Krisen i Ukraina rullar vidare. Den senaste månaden har fokus förflyttats till östra Ukraina, men jag vill här koncentrera mig på västra Ukraina. Och Ukrainas kriser går långt tillbaka i tiden. Med dagens mått mätt ligger Ukraina entydigt i östra Europa, men under flera hundra år låg Ukraina i skärningspunkten för olika europeiska krig och mord och utrensningar. Ryssarna från öst dominerade länge och eftersom det finns någon slags slavisk gemenskap så utgjorde de i flera långa perioder ett enda land. Sverige kommer också in på ett hörn. I det stora kriget mot tsar Peters Ryssland kom Karl XII till det som i dag är Ukraina. Där möttes han av en tidig ”Quisling” som gick över på fiendesidan för att kriga mot det egna landet. Kosackhövdingen Mazepa och hans soldater anslöt sig till den svenska armén och fick dela nederlagets bittra kalk i Poltava. Med svansen mellan benen fick han tillsammans med svenskarna fly till det osmanska Bender där han han senare avled.
Historien skulle upprepa sig och när Hitler och SS överföll Sovjetunionen 1941 fanns det många ukrainare som ställde upp på nazisternas sida. Och de deltog med liv och lust i mördandet av olika minoritetsgrupper i Ukraina. Deras utrotningspolitik riktade sig inte bara mot ryssar och kommunister, utan de ogillade alla minoritetsfolk i området. Man mördade ryssar, polacker, galizier och kanske framför allt judar. Det fanns en stor, stor judisk minoritet som SS och ukrainska nationalister tillsammans försökte utrota.
Den ledande organisationen på den ukrainska sidan var OUN (som senare följdes av KUN) och dess ledare var Stepan Bandera/Stefan Popel. Jag råder alla att gå in och googla på namnet Stepan Bandera. Jag lovar – man kan bli mörkrädd för mindre. De ”demokratiska” krafterna i Ukraina som kom till makten efter ”orangerevolutionen” 2005 uttalade öppet och provokativt sin stora sympati för Bandera. På hundraårsdagen 2009 hedrades han med ett eget jubileumsfrimärke och en speciell helgdag. Ett år senare förlänades han postumt den högsta utmärkelsen – Ukrainas Hjälte.
Och detta för en man som på trettiotalet dömdes till döden i Polen för medverkan i mordet på den polske inrikesministern. Och som under andra världskriget tillsammans med SS var med och massutrotade judar. Allt detta mer eller mindre förtigs i dag av journalister från Västeuropa på plats i Kiev. Tidigare har både Ryssland, Polen och EU fördömt Bandera som nazikollaboratör och som delaktig i folkmord. Men det verkar man inte vilja veta av i rapporteringen från Ukraina.
Och man mer eller mindre mörkar det faktum att regeringspartiet Svoboda samarbetar med det klart nynazistiska Svenskarnas parti. 20-30 svenska nazister reste också tidigare ner till Kiev för att hjälpa ”broderpartiet” Svoboda i den ”nationella revolutionen”.
Vem har till exempel i svensk press sett någonting om att på nyårsdagen 2014 marscherade i Kiev Majdan-demonstranter från Svoboda och KUN för att högtidlighålla 105-årsminnet av Banderas födelse. Flera av deltagarna bar den nazityska arméns uniformer från Brandenburgdivisionen som de ukrainska bataljonerna Roland och Nachtigall tillhörde under andra världskriget.
Det är hög tid att vakna nu. För första gången sedan Röda Armén befriade Auschwitz och Hitler sköt sig i Berlin sitter det nazister i en europeisk regering. Varför tystas detta faktum ner? Och vad gör vi åt det. Ska ett sådant land med en sådan regering få premieras med ett associationsavtal från EU:s sida och kanske också (hemska tanke) få bli medlem i EU.
