Abu Hassan betyder ”pappa till Hassan”, och det är så de flesta kallar honom fast hans riktiga namn är Khaled Abdel Halim. Vi sitter och pratar över en kopp kaffe i hans vardagsrum på Holma. Ämnet är al-Nakba, eller ”den stora katastrofen” som drabbade det palestinska folket 1948. Det har gått 61 år, men minnena är kristallklara när han återger sina upplevelser.
När han beskriver sin hemby Al Khalil Farradiya, som låg i norra Palestina, så lyser ögonen upp.
– Det är så grönt och så vackert där bland frukt, oliver och böljande kullar, jag längtar hem så att det svider av bara tanken.
Milisräder
Abu Hassan föddes i en välbärgad bondefamilj. Hans farfar var byns motsvarighet till borgmästare. När de sionistiska milisgängen började göra räder i byarna, samlade de ihop ungdomarna och tvingade dem på flykt.
– Vi återvände upprepade gånger, men när sju personer dödades och sedan tre till, tvingades vi fly mot den libanesiska gränsen, säger Abu Hassan.
Trots alla risker tog sig Abu Hassan och en bror ännu en gång tillbaka till byn, för att ta reda på vad som hänt med resten av familjen. De var redan på flykt och bröderna arresterades och kördes bort på nytt.
– Men vi kunde inte ge oss iväg utan att försöka få med oss åtminstone några ägodelar, så vi samlade allt mod vi hade och åkte tillbaka till byn för att samla lite tillhörigheter på en åsnekärra som farfar gav oss.
Sedan anslöt de till det långa tåg av människor som ringlade fram mot Libanon.
Barndomen försvann
– På vägen stoppades vi av israeliska män som förde oss till Sazza polisstation, där ett hav av palestinska fångar redan satt inlåsta. Vi fick städa åt förövarna och de stal alla saker vi så omsorgsfullt hade lastat på kärran. Det var lite smycken, klockor och några mynt.
– Vi var unga och orkade inte så mycket, men miliserna jagade på oss att fortsätta om vi inte ville låsas in igen.
Abu Hassans röst bryts och han lutar sitt ansikte i händerna.
Någonstans där, på vägen till det flyktingläger där han tvingades stanna 42 år av sitt liv, försvann hela hans barndom på en gång.
– Att lämna många familjemedlemmar utan att vara säker på att återse dem. Denna sorg bär varenda palestinier med sig varje dag. Och fortfarande undrar vi varje dag när vi ska få rätt att åka hem. Judar från hela världen kan när som helst åka till min hemby, men vi måste ha tillstånd för att bara sitta en stund bland ruinerna.
– Tell al-Zaatar, ”timjanshöjden”, låter poetiskt men det var ett gigantiskt flyktingläger med 17 000 hem, många av dem gjorda av plåt. Vi frös på vintrarna och hade det olidligt varmt på sommaren. Lägret var endast ett par kvadratkilometer stort, så vi levde oerhört trångt.
Återsåg sin by efter 52 åt
Under 1976 växte problemen mellan al-Kataebs milisgrupper, understödda av Syrien, och palestinierna i Tell al-Zaatar, vilket resulterade i nya blodbad och en ny flykt.
– Vi miste tusentals familjemedlemmar, vänner och arbetskamrater och tiotusentals skadades. Läget tömdes och jag och de som överlevde från familjen tog oss till Aldamor mellan Beirut och Saida.
Det skulle ta 52 år innan han år 2000 kunde återse sin barndomsby. Eller rättare sagt resterna av den. För av byn al-Farradiyas 168 hus fanns bara några nakna väggar och en övervuxen rad av stora stenbumlingar kvar. Där, under ett stort svalkande träd, satt Abu Hassan länge och försökte minnas livet före 1948. På kullarna nära byn lyckades han också hitta sin farfars fars grav.
– Där var det som om tiden stannat, det såg ut precis som det gjorde för 52 år sedan.
Invånarna drevs bort
Det finns många, även israeler som deltog i avarabiseringen, som har skrivit om den brutalitet som användes då man etniskt rensade byn al-Farradiya på de 800 palestinier som bodde där 1948, och jämnade dess hus med marken. Invånarna dödades eller skrämdes och misshandlades tills de inte fann någon annan utväg än att fly.
Min sista fråga till Abu Hassan är om han efter så många år ändå skulle vilja återvända till Palestina. Han säger att han självklart skulle vilja det.
– Men Västbanken eller Gaza är inte mitt hem, precis som en Kiviksbo inte skulle vilja återvända till Norrland på sin ålderdoms höst. Jag är oändligt tacksam för att jag får leva här i Sverige och att jag tack vare mitt medborgarskap här har kunnat besöka Palestina en gång, men jag valde inte att lämna mitt hem och mitt land.
– Jag vill tillbaka till al-Farradiya, i Safaddistriktet, nära våra bröder i Libanon och Syrien. Jag vill hem igen.
Kristallklara minnen av al-Nakba
Det är 61 år sedan al-Nakba, då över 800 000 palestinier drevs på flykt. Khaled Abdel Halim var tolv år då. Han kördes bort från sitt hem och tvingades leva i flyktingläger.
