Kung Kristina Alexander
Manus: Elisabeth Ohlson Wallin
och Aleksa Lundberg.
Regi: Elisabeth Ohlson Wallin.
Medverkande: Aleksa Lundberg.

Elisabeth Ohlson Wallins pjäs Kung Kristina Alexander inleds med en ensam kista på en nedsläckt scen. På en skärm i bakgrunden visas en absurd video från öppningen av drottning Kristinas grav på 60-talet där en formell herre svarar på frågor om drottningens bäcken. Finns det medicinska belägg för att den legendariska drottningen, som det ryktades, var född med oklar könstillhörighet? När så kistan på scenen öppnas och Kristina i Aleksa Lundbergs gestalt reser sig från de döda för att ta över ordet från mannen på filmduken så förs tankarna till alla de som innan och efter döden har utsatts för majoritetssamhällets katalogiserande och patologiserande: minoritetsfolk vars skallar än i dag återfinns på diverse vetenskapliga institutioner, transpersoner och personer med psykisk ohälsa. Kristinas röst är också deras, även om han (i Ohlson Wallins tolkning är Kristina en transman) förvisso talar från extremt privilegierad position i egenskap av monark.

Den privilegierade positionen och den narcissism och megalomani denna för med sig är ingenting varken Ohlson Wallin eller Lundberg blundar för i sitt porträtt av Kristina, tvärtom. I den monolog som utgör pjäsens kärna, som skildrar hans kamp för att formulera sin identitet, både för sig själv och sin omgivning, får både extrem sårbarhet och grandios maktfullkomlighet plats. Aleksa Lundberg navigerar säkert mellan dessa poler med känslighet och komisk tajming även om manuset ibland tangerar buskis när Kristinas mindre sympatiska sidor ska visas upp.
Som visuell inramning har Ohlson Wallin sinnrikt använt sig av den med Kristina samtida barockens dramatiskt svällande bildspråk och skarpa kontraster mellan mörker och ljus. Det passar bra ihop med pjäsens huvudperson. I barockens ikonografi var också döden, livets förgänglighet och livet som ett skådespel återkommande motiv, och dessa är centrala också i Ohlsons Wallins tolkning av Kristina.

Aleksa Lundberg är ensam på scen under hela föreställningen, vilken hon bär upp utan problem, även om den text hon har att arbeta med stundtals går lite på tomgång och berättandet inte riktigt förs framåt. Just därför känns de videoinslag som spelas upp skärmen bakom henne nästan överflödiga. De utgörs visserligen av finstämda och stundtals drabbande berättelser av nutida transpersoner, men frågan är om de verkligen tillför något till Lundbergs monolog som i sig är fullt tillräcklig för att visa på beröringspunkterna mellan 1600-talsmonarken och dagens normbrytande människor som på olika sätt kämpar för existensberättigande.

En av vår samtids deprimerande realiteter är att det fortfarande är svårt för transpersoner att ta sig fram inom scenkonsten. Får de roller så tycks det oftast vara just sådana som kretsar specifikt kring transerfarenhet, men även dessa roller uppbärs allt som oftast av ciskönade skådespelare även om detta alltmer har kommit att ifrågasättas.  Efter att ha sett Aleksa Lundbergs stundtals charmiga, stundtals vidriga och ofta fantastiskt roliga Kristina kan jag bara hoppas att få uppleva hennes konstutövning i många flera roller framöver.