USA: Ratingsinstitutet Standard & Poor’s har sänkt USA:s kreditbetyg. Representanthuset vägrade stödja Obamas skatteförslag med höjda skatter för de rika. Som USA:s främsta gäldenär kräver Kina en ny världsvaluta eller åtminstone en reservvaluta för dollarn.
Ovanpå allt skär Vita huset ner på det sociala istället för att investera. Jätteskulderna återstår. Krigen fortsätter. Erfarenheten visar att man inte ska dödförklara kapitalismen – men ingredienserna finns i alla fall – det är big trouble.
Inte fattades det varningstecken. Många länder, ja hela kontinenter har dragit sig ur dollarsamarbetet. Kina gör affärer genom en valutakorg. Latinamerika har bildat Alba – banken för rättvisare handel. Egypten lånar av golfstaterna. Vissa storföretag har sedan länge  avvecklat USA-papper och dollarinnehav. Det har ägnats åtskilliga hyllmeter åt vad pengar egentligen är, men ytterst bygger ju allting på förtroende. Då det tar tid att hitta alternativ för dollarn, kraschar världshandeln när förtroendet sviktar.

EU: Även EU har kommit till vägs ände. Nej till EMU formulerade det bildligt. Man kan inte mäta temperaturen i Berlin genom att ställa in termostaten för Haparanda och Aten. Olika länder behöver olika räntor. Ingenting i EU är som det sägs. Skulle EU hjälpa vanliga greker? Krediterna hjälper franska och tyska storbanker att säkra oindrivbara lån som ersätts av skattebetalarnas pengar. Grekerna klarar inte ens räntorna, gemene man är medveten om att lånen petar ner dem i dyn!
Visst räcker centralbankens krisfond för några länder till men när nu även krisen i Italiens ekonomi avslöjas inser man begränsningarna. För gäldenärerna håller politiken inte heller.
Såväl tyskar som fransmän är förbannade över lånen, till exempel ligger Merkel på 36 procent (oppositionen 51 procent) i opinionsmätningarna. Medborgarna inser EU:s demokratiunderskott. Folken konsulteras inte ens i livsviktiga frågor.

Kuba: Vid Rysslands uttåg 1994 förlorade Kuba 75 procent av sina inkomster. Ledningen som hitintills inte lyssnat hade nu ett rådslag. Gemensamt bestämde man sig för en viss ”fri” företagsamhet, främst ekoturismen, för investerare skapades juridiska garantier att ta hem vinster. Resultatet: En långsam tillväxt. Analysen på kongressen i våras var ändå nedslående.
Visserligen blomstrade turismen men alldeles för många angelägna initiativ förvillade sig i byråkratidjungeln. Därför inrättade kongressen en kommission med särskilda befogenheter att bryta upp byråkratnystan. Företagsamhet uppmuntras, 1,5 miljoner statstjänstemän sägs upp. Kuba lärde sig att staten inte bara kan dela arbetsuppgifterna med antalet medborgare och simsalabim har alla jobb! Någon djävla effektivitet måste väl finnas även under socialismen?!

Kina: Efter ett sanslöst lyft står även Kina inför en skiljeväg. Kommunistpartiets arbetsutskott och den utvidgade partistyrelsen lyssnar sannerligen inte på folket – likaväl är ledamöterna väl medvetna om att de dansar på en vulkan. Miljöproblemen, inkomstskillnaderna, valutaproblemen, demokratirörelsen och (se!) bostadsspekulationen skrämmer dem. Duvor och hökar lurpassar varandra. Man beslutade att sondera terrängen – kolla i Maos skrifter och studera andra länder – en sensation för ett land som i många årtusenden varit sig själv nog!

Sammanfattningsvis: Stora förändringar stundar, socialismens och kapitalismens problem har samma dignitet, det är livsviktigt för respektive system att lösa knutarna.
Lutz Pagel