Den krispolitik som nu förs i EU, har redan genomförts i Sverige. Sedan dess har vi rekordhög ungdomsarbetslöshet, sämre arbetsmiljö och större klyftor.
Idag upplever historierevisionismen en högkonjunktur. Vi får lära oss att moderaterna både slogs för den allmänna rösträtten och bekämpade apartheid. Exemplen kan verka karrikatyrmässiga men verkligheten bakom är allvarlig. Den som kan formulera om historien dikterar också dagens politiska agenda.
En historisk myt som fått bred spridning är att Sverige både klarade 90-talskrisen och att vi gick ut stärkta ur den. Greker, portugiser, spanjorer och irländare skall få lära sig att ett stålbad i form av massarbetslöshet, lönesänkningar och brutala sociala nedskärningar visserligen gör ont men välståndet kommer en dag tillbaka som Fågel Fenix. Lär av Sverige så återvänder de goda tiderna!
I Sverige är Håkan Juholt och Fredrik Reinfeldt rörande överens om att 90-talets krispolitik räddade Sverige. Sanningen är att vi inte klarade 90-talskrisen. De enda som kom helskinnade undan var bankerna tack vare 65 miljarder i bidrag från skattebetalarna. För svenska folket blev däremot 90-talskrisen något som i grunden förvandlade samhället:
• Före krisen var Sverige på väg mot ökad jämlikhet. Inkomstklyftorna minskade och den offentliga sektorn kunde ge fler vård, omsorg och utbildning. Efter krisen har inkomstklyftorna ökat igen samtidigt som välfärdsystemet aldrig återhämtat sig.
• Före krisen kunde ungdomar som slutade skolan räkna med att få jobb. Man hade stora affischkampanjer för att fler unga skulle ta anställning i vården. Efter krisen har Sverige fått en bestående hög arbetslöshet som framför allt drabbat ungdomar.
• Före krisen hade många års kamp för bättre arbetsmiljöer börjat ge resultat. Skadorna på jobben minskade kraftigt och facket kunde driva ett aktivt arbetsmiljöarbete. Efter krisen har arbetsmiljöerna blivit sämre, särskilt för kvinnor inom vård och omsorg. Som ett resultat av detta har sjukskrivningarna ökat dramatiskt. Dagens lösning har dock inte varit att förbättra arbetsmiljön utan att marginalisera de sjukskrivna genom radikalt hårdare regler.
Den bestående massarbetslösheten har lett till ett försvagat fack och till att företagens vinster kraftigt ökat sin andel av BNP på lönernas bekostnad. Ökad otrygghet och svårigheterna att få jobb har medverkat till ökad psykisk ohälsa. Detta har särskilt drabbat ungdomar där en tredjedel av alla unga kvinnor drabbas av nedstämdhet, sömnsvårigheter och ångest. Det är dubbelt så många som slutet av 80-talet. Också bland unga killar har den psykiska ohälsan fördubblats. I krisens spår har vi fått ett fattigare, hårdare och mer ojämlikt samhälle där rasismen för första gången i modern tid har kunnat få fotfäste.
Det är viktigt att vänstern inte ser på när vår historia formuleras om för att passa in i nyliberalernas världsbild. Nyliberalismen är nämligen oförmögen att lära sig av sin egen historia. Överdriven spekulation och upplåning har gång på gång lett till kriser runt om i världen men en fri marknad anses fortfarande vara svaret på allt från hungerkriser till miljöproblem.
Nu ska flera europeiska länder i krisens namn massakrera sina välfärdssystem. Detta för allas bästa enligt klassisk nyliberal teori trots att tidigare försök har gett få vinnare. Att ”bota” kriser genom nedskärningar har aldrig varit någon framkomlig strategi. Priset kommer att bli fasansfullt – massarbetslöshet och massfattigdom, kraftigt ökade sociala klyftor och ett sönderfall av demokratin. Sparpaketen som ska bli kortvariga skapar istället systemskiften. Den enda framgångsrika strategin för att lösa krisen är att ta makten från finanskapitalet och skapa nya jobb genom samhällsnyttiga investeringar. Krisen kan inte lösas inom ramen för det finansiella regelverk som håller samman EU och valutaunionen. Nyliberalismen har helt enkelt kommit till vägs ände och vi måste dra de politiska slutsatserna av det.
