne kanske hade strul med familjen och kom inte tillbaka. Men då åkte vi ut och hämtade in fångar som hade svårt att fatta beslut att komma tillbaka. Ibland tog vi med oss intagna för att övertala honom att komma med.
Förekom de liknande projekt i andra delar av Sverige?
– Ja, det ynglade av sig lite grand. Ann-Britt Grünewald som var chef för Österåkersanstalten inspirerades senare av Gävleprojektet. Vi hade också utbyte med Österåker.
Carl-Henrik Ström studerade på plats amerikansk kriminalvård 1969-70,* men menar att det snarare borde ha varit USA:s kriminalvårdsstyrelse som borde studera den svenska eller norska motsvarigeheten. Han imponerades varken då eller senare av det land som i dag både privatiserar denna statliga angelägenhet och som också gjort kriminalvård till en affärs- och exportverksamhet.
– Sverige låg mycket långt framme och tog emot många internationella studiebesök. Nej, man kan inte säga att vi lärde oss något av USA. Redan då var de uppe i stora fångtal och institutioner och redan då började man driva fängelseverksamheten som en slags hotellverksamhet. De privatiserade själva in- och utsläppet så att det blev affärsverksahet. Nu har det gått ännu längre.
Det största internationella utbytet i erfareneheter av kriminalvård kom att bli på mycket närmare håll, grannlandet Norge. Många proggressiva kriminalvårdspolitiker och sociologer som Johan Galtung och flera andra var inne på de här frågorna och skrev mycket. Även KRUM:s motsvarighet, KROM, var på bettet som svenskarna, menar Ström.
– Det var egentligen den nordiska kriminalpolitiken som var den ledande i världen. I USA blev in- och utsläpp storskaligt och fabriksmässigt. De hade också redan då stora problem med narkotika och vapen med ett helt annat synsätt än här. De har de högsta siffrorna av intagna i världen och det är knappast rekommenderande.
Dick Emanuelsson
Not om USA: Antalet fångar i USA är över två miljoner. Företag som CCA, Corrections Corporation of America, är ett privat företag som opererar tillsammans med snabbmatskedjan Kentucky Fried Chicken. CCA inledde sina ”kriminalvårdande” insatser med att öppna ett häkte för illegala invandrare. Nu har CCA 64 fängelseanläggningar i 21 stater med sammanlagt 55 000 fångar.
