De senaste åren har de sociala framsteg som gjorts i Latinamerika under olika vänsterregeringar rullats tillbaka i mer eller mindre snabb takt. Ingenstans, med undantag för Venezuela, är detta så påtagligt som i Brasilien. Trots att vänsterpartiet Partido dos Trabalhadores (PT) projekt under dess långa regeringsinnehav mellan 2002 och 2016 var en av de blygsammare av de ”revolutioner” som svepte över kontinenten i början av 2000-talet, har den efterföljande kontrarevolutionen varit av ett slag som saknar motstycke i sitt oförtäckta klass- och rashat.

Söndagens presidentval är inte bara det mest ovissa i modern tid; det utspelar sig också mot bakgrund av den värsta politiska och ekonomiska kris som Brasilien har upplevt sedan övergången till demokrati 1985. Det är inte en slump att flera politiker och väljare har börjat uttrycka nostalgi för militärdiktaturens dagar. Men även om krisen nästan dagligen tar sig alltmer uppseendeväckande politiska och kulturella uttryck har den, som så ofta, sin grund i viktiga ekonomiska förändringar.

Skoputsaren från Pernambuco

När PT kom till makten 2002 i och med dess numera legendariske grundare Luís Inácio Lula da Silvas presidentvalvinst hade partiet redan genomgått en genomgripande förändringsprocess. Efter valförlusten 1989 började partiet att stadigt röra sig mot mitten. I ett försök att locka väljare från den övre medelklassen neutraliserades partiets vänsterflygel och fackföreningsrörelsen och de sociala rörelserna som utgjorde partiets stomme tystades medan ledarskiktet gjorde den nyliberala politik som tidigare regeringar bedrivit till sin. Lula var centrum i PT:s universum och allt gjordes för att presentera honom som ofarlig för etablissemanget. Med det nästan absurt oskyldiga stridsropet ”Lulinha paz e amor” (Lilla Lula fred och kärlek) lyckades han efter tre valförluster till slut nå presidentmakten 2002.

Lula firar sin första valseger den 6 oktober 2002. Foto: Dario Lopez-Mills/AP/TT.

Trots denna mittenvridning uträttade Lulas regeringar stordåd. Minimilönen ökade med 70 procent och 21 miljoner arbeten skapades under det kommande årtiondet. Sociala bidrag såsom det världskända familjebidraget Bolsa Família hjälpte att lyfta omkring 30 miljoner människor ur fattigdom mellan 2002 och 2014. Tillgången till högre utbildning utökades, inklusive kvotering för svarta och studenter från offentliga skolor. Miljontals fattiga fick i bokstavlig mening tillträde till platser de förut varit exkluderade från: flygplatser, shoppingcenter, banker, vårdkliniker och bilar.
Förutsättningen för det hela, liksom för de andra latinamerikanska vänsterregeringarna, var historiskt höga råvarupriser. Sedan kolonialtiden har Latinamerika försett centrum i den kapitalistiska världsekonomin med råvaror, såsom livsmedel, mineraler, olja och timmer. Brasilien producerar allt detta och mycket annat. På grund av den exploderande efterfrågan i jättemarknader som Kina och Indien drevs priserna på dessa varor ständigt upp i början av det nya århundradet. Som ett resultat steg också Brasiliens tillväxt kontinuerligt under PT:s första åtta år vid makten – 2010 uppgick den till 7,5 procent av BNP.

Det året avgick Lula från presidentposten med ett opinionsstöd på ofattbara 90 procent. Metallarbetaren från det fattiga Pernambuco i nordöstra Brasilien som började som skoputsare, förlorade ett lillfinger i en arbetsplatsolycka vid 19 års ålder och inte talar engelska prydde Time Magazines framsida. Historikern Perry Anderson kallade honom för ”den mest framgångsrika politikern” under sin livstid. Barack Obama hänvisade till honom helt enkelt som ”the man”.

Gerillasoldaten från Belo Horizonte

Samma år vann Lulas efterträdare Dilma Rousseff presidentvalet. Nu skulle en ny fas av PT:s omvandling av samhället inledas. Inte nog med att hon var den första kvinnliga presidenten; Rousseffs bakgrund som medlem i en vänstergerilla i sin ungdom gjorde att Brasilien tvingades konfronteras med minnena från diktaturen. Dilmas vittnesmål om hur hon hängdes naken och torterades med påkslag och elchocker under sina tre år i fångenskap rev upp oläkta kollektiva sår. 2011 tillsatte regeringen en sanningskommission som gav landet en möjlighet att göra upp med sitt förflutna.

Dilma Rousseff torkar tårar vid presentationen av den nationella sanningskommissionens rapport om brotten under militärdiktaturen den 10 december 2014. Foto: Eraldo Peres/AP/TT.

Dilma, som var den mest vänsterlutande presidenten sedan João Goulart störtades av militären med USA:s hjälp 1964, inledde snabbt ett reformprogram som skulle gå längre än vad Lulas socialdemokrati hade gjort. Samma år som hon tillträdde nådde dock råvaruboomen sin topp. Mellan 2010 och 2015 föll priserna på världsmarknaderna med 40 procent. Oljepriset rasade med 60 procent på sex månader 2014. Trots att Lulas regeringar hade bedrivit en hybridpolitik mellan nyliberalism och klassisk utvecklingspolitik av latinamerikanskt snitt med satsningar på den inhemska industrin visade det sig snabbt att Brasilien fortfarande var hopplöst beroende av råvaruexporten. Samtidigt som Dilma satsade på investeringar och låga räntor sjönk den internationella efterfrågan på råvaror som ett resultat av finanskrisen och den efterföljande åtstramningen. När västländerna dessutom införde kvantitativa lättnader sköljdes underutvecklade länder som Brasilien över av utländskt kapital vilket gjorde att valutan övervärderades och exporten sjönk ännu snabbare. Tillväxtras och avindustrialisering följde.

Rousseffs bakgrund som medlem i en vänstergerilla i sin ungdom gjorde att Brasilien tvingades konfronteras med minnena från diktaturen

Regeringen svarade med att intensifiera investeringarna genom skattesänkningar och subventioner som gjorde att regeringsbudgeten övertrasserades. Detta fick inte någon nämnvärd ekonomisk effekt. Däremot skrämde det borgerligheten och näringslivet som fram till dess haft överseende med PT:s socialistiska utsvävningar så länge vinstmarginalerna hölls på en acceptabelt hög nivå. När vinsterna hotades av sjunkande tillväxt och en hastigt expanderande federal utgiftsbudget bröts den bräckliga klasskompromiss som hade hållit PT:s projekt flytande så länge.

Arbetslösheten steg, även inom medelklassen. Det faktum att PT under det gångna årtiondet till stor del hade tillsatt folk ur den egna rörelsen i förvaltningen gjorde att medelklassen var utestängd från staten samtidigt som människor från lägre klasser och av mörkare hudfärg numera befolkade platser och positioner som traditionellt tillhört dem. Vreden steg sakta och sommaren 2013 kokade det hela över.

Corrupção

De första protesterna riktades mot lokalregeringen i São Paulo som hade höjt priset på kollektivtrafiken som ett led i åtstramningen. Att delstaten styrdes av PT var inte det viktiga. Men snart kom de återkommande protesterna att ändra fokus. Påeldade av landets notoriskt oligarkstyrda massmedia riktades demonstrationerna alltmer mot regeringspartiet. Missnöjet katalyserades dock snart av ännu större händelser.

2014 började den då okände distriktsåklagaren Sergio Moro i den södra delstatshuvudstaden Curitiba att granska ett par oegentligheter i upphandlingar vid det statliga oljebolaget Petrobras. 2006 hade bolaget upptäckt rekordstora oljefyndigheter vid ett område i Atlanten kallat Pre-salt. Den dåvarande gruv- och energiministern som ansvarade för företagskoncessionerna som gav stora fördelar till Petrobras var Dilma Rousseff. Moros utredning fick snabbt en snöbollseffekt när ett enormt nätverk av mutor, plundring av offentliga resurser och illegal partifinansiering avslöjades. Den så kallade Lava Jato-utredningen (Biltvätt) som har pågått sedan dess inbegriper, precis som Mani Pulite-utredningen i Italien på 1990-talet (se reportage i Flamman nr. 9, 2018), politiker från samtliga partier. Den beskrivs redan som den största korruptionsutredningen någonsin.

Domaren Sergio Moro som leder Lava Jato-utredningen beskrivs ofta som Brasiliens mäktigaste man. Foto: Eraldo Peres/AP/TT.

Den enorma utredningen går framåt i faser. Politiker, ofta kopplade till PT, och rika affärsmän häktas och hålls inlåsta tills de går med på att ge information om korrupta kolleger i utbyte mot sänkt straff. Utredningen är nu inne på sin 26:e fas. 232 personer har hittills utretts, varav 179 har åtalats och 93 har fällts. Den största skalpen hittills är Marcelo Odebrecht, vd för byggföretaget med samma namn, som dömdes till 19 års fängelse för att ha betalat ut sammanlagt 30 miljoner dollar i mutor. Moro har i dag hjältestatus i media och kallas ofta för Brasiliens mäktigaste man. Det federala åklagarämbetet fungerar numera som en oberoende fjärde statsmakt som kontrollerar de övriga institutionerna.

Den enorma utredningen går framåt i faser. Politiker, ofta kopplade till PT, och rika affärsmän häktas och hålls inlåsta tills de går med på att ge information om korrupta kolleger i utbyte mot sänkt straff

Statsvetaren Alfredo Saad-Filho har påpekat att PT mer eller mindre var tvungna att smutsa ner händerna. I ett så genomkorrupt politiskt system som Brasiliens är det en förutsättning för att kunna finansiera valkampanjer och nå makt. Men trots att de överlägset flest korrupta politikerna tillhör högerpartierna (av Partido Progressistas 56 kongressledamöter är 31 åtalade) har utredningen från början haft kikarsiktet inställt på PT.

Golpe branco

I det nya landskapet, präglat av politiskt orkestrerat och medialt underblåst hat mot PT under parollen ”antipetismo”, var det bara en tidsfråga innan partiets ledarskikt skulle hamna i skottlinjen. När Dilma blev omvald samma år som Lava Jato drogs igång blev det för mycket för stora delar av det borgerliga ledarskiktet. Inte nog med att ekonomin gick allt sämre, den brasilianska högern riskerade nu att utestängas från makten i en hel generation. Idén att PT hade vuxit ihop med och infiltrerat staten hade fått fäste hos allmänheten via mediakampanjen. Korruptionsbekämpning blev den perfekta täckmanteln för den genomgripande politiska förändring som den brasilianska högern hade börjat planera.

I mars 2016 greps Lula anklagad för att ha tagit emot en strandlägenhet som muta. Med de högsta opinionssiffrorna av alla politiker och rätt att ställa upp i det kommande valet utgjorde han fortfarande ett hot mot den besuttna klassen. En dryg månad senare var det dock dags för det riktigt stora numret.
De första sonderingarna i kongressen för att skapa stöd för en riksrättsprocess mot presidenten hade inletts i slutet av 2015. Motivet var givetvis att Dilma var korrupt, vilket massmedia nu hade etablerat som en sanning. Men det var hennes ovilja att skydda resten av den politiska klassen, inte minst det nyliberala koalitionspartiet PMDB, från korruptionsanklagelser som var det stora problemet för högern. Dessutom gjorde hon allt för att förhindra den högervridning av regeringspolitiken som koalitionspartiet och borgerligheten krävde i ljuset av den ekonomiska krisen.

Den högerextreme presidentkandidaten Jair Bolsonaro talar till media i Rio de Janeiro den 27 augusti. Foto: Silvia Izquierdo/AP/TT.

När sammansvärjningen till slut nådde sin kulmen och Dilma avsattes i en riksrättsprocess den 17 april 2016 var det dock inte på grund av de korruptionsanklagelser som man så länge hade kastat mot henne. För dem fanns fortfarande inga hållbara bevis. I stället utnyttjade man det faktum att hennes regering friserat budgetsiffrorna inför det nya räkenskapsåret, något som alla brasilianska regeringar gör. Det är visserligen inte tillåtet, men det är heller inte ett brott vars rättsliga påföljd bör vara riksrätt. Av den anledningen är den mest rättvisande beskrivningen av den process som ledde till avsättandet av Dilma en ”vit kupp” (golpe branco).
Den förre vice-presidenten Michel Temer som tog över presidentskapet utreds själv för korruption. Talmannen Eduardo Cunha som orkestrerade kuppen åt Temer har redan dömts till 15 års fängelse. Att bevisen mot Lula och Dilma är flortunna och bleknar i jämförelse med vad den nya regeringens medlemmar gjort sig skyldiga till har inte hindrat det politiserade brasilianska rättsväsendet från att slå till mot dem med full kraft. I en politisk rättegång duger minsta förevändning som fällande bevis. Som statsvetaren Felipe Demier formulerar det: ”triplexlägenheter, rancher och mindre budgetära manövrar var lika avgörande för det rättsliga domslutet som att inte sätta tillbaka korken på tandkrämen eller att lämna smutsiga kläder på golvet är för slutet på ett förhållande.”

Radikalisering av högern

Sedan kuppen har den politiska utvecklingen i Brasilien accelererat i en alltmer kaotisk och auktoritär riktning. Brottstatistiken har skjutit i höjden, och därmed också polisvåldet. Samtidigt har även det politiska våldet ökat. Mordet på lokalpolitikern och vänsteraktivisten Marielle Franco i våras är ett i mängden av liknande dåd.

Han beskrivs ofta som en brasiliansk Trump. Men liknelsen haltar. Bolsorano är en ultrareaktionär av den gamla, fascistiska skolan

Trots att högern har kontroll över regeringsmakten och redan har kunnat krympa staten under förevändning att de bekämpar korruption och ”petismo” i byråkratin har den inte kunnat uppnå hegemoni. Temer har det lägsta stödet sedan man började göra opinionsmätningar (två procent) och ställer inte upp för omval. Han har i stället gett sitt stöd – vilket är detsamma som en dödskyss – till veteranen Geraldo Alckmins nyliberala mittenallians. Alckmin vars brist på karisma har gett honom smeknamnet ”gurkan” får dock inte mer än sju procent. Sedan kuppen har det politiska initiativet flyttats från mitten-högern till ytterhögern. I stället för att sluta upp bakom kuppmakarna har denna radikaliserats i takt med att samhället blivit alltmer kaotiskt.

Det främsta uttrycket för det är presidentkandidaten Jair Bolsonaro, som efter att Lula förra månaden definitivt förhindrades att ställa upp nu leder i opinionsmätningarna. Han beskrivs ofta som en brasiliansk Trump. Men liknelsen haltar. Bolsorano är en ultrareaktionär av den gamla, fascistiska skolan. Han är en nationalist som nyligen konverterade till marknadsliberalism. I egenskap av tidigare elitsoldat har han mer gemensamt med Jean-Marie Le Pen eller Rodrigo Duterte. Rasism, machism och hysterisk antikommunism är utmärkande för hans retorik. Uttalanden som att ”poliser som dödar är bra poliser” och att hans dotters födsel efter tre söner var resultat av ett ”ögonblick av svaghet” har lett till stor upprördhet. Hans misogyni har gett upphov till kvinnorörelsen #EleNão (Inte honom). Det han dock har gemensamt med politiker som Trump är att han främst stöds av yngre, vita medelklassmän. Med ett stöd på omkring 28 procent är han i princip garanterad att nå en andra valomgång.

PT:s presidentkandidat Fernando Haddad talar vid en demonstration till stöd för Lula den 13 september. Foto: Andre Penner/AP/TT.

Det prekära tillståndet för Brasiliens demokrati märks även utanför de traditionella ramarna för det politiska livet. Dagen innan högsta domstolen i september beslutade att upprätthålla den fällande domen mot Lula och därmed hindra honom från att ställa upp i valet, publicerade en befälhavare i den brasilianska armén en debattartikel. Där klargjorde han att om Lula skulle tillåtas ställa upp ”finns det inga andra alternativ än en militär intervention”. Kraven på att armén griper in i politiken har höjts på flera håll, främst, men inte bara, inom högern. För vänsterns del är det just denna radikalisering som ger visst hopp eftersom den splittrar högern.

Oviss utgång

PT:s strategi har varit att behålla Lula på vallistan så länge som möjligt eftersom han har större stöd än sitt parti. Så sent som för två veckor sedan utsågs till slut São Paulos förre borgmästare Fernando Haddad till partiets kandidat. Han är på många sätt Lulas motsats: en relativt okarismatisk akademiker som är i princip helt okänd utanför São Paulo. Sedan han utsågs har PT:s opinionssiffror sjunkit till 22 procent. Lulas officiella stöd från fängelset har dock lett till en viss ökning. Allt hänger nu på hur många röster man lyckas föra över från Lula till Haddad. Att en del av vänsterrösterna kannibaliseras av den oberoende kandidaten Ciro Gomes underlättar inte.
Om Haddad tar sig till en andra omgång och ställs mot Bolsonaro kan det gå hur som helst. Frågan som då kommer att ställas är vilken kraft som är starkast: hatet mot PT eller rädslan för Bolsonaro. Med tanke på det rådande klimatet ser det inte ljust ut. Men även om Haddad skulle vinna valet kommer han att ta makten i ett historiskt ogynnsamt läge. Kongressen kommer att vara fientligt inställd från början. Det politiska klimatet är det hårdaste sedan diktaturens fall. Dessutom har de ekonomiska och politiska förutsättningar som gjorde ”Lulismen” möjlig för 15 år sedan försvunnit.
Med tanke på motståndet har dock PT inte råd att förlora.

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.