Inrikes/Nyheter 09 november, 2021

Kritiserat betygssystem bakom ”kundnöjdheten” i Stockholms förlossningsvård

Stockholms förlossningsvård befinner sig i kris. Som svar hänvisar Iréne Svenonius till att ”kundnöjdheten” ökat. Nu vittnar kvinnor om att de ombetts betygsätta vården under påverkan av mediciner, hormoner och ibland rena påtryckningar.

Vaginala undersökningar i fåtöljer, födande som skickas tvärs över länet och barnmorskor som säger upp sig på grund av arbetsmiljön. Efter år av nedskärningar avlöser förlossningskriserna varandra i såväl Stockholm som i hela landet.

Finansregionrådet Iréne Svenonius, som är ytterst ansvarig för situationen i Stockholm, har i sin tur sagt att hon vill ge barnmorskorna ”arbetsglädjen tillbaka”. Under en frågestund på sitt Instagramkonto om förlossningskrisen försvarar hon vården genom att hänvisa till ökad ”nöjdhet” bland de födande. Nu vittnar en rad kvinnor om vilka metoder som används för att samla in underlaget till den statistik som finansregionrådet hänvisar till.

Hanna födde på Södersjukhuset. Hon vill inte ställa upp med efternamn men berättar om hur hon efter en svår förlossning tvingades svara på frågor om den givna vården.

– Jag hade en traumatisk förlossning med mitt första barn. De hade varken plats eller tid åt mig och jag fick vänta i tre timmar på akut kejsarsnitt på grund av personalbrist. Jag blev inlagd för att jag vägrade gå därifrån. Dagen därpå var de också kort om personal, de trodde att min son kanske hade en bruten axel. Han ammade inte och tuppade av på grund av lågt blodsocker. Till slut fick han hjälp och då blev det bra. Kort därefter kom en barnmorska in i rummet och frågade hur vi uppfattade förlossningen, säger hon till Flamman, och fortsätter: 

– Jag var hög på morfin, hade inte sovit på fyra dygn och var bara så tacksam över att alla levde. Jag gav betyget sju av tio. 

Och om du hade gett betyg en månad senare?

– Tre av tio, kanske. Jag fick gå i en typ av traumasamtal efter för att reda ut vad som hänt, jag behövde bearbeta. 

Hanna berättar att siffran aldrig följdes upp, och att hon blir frustrerad över att betyget används som slagträ i debatten. 

– Jag är besviken på att man lutar sig mot en undersökning som inte är korrekt utförd. Man ska inte vara pressad på svar och det borde inte göras så kort inpå. Det kan inte vara det man använder för att utvärdera förlossningsvården.

Verktyget i fråga heter VAS – visuell analog skala – och frågan om att betygsätta upplevelsen av sin förlossning på en skala från 1 till 10 ställs innan barn och förälder skrivs ut av en barnmorska. Ibland kan det vara samma barnmorska som var med under förlossningen.

Sandra Fredriksson, som födde sitt andra barn på Södersjukhuset 2018, minns även hon skattningssystemet. Förlossningen var tuff, sonen satt fast och hans hjärtljud gick ned, men Sandra Fredriksson fick inga komplikationer och använde inte smärtlindring. När sonen kom ut var han medtagen, men mådde bra.

– Det var det värsta jag upplevt i mitt liv, jag hade dödsångest, men jag var också så tacksam över att mitt barn var friskt. Vad var det de frågade efter? Det enda jag kunde tänka på var att det var jobbigt, och att det gjorde fruktansvärt ont. Det handlade inte om barnmorskan. Min känsla var tre, men jag gav en femma. Det var ju ingen katastrof.

Det relativt låga betyget gillades dock inte av personalen, som utsatte Sandra Fredriksson för påtryckningar:

– Då sade barnmorskan: ”en femma, men det gick ju jättebra. Det var väl mer en sjua?” säger hon till Flamman.

Hon gick då med på att höja sin upplevelse av förlossningen.

– Jag kände att jag gjort en felbedömning. Fick skamkänslor, så där typiskt när man är tjej och tänker att man har gjort fel. Jag kände att jag inte varit tillräckligt stark, eftersom jag tyckte att det var en femma när det egentligen var en sjua. När jag tänker på det i efterhand vill jag gråta. Man vill bara att någon ska se hur jobbigt det är.

En annan kvinna som födde barn med kejsarsnitt på Södersjukhuset i februari i år och som vill vara anonym, hade en bra upplevelse av förlossningen, men en sämre på BB. 

– Jag kände mig inte sedd och ingen lyssnade på mig. Efter några dagar då jag blivit behandlad jättedåligt kom en barnmorska med en enkät. Jag sade bara blankt nej. Att hon skulle stå och kryssa i en enkät där jag skulle säga att jag fått extremt dåligt bemötande? Så gör man inte mot en annan människa, säger hon. 

My Zachrisson, som också födde barn på Södersjukhuset i år, berättar om hur hon gått över tiden och skulle bli igångsatt. Redan innan hon kom in till förlossningen var hon orolig att det skulle gå för fort, och så blev det också. Läkarna försökte ge henne värkstimulerande och smärtstillande medicin som epidural, trots att hon hade skrivit att hon inte ville ha det i förlossningsbrevet. Förlossningen gick trots det bra.

– Jag fick frågan om jag kunde ranka upplevelsen med ett betyg. Det var den konstigaste frågan jag någonsin fått. Det var ju den mest omvälvande upplevelsen jag varit med om, och det var så många olika bottnar. Att få mitt barn var en tia, men smärtan skulle jag sätta noll på. Hur vården var och hur jag blev bemött, det är en helt annan del. Jag sade att jag inte kunde svara men kände mig pressad, säger hon och fortsätter:

– Jag skulle fortfarande ha svårt att ranka den upplevelsen. Men om vården kan jag säga att barnmorskan var jättebra medan läkarna var jättedåliga för att de inte respekterade mina önskemål. Det finns flera nivåer. Det hade känts mer rimligt att svara på frågor i stället för att bara ge en siffra. 

Kvinnornas betygsättning av sin förlossningsupplevelse registreras i sjukhusens journaler, vilket i sin tur registreras i Graviditetsregistret. Detta upprättades 2013 när tre tidigare kvalitetsregister inom mödrahälsovård, fosterdiagnostik och förlossning slogs samman. Därifrån kan regionerna plocka statistik för att göra jämförelser över tid. Det finns flera nyhetsartiklar, pressmeddelanden och rapporter från SKR och regioner – däribland Stockholm – som använder betyg från födande som ett mått på kvaliteten i vården.

När Flamman talar med barnmorskor beskriver de verktyget som ett sätt att fånga upp dem som haft en svår eller traumatisk förlossning, och att det är just det som det ska vara till för. Att använda det för att mäta kvaliteten i vården blir på så sätt godtyckligt och missvisande. 

– Jag har själv lyft VAS-skattningen i olika dialoger för att fråga hur tillförlitlig den är. Det beror ju så mycket på vad man har för förväntningar innan förlossningen. Det är lite knepigt, säger Emma Jonsson, som är barnmorska och ordförande för Vårdförbundet i Stockholm. Hon arbetar själv i eftervården och sitter ofta i samtal med föräldrarna när de talar om förlossningsupplevelsen.

– När man använder sig av ett sådant siffermaterial måste man vara medveten om svagheterna. Det är där det brister. Vad står de egentligen för? Den analysen saknas, fortsätter hon.

_FJT5487 (1) (1)

Emma Jonsson är barnmorska och ordförande för Vårdförbundet.

Även Christina Lundberg, som är barnmorska sedan 30 år och som i dag  arbetar på BB Stockholm och barnmorskeutbildningen, är skeptisk till hur politiker använder siffrorna. Andelen som är nöjda med förlossningen har ökat bland födande de senaste åren. Men Christina Lundberg tror inte att det har att göra med att vården blivit bättre – utan snarare tvärtom.

– Förutsättningarna för kvinnorna att få en bra basvård – att veta var man ska föda, att man har en barnmorska med sig och att man får komma in när man vill – de förutsättningarna har blivit så mycket sämre de senaste åren. Då är det inte konstigt att kvinnorna känner en enorm tacksamhet.

Hon berättar att hon under sitt yrkesliv har erfarit hur födande kvinnors tacksamhet över barnmorskornas arbete har ökat i takt med att förlossningsavdelningar stängts och personalen blivit allt mer belastad.

– Bara de här senaste dagarna har kvinnorna tackat mig jättemycket. Fastän det bara handlar om självklarheter, att bli sedd och omhändertagen. Men om förutsättningarna i vården blir sämre och sämre, då blir man ju också ännu gladare när man faktiskt får en barnmorska.

Barnmorskan Anna Björnsson, som sade upp sig från Södersjukhuset för en dryg månad sedan på grund av dåliga arbetsvillkor, berättar om hur olika betygsättning i skattningen kan leda till att chefer och ledning kopplas in. 

– Om man skattar under sju ska man få ett samtal med barnmorskan som bistod vid förlossningen och skattar man tre eller lägre får man prata med en läkare eller någon från ledningen. Det kan upplevas som pressande, berättar hon.

image0-4

Anna Björsson sade upp sig från Södersjukhuset på grund av dåliga arbetsvillkor.

Anna Björnsson vittnar också om hur skattningen skapar en skev bild av förlossningsvården. Eftersom siffran inte ska användas som kvalitetsmått, utan som ett screeningmått för att fånga upp dem som haft en svår förlossning, så är det framför allt för uppföljningssamtalen som siffran är av betydelse.

– Med lite tur så frågar någon på uppföljningen efter åtta eller tio veckor igen. Ofta märker vi då att de inte har samma upplevelse, när allt börjat landa. Man justerar siffran, men det finns inte med i någon statistik. Den hamnar inte automatiskt i något register, säger hon.

Även inom forskningen pekar man på att VAS-skattning är ett alltför trubbigt verktyg för att mäta upplevelsen av en förlossning. Christina Nilsson, barnmorska och universitetslektor i vårdvetenskap och docent i sexuell och reproduktiv hälsa vid Högskolan i Borås har bland annat forskat om hur kvinnor upplever förlossningar och arbetar i ett europeiskt forskningsnätverk om hur komplext det är att värdera förlossningar och hur födande kan ha svårt att negativt utvärdera sin förlossning. 

– Vad är det egentligen man mäter? Det vet man inte, och det är problemet. Svaret är helt individuellt. Vissa kanske tänker på att de är lyckliga för att de fått ett barn och sätter tio. Andra tänker på specifik vårdpersonal, säger hon.

Christina Nilsson ser en tydlig problematik i att använda VAS som underlag, och särskilt när det används så kort inpå. Det kan ta år för föräldrar att bearbeta upplevelsen av en förlossning. 

– Därför finns det en stor risk att svaren blir missvisande. Man ska vara otroligt försiktig med tolkningar för att någon kryssar i en sjua eller en åtta, säger hon.

Hon menar att andra typer av frågor hade kunnat ge en mer rättvis bild av hur förlossningsvården upplevs.

– Det tutas i kvinnor och oss som forskar på fältet att vi har världens bästa förlossningsvård. Men det har vi inte. Det skulle man veta om man frågade kvinnorna på rätt sätt. 

Men från arbetsgivarsidan låter det annorlunda. Eva Estling, samordnare för satsningen på kvinnors hälsa och förlossningsvård på SKR, Sveriges kommuner och regioner, ser inte problematiken i att inhämta information om en förlossningsupplevelse direkt efter förlossningen. 

– Nej, jag kan inte se problem i det. Det handlar om en ögonblicksbild just då. Jag tycker att det är positivt att kvinnors upplevelse efter förlossningen efterfrågas. Men däremot är det bra att få en nyanserad bild med flera källor, säger hon.

Eva Estling hänvisar också till Graviditetsenkäten, som kan fyllas i på 1177 av gravida och födande. Den lanserades i slutet av 2020 för att bättre mäta hur mödrahälsovården, förlossningsvården och eftervården upplevs. Även i Graviditetsenkäten ombeds man att skatta förlossningsupplevelsen på en skala mellan ett och tio, men enkäten fylls i först åtta veckor, samt ett år, efter förlossningen. Att det skulle innebära ett underkännande av den VAS-mätning som görs direkt efter håller dock inte Eva Estling med om.

– Det är viktigt att efterfråga hur kvinnor och upplever vården vid olika tidpunkter. Det ska finnas flera tillfällen att berätta om sin upplevelse. Men jag vill också säga att vi i grunden har en trygg och säker förlossningsvård i Sverige. Bristningar minskar och fler kommer på eftervårdsbesök. Nu måste vi jobba vidare med resultaten. 

Men om många kvinnor vill ändra sitt betyg i efterhand, så ger väl statistiken en skev bild?

– Vården frågar vid flera tillfällen och nu har vi dessutom Graviditetsenkäten. Det viktiga är vad vi gör med resultaten. Alla vill samma sak, att vi ska ha en fungerande förlossningsvård.


Flamman har sökt Iréne Svenonius.

Utrikes 10 juli, 2025

Colombia ska bli grönast i Amerika

Gustavo Petros stora projekt är att fasa ut Colombias fossilberoende. Foto: Ivan Valencia/AP.

Efter tre år vid makten är vänster-presidenten Gustavo Petro allt mer omstridd i Colombia. Trots en serie unikt radikala reformer på klimatområdet ökar kritiken även från de egna leden. Flamman möter en småländsk senator och går på punkbar för att ta tempen på världens mest klimatradikala land.

På punkbaren Jolly Roger i Bogotá-stadsdelen Chapinero ligger Mariana på golvet och sprattlar med benen medan hon skriker in i mikrofonen. Hon och de tre andra tjejerna i horror punk-bandet The Vamp är iförda läder, kedjor och fejkblod.

– Detta är en kärlekssång, säger Mariana, innan de river av sin sista låt med hamrande gitarrer och smattrande trummor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)