Även detta klimattoppmöte avgjordes på övertid. Resultatet blev som väntat, med fluffiga formuleringar som är öppna för tolkning. Förutom inrättandet av en fond till stöd för de utvecklingsländer som drabbas särskilt hårt av klimatförändringen fanns det inte mycket att glädjas åt. Slutresolutionen talar visserligen för första gången om att ställa om från fossila bränslen, men de tidigare skarpare formuleringarna är strukna. ”De säger nej till allting”, säger klimatminister Romina Pourmokhtari (L) till DN. Hon ser genuint ledsen ut på fotot utanför den gigantiska mötesanläggningen i Dubai.
Men ser man kanske också på bilden en framväxande bjälke i hennes eget öga? För det är lätt att peka finger åt andra när man samtidigt styr på en statsbudget som lägger sex miljarder kronor på att göra bensin och diesel billigare. Eller att ens statsminister lämnade toppmötet utan att utlova en enda krona till den nya klimatfonden. Det är ju det som annars är de rika ländernas favoritsysselsättning på COP-mötena: att döva sitt klimatsamvete genom att lova pengar till höger och vänster. Löften som i många fall ändå aldrig infrias.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Det är alltid långt mellan de högstämda orden och konkret handling på klimattoppmötena. Jag har varit på flera av dem, och sett svenska ministrar säga att de allierar sig med de fattigaste länderna – samtidigt som de haft en hemlig förhandlingsinstruktion som säger nej till det mesta som skulle vara till gagn för de värst drabbade. Inte undra på att Sydafrika, Bangladesh, Tuvalu och Bolivia blir vansinniga och anklagar oss för att utsätta deras samhällen för ett konkret klimatdödshot.
Jag lyssnade på Ulf Kristerssons (M) anförande på COP28. Det var fina ord om Sveriges (tidigare) klimatarbete, men det kändes inte uppriktigt. Jag tog mig därför friheten att spökskriva ett mer ärligt tal åt statsministern:
”Excellenser och kollegor. Sverige är ett av världens rikaste länder. Vi har sedan efterkrigstiden släppt ut växthusgaser i en omfattning som överträffar de flesta av länderna som är representerade i denna sal. Klimatkrisen är akut och vi har ett stort ansvar. Bland det svenska folket finns också ett stort engagemang i denna viktiga fråga.
Men min regering har tyvärr gått till val på att sänka skatter, fortsätta privatiseringen av välfärden och stänga våra gränser. Därför kan ni inte förvänta er annat än fina ord från oss under varken det här klimatmötet eller de återstående. Vi kommer att låta våra utsläpp öka, vi skär ned på biståndet, vi tar bort klimatstyrmedel och vi subventionerar fossila bränslen.
Jag hoppas ni andra kan göra en extra uppoffring under de tre åren vi har kvar på vårt styre och minska era utsläpp extra mycket. Låt oss tillsammans agera skyndsamt för klimatet, men också se möjligheterna. Tack.”
Gillar du det nya talet, Ulf Kristersson? Det hade i alla fall varit ärligt.
