Inrikes/Nyheter 09 november, 2021

Kritiserat betygssystem bakom ”kundnöjdheten” i Stockholms förlossningsvård

Stockholms förlossningsvård befinner sig i kris. Som svar hänvisar Iréne Svenonius till att ”kundnöjdheten” ökat. Nu vittnar kvinnor om att de ombetts betygsätta vården under påverkan av mediciner, hormoner och ibland rena påtryckningar.

Vaginala undersökningar i fåtöljer, födande som skickas tvärs över länet och barnmorskor som säger upp sig på grund av arbetsmiljön. Efter år av nedskärningar avlöser förlossningskriserna varandra i såväl Stockholm som i hela landet.

Finansregionrådet Iréne Svenonius, som är ytterst ansvarig för situationen i Stockholm, har i sin tur sagt att hon vill ge barnmorskorna ”arbetsglädjen tillbaka”. Under en frågestund på sitt Instagramkonto om förlossningskrisen försvarar hon vården genom att hänvisa till ökad ”nöjdhet” bland de födande. Nu vittnar en rad kvinnor om vilka metoder som används för att samla in underlaget till den statistik som finansregionrådet hänvisar till.

Hanna födde på Södersjukhuset. Hon vill inte ställa upp med efternamn men berättar om hur hon efter en svår förlossning tvingades svara på frågor om den givna vården.

– Jag hade en traumatisk förlossning med mitt första barn. De hade varken plats eller tid åt mig och jag fick vänta i tre timmar på akut kejsarsnitt på grund av personalbrist. Jag blev inlagd för att jag vägrade gå därifrån. Dagen därpå var de också kort om personal, de trodde att min son kanske hade en bruten axel. Han ammade inte och tuppade av på grund av lågt blodsocker. Till slut fick han hjälp och då blev det bra. Kort därefter kom en barnmorska in i rummet och frågade hur vi uppfattade förlossningen, säger hon till Flamman, och fortsätter: 

– Jag var hög på morfin, hade inte sovit på fyra dygn och var bara så tacksam över att alla levde. Jag gav betyget sju av tio. 

Och om du hade gett betyg en månad senare?

– Tre av tio, kanske. Jag fick gå i en typ av traumasamtal efter för att reda ut vad som hänt, jag behövde bearbeta. 

Hanna berättar att siffran aldrig följdes upp, och att hon blir frustrerad över att betyget används som slagträ i debatten. 

– Jag är besviken på att man lutar sig mot en undersökning som inte är korrekt utförd. Man ska inte vara pressad på svar och det borde inte göras så kort inpå. Det kan inte vara det man använder för att utvärdera förlossningsvården.

Verktyget i fråga heter VAS – visuell analog skala – och frågan om att betygsätta upplevelsen av sin förlossning på en skala från 1 till 10 ställs innan barn och förälder skrivs ut av en barnmorska. Ibland kan det vara samma barnmorska som var med under förlossningen.

Sandra Fredriksson, som födde sitt andra barn på Södersjukhuset 2018, minns även hon skattningssystemet. Förlossningen var tuff, sonen satt fast och hans hjärtljud gick ned, men Sandra Fredriksson fick inga komplikationer och använde inte smärtlindring. När sonen kom ut var han medtagen, men mådde bra.

– Det var det värsta jag upplevt i mitt liv, jag hade dödsångest, men jag var också så tacksam över att mitt barn var friskt. Vad var det de frågade efter? Det enda jag kunde tänka på var att det var jobbigt, och att det gjorde fruktansvärt ont. Det handlade inte om barnmorskan. Min känsla var tre, men jag gav en femma. Det var ju ingen katastrof.

Det relativt låga betyget gillades dock inte av personalen, som utsatte Sandra Fredriksson för påtryckningar:

– Då sade barnmorskan: ”en femma, men det gick ju jättebra. Det var väl mer en sjua?” säger hon till Flamman.

Hon gick då med på att höja sin upplevelse av förlossningen.

– Jag kände att jag gjort en felbedömning. Fick skamkänslor, så där typiskt när man är tjej och tänker att man har gjort fel. Jag kände att jag inte varit tillräckligt stark, eftersom jag tyckte att det var en femma när det egentligen var en sjua. När jag tänker på det i efterhand vill jag gråta. Man vill bara att någon ska se hur jobbigt det är.

En annan kvinna som födde barn med kejsarsnitt på Södersjukhuset i februari i år och som vill vara anonym, hade en bra upplevelse av förlossningen, men en sämre på BB. 

– Jag kände mig inte sedd och ingen lyssnade på mig. Efter några dagar då jag blivit behandlad jättedåligt kom en barnmorska med en enkät. Jag sade bara blankt nej. Att hon skulle stå och kryssa i en enkät där jag skulle säga att jag fått extremt dåligt bemötande? Så gör man inte mot en annan människa, säger hon. 

My Zachrisson, som också födde barn på Södersjukhuset i år, berättar om hur hon gått över tiden och skulle bli igångsatt. Redan innan hon kom in till förlossningen var hon orolig att det skulle gå för fort, och så blev det också. Läkarna försökte ge henne värkstimulerande och smärtstillande medicin som epidural, trots att hon hade skrivit att hon inte ville ha det i förlossningsbrevet. Förlossningen gick trots det bra.

– Jag fick frågan om jag kunde ranka upplevelsen med ett betyg. Det var den konstigaste frågan jag någonsin fått. Det var ju den mest omvälvande upplevelsen jag varit med om, och det var så många olika bottnar. Att få mitt barn var en tia, men smärtan skulle jag sätta noll på. Hur vården var och hur jag blev bemött, det är en helt annan del. Jag sade att jag inte kunde svara men kände mig pressad, säger hon och fortsätter:

– Jag skulle fortfarande ha svårt att ranka den upplevelsen. Men om vården kan jag säga att barnmorskan var jättebra medan läkarna var jättedåliga för att de inte respekterade mina önskemål. Det finns flera nivåer. Det hade känts mer rimligt att svara på frågor i stället för att bara ge en siffra. 

Kvinnornas betygsättning av sin förlossningsupplevelse registreras i sjukhusens journaler, vilket i sin tur registreras i Graviditetsregistret. Detta upprättades 2013 när tre tidigare kvalitetsregister inom mödrahälsovård, fosterdiagnostik och förlossning slogs samman. Därifrån kan regionerna plocka statistik för att göra jämförelser över tid. Det finns flera nyhetsartiklar, pressmeddelanden och rapporter från SKR och regioner – däribland Stockholm – som använder betyg från födande som ett mått på kvaliteten i vården.

När Flamman talar med barnmorskor beskriver de verktyget som ett sätt att fånga upp dem som haft en svår eller traumatisk förlossning, och att det är just det som det ska vara till för. Att använda det för att mäta kvaliteten i vården blir på så sätt godtyckligt och missvisande. 

– Jag har själv lyft VAS-skattningen i olika dialoger för att fråga hur tillförlitlig den är. Det beror ju så mycket på vad man har för förväntningar innan förlossningen. Det är lite knepigt, säger Emma Jonsson, som är barnmorska och ordförande för Vårdförbundet i Stockholm. Hon arbetar själv i eftervården och sitter ofta i samtal med föräldrarna när de talar om förlossningsupplevelsen.

– När man använder sig av ett sådant siffermaterial måste man vara medveten om svagheterna. Det är där det brister. Vad står de egentligen för? Den analysen saknas, fortsätter hon.

_FJT5487 (1) (1)

Emma Jonsson är barnmorska och ordförande för Vårdförbundet.

Även Christina Lundberg, som är barnmorska sedan 30 år och som i dag  arbetar på BB Stockholm och barnmorskeutbildningen, är skeptisk till hur politiker använder siffrorna. Andelen som är nöjda med förlossningen har ökat bland födande de senaste åren. Men Christina Lundberg tror inte att det har att göra med att vården blivit bättre – utan snarare tvärtom.

– Förutsättningarna för kvinnorna att få en bra basvård – att veta var man ska föda, att man har en barnmorska med sig och att man får komma in när man vill – de förutsättningarna har blivit så mycket sämre de senaste åren. Då är det inte konstigt att kvinnorna känner en enorm tacksamhet.

Hon berättar att hon under sitt yrkesliv har erfarit hur födande kvinnors tacksamhet över barnmorskornas arbete har ökat i takt med att förlossningsavdelningar stängts och personalen blivit allt mer belastad.

– Bara de här senaste dagarna har kvinnorna tackat mig jättemycket. Fastän det bara handlar om självklarheter, att bli sedd och omhändertagen. Men om förutsättningarna i vården blir sämre och sämre, då blir man ju också ännu gladare när man faktiskt får en barnmorska.

Barnmorskan Anna Björnsson, som sade upp sig från Södersjukhuset för en dryg månad sedan på grund av dåliga arbetsvillkor, berättar om hur olika betygsättning i skattningen kan leda till att chefer och ledning kopplas in. 

– Om man skattar under sju ska man få ett samtal med barnmorskan som bistod vid förlossningen och skattar man tre eller lägre får man prata med en läkare eller någon från ledningen. Det kan upplevas som pressande, berättar hon.

image0-4

Anna Björsson sade upp sig från Södersjukhuset på grund av dåliga arbetsvillkor.

Anna Björnsson vittnar också om hur skattningen skapar en skev bild av förlossningsvården. Eftersom siffran inte ska användas som kvalitetsmått, utan som ett screeningmått för att fånga upp dem som haft en svår förlossning, så är det framför allt för uppföljningssamtalen som siffran är av betydelse.

– Med lite tur så frågar någon på uppföljningen efter åtta eller tio veckor igen. Ofta märker vi då att de inte har samma upplevelse, när allt börjat landa. Man justerar siffran, men det finns inte med i någon statistik. Den hamnar inte automatiskt i något register, säger hon.

Även inom forskningen pekar man på att VAS-skattning är ett alltför trubbigt verktyg för att mäta upplevelsen av en förlossning. Christina Nilsson, barnmorska och universitetslektor i vårdvetenskap och docent i sexuell och reproduktiv hälsa vid Högskolan i Borås har bland annat forskat om hur kvinnor upplever förlossningar och arbetar i ett europeiskt forskningsnätverk om hur komplext det är att värdera förlossningar och hur födande kan ha svårt att negativt utvärdera sin förlossning. 

– Vad är det egentligen man mäter? Det vet man inte, och det är problemet. Svaret är helt individuellt. Vissa kanske tänker på att de är lyckliga för att de fått ett barn och sätter tio. Andra tänker på specifik vårdpersonal, säger hon.

Christina Nilsson ser en tydlig problematik i att använda VAS som underlag, och särskilt när det används så kort inpå. Det kan ta år för föräldrar att bearbeta upplevelsen av en förlossning. 

– Därför finns det en stor risk att svaren blir missvisande. Man ska vara otroligt försiktig med tolkningar för att någon kryssar i en sjua eller en åtta, säger hon.

Hon menar att andra typer av frågor hade kunnat ge en mer rättvis bild av hur förlossningsvården upplevs.

– Det tutas i kvinnor och oss som forskar på fältet att vi har världens bästa förlossningsvård. Men det har vi inte. Det skulle man veta om man frågade kvinnorna på rätt sätt. 

Men från arbetsgivarsidan låter det annorlunda. Eva Estling, samordnare för satsningen på kvinnors hälsa och förlossningsvård på SKR, Sveriges kommuner och regioner, ser inte problematiken i att inhämta information om en förlossningsupplevelse direkt efter förlossningen. 

– Nej, jag kan inte se problem i det. Det handlar om en ögonblicksbild just då. Jag tycker att det är positivt att kvinnors upplevelse efter förlossningen efterfrågas. Men däremot är det bra att få en nyanserad bild med flera källor, säger hon.

Eva Estling hänvisar också till Graviditetsenkäten, som kan fyllas i på 1177 av gravida och födande. Den lanserades i slutet av 2020 för att bättre mäta hur mödrahälsovården, förlossningsvården och eftervården upplevs. Även i Graviditetsenkäten ombeds man att skatta förlossningsupplevelsen på en skala mellan ett och tio, men enkäten fylls i först åtta veckor, samt ett år, efter förlossningen. Att det skulle innebära ett underkännande av den VAS-mätning som görs direkt efter håller dock inte Eva Estling med om.

– Det är viktigt att efterfråga hur kvinnor och upplever vården vid olika tidpunkter. Det ska finnas flera tillfällen att berätta om sin upplevelse. Men jag vill också säga att vi i grunden har en trygg och säker förlossningsvård i Sverige. Bristningar minskar och fler kommer på eftervårdsbesök. Nu måste vi jobba vidare med resultaten. 

Men om många kvinnor vill ändra sitt betyg i efterhand, så ger väl statistiken en skev bild?

– Vården frågar vid flera tillfällen och nu har vi dessutom Graviditetsenkäten. Det viktiga är vad vi gör med resultaten. Alla vill samma sak, att vi ska ha en fungerande förlossningsvård.


Flamman har sökt Iréne Svenonius.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Rörelsen 18 juni, 2024

Övervakningssamhället drabbar alltid de mest utsatta

Demonstration mot Chat Control i Stockholm den 20 maj 2023. Foto: Zee Vieira.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vi lever i en orolig tid med ekonomisk kris, väpnade konflikter och klimatkris som präglas av högerauktoritära vindar. På flera håll runt om i Europa ser vi hur högernationalister i samarbete med högern och liberala partier ger sig på kvinnors rättigheter, hbtqia+-personer, flyktingar och demokratin. Vi ser ett hårdare samhällsklimat där repression och tuffare tag dominerar den politiska debatten. Men när det är oroliga tider så är inte lösningen att inskränka yttrandefriheten eller luckra upp rättssäkerheten.

I oktober gav EU-parlamentet ett rungande nej till det massövervakningsförslag som kallas ”Chat control 2.0” i folkmun. Chat control är ett lagförslag vars uttalade syfte är att bekämpa sexuellt övergreppsmaterial, men som ensidigt fokuserar på att massövervaka all privat plattformskommunikation utan brottsmisstanke. Efter massiv kritik från oss i vänstern och många andra hade EU-parlamentet skapat ett väsentligt förbättrat förslag som alla partigrupper i EU-parlamentet ställde sig bakom. De har bland annat tagit bort alla delar om automatisk skanning. De folkvalda EU-parlamentarikerna hade tydligt satt ner foten.

Men under det belgiska EU-ordförandeskapet så tas ett nytt kompromissförslag fram som innebär att den kritiserade skanningen av innehåll från kommissionens tidigare förslag består.

Det är orimligt att införa en massövervaknings-apparat som skannar alla EU-invånares privata kommunikation.

Det ursprungliga förslaget fick hård kritik från organisationer runt om i hela Europa. Det fick kritik från Ministerrådets rättstjänst, EU-parlamentets konsekvensutredning och EU:s dataskyddsmyndighet. Även i Sverige har kritiken varit hård från Journalistförbundet, Advokatsamfundet, Centrum för rättvisa, Integritetsskyddsmyndigheten och Internetstiftelsen, som alla varnar för förslagets konsekvenser. Journalister och advokater var oroliga för att kommunikationen med källor och klienter skulle äventyras. Internetstiftelsen menade att bakdörrar skulle behöva byggas in i krypterade tjänster för att uppfylla lagkravet, och att dessa senare skulle kunna missbrukas.

Det är orimligt att införa en massövervakningsapparat som skannar alla EU-invånares privata kommunikation. Dels för att det är en mänsklig rättighet med privatliv och privat kommunikation, men även för att det är ett sluttande plan där vi kan se en syftesglidning över tid. Om man tillåter massövervakning för att komma åt en sorts brottslighet så är steget mindre till att använda det till annan brottslighet. Och när vi ser hur demokratin rullas tillbaka i flera länder i Europa så vet vi inte vad som kan bli olagligt i morgon. Få trodde att aborträtten skulle hotas i USA men idag är abort förbjudet i flera delstater. Ungern förbjöd ”främjande av homosexualitet”. Med fler sådana lagar skulle hbtqia+-personer drabbas extra hårt om Chat Control skulle utökas till fler områden.

Sådana här angrepp på individers integritet och frihet har vi sett historiskt, men vi ser dem också i dag i Ryssland, Kina och Iran. Edward Snowdens NSA-avslöjanden visade också att demokratier i västvärlden inte nödvändigtvis låter den personliga integriteten väga tungt.

Skyddet av demokratin, yttrandefriheten, rättssäkerheten, fria pressen och den personliga integriteten behöver ske i EU men även i Sverige. Den högernationalistiska regeringen lägger fram flera lagförslag som urholkar vårt samhälle: angiverilag, visitationszoner, utökad övervakning utan brottsmisstanke och försvagad public service.

Vänsterpartiet ställer sig väldigt kritiska till överstatlig massövervakning och kommer fortsätta vara en stark röst för yttrandefrihet, rättssäkerhet, personlig integritet och frihet. I EU och i Sverige.

Zee Vieira
Vänsterpartiet Norrtälje.
Utrikes 18 juni, 2024

Den enda framtid som Hamas erbjuder är mer lidande

Palestinska herdar utsätts ofta av attacker från israeliska bosättare. Grupper av frivilliga, bland annat civila israeler, har börjat följa dem för att hålla angriparna borta. Foto: Mahmoud Illean/AP.

Den väpnade kampen har misslyckats med att stoppa de israeliska bosättarnas stöld av palestinsk mark. Förstörelsen och döden som Israel släppt lös mot Gaza kräver en annan form av kamp – en som väger in dess människors rätt att leva.

I Israel uppfattas slagordet ”Från floden till havet, Palestina ska bli fritt” som en uppmaning till att utplåna den judiska staten. Likt andra slagord är det nämligen otydligt, i detta fall med vad som skulle hända judarna i det befriade Palestina.

Om vi ​​frågade alla demonstranter i USA och Europa vad de menar med orden, skulle vi förmodligen få en mängd olika svar, allt ifrån ”judarna borde återvända till sina ursprungsländer” till ”en sekulär och demokratisk palestinsk stat kommer att upprättas [under ledning av den islamiska rörelsen?], där människor av alla tre trosriktningar lever sida vid sida.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Amira Hass
Israelisk journalist och författare, bosatt på Västbanken.
Krönika 17 juni, 2024

Konsultkulturen vill främja lekande på arbetsplatserna. Men till vilken nytta? Foto: Gorm Kallestad/NTB scanpix/TT.

När arrangerade du senast en ”lekdejt mellan hjärtat och hjärnan”? Om du aldrig gjort det så är det hög tid. Åtminstone om man får tro upplevelsedesignern Pernilla Glaser, självutnämnd ”mästare inom kreativitet”, som vid sidan av föreläsningarna anordnar ”narrativa retreats” i Bologna för 10 000 papp.

I en 16 minuter lång inspirationsföreläsning, upplagd på nätet till allmän beskådan, uppmanar hon sina åhörare att leka mer. Föreläsningen kulminerar i en övning där deltagarna uppmanas att lägga handen på en okänd persons kropp. Den naturliga positionen leder handen till grannens lår. Oro i salen, ursäktande miner. När hon efter en minut äntligen låter publiken lyfta sina händer från grannens kropp går ett sus av lättnad genom salen.

När videon slutar känner jag ett behov av att tvångsmata min omgivning med vad jag just sett – att liksom kleta av mig upplevelsen på andra.

Kan hon inte se hur den infantilisering och intimisering som i allt högre utsträckning tvingas på många av oss av våra arbetsköpare har ett tydligt totalitärt stråk?

Hur hamnade jag i det här digitala kaninhålet? Det hela började med Carl Cederströms artikel i DN om en pedagogisk kurs han tvingades genomgå. Den stillsamt förtvivlade texten beskriver hur han artigt mjölkar en imaginär ko när han instrueras till det, av rädsla för att förlora sin titel. Men essän handlar inte om fluff eller teambuilding i allmänhet. Den ställer sig frågan om huruvida vana pedagoger inom den högre utbildningen verkligen blir bättre lärare av dessa obligatoriska kurser.

Cederströms kursföreståndare och Pernilla Glaser frodas i samma digital biotop. Deras arbete säljs in till företag och offentlig sektor som ett sätt att främja innovation, hållbarhet och tillväxt. Konsulternas uppdrag är dels att leverera en tjänst, oftast i form av en workshop eller en ”labb”. Men minst lika viktigt är att intyga värdet på aktiviteten i efterhand, genom att återberätta den via Linkedin. Därför marknadsförs aktiviteterna som så oerhört viktiga – sprungna som de är ur en okritisk peppkultur där coacher och beställare använder sociala medier för att marknadsföra varandra.

Inte undra på att hon kände sig träffad av Cederströms essä. Hon satte sig att replikera, i syfte att försvara de alternativa pedagogiska metoderna. Höjdpunkten i repliken, som givetvis också blev rubrik i tidningen, är att Cederström använder sig av en ”högerextrem trop” när han ifrågasätter om skattemedel verkligen bör gå till den här sortens kurser. Håll i hatten!

Pernilla Glaser har en bakgrund som barn av den svenska proggadeln. Tveklöst uppfattar hon också sig själv som progressiv i någon mening. Därför är hennes oförmåga att se den peppiga coachkulturen med kritisk blick desto mer anmärkningsvärd. Kan hon inte se hur den infantilisering och intimisering som i allt högre utsträckning tvingas på många av oss av våra arbetsköpare har ett tydligt totalitärt stråk?

Läs mer

Kanske har hon blivit kognitivt nedsatt av att så länge ha verkat i en biotop där peppiga hyllningar är det enda språket. Ett mer troligt scenario är dock att hon och många andra helt enkelt hittat en gyllene källa till försörjning, som därtill ställer inga eller mycket blygsamma motkrav i form av arbetstid, juridiskt ansvar, dokumentation eller formella kvalifikationer.

En av mina favoritfabler berättades av den tyska dubbeldissidenten Wolf Biermann. I korta drag tror jag att den lyder ungefär så här: en sibirisk näktergal fryser till is, men räddas av en buffels värmande komocka – bara för att sedan bli uppäten av en tiger.

Sensmoralen? Inte alla som skiter på dig vill dig illa, och inte alla som räddar dig vill dig väl. Det är en fabel som är värd att begrunda för Glaser och andra inom coachbranschen, om de menar allvar med alla de värdeord – inklusion, demokrati, lyhördhet, bland många andra – de säger sig värna. Se det som en narrativ retreat.

Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Kultur 15 juni, 2024

I Downtown delar man alltid med sig av droger, cigaretter och läppstift

Jennifer Clement tecknar i sin självbiografi hur det var att växa upp bland bohemer i New York under 1980-talet. Foto: Pontus Lundahl / TT.

Med sin bohemiska överklassbakgrund som motor målar författaren Jennifer Clement upp en ungdom i 80-talets hippa men destruktiva New York.

När Frida Kahlo var bortbjuden och blev trött av tequila hade hon för vana att leta upp närmsta badrum. Fanns det ett badkar lade hon sig i det.

I ateljéhuset i Mexiko City hade hon ett eget kar, och i det badade författaren Jennifer Clement på 60-talet tillsammans med Diego Riveras barnbarn. Ateljéhuset var hennes andra hem, och badkar fanns det lite varstans i stan. Även på tjejtoan i skolan. Grönkaklat! Där låg hon och rökte marijuana och kysstes med sin första pojkvän. Som i en ärtgrön båt. Sedan stack hon till New York.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Hedvig Ljungar
Litteraturvetare och kritiker.
Kommentar 14 juni, 2024

Sverigedemokraternas valvaka på restaurang Josefina på Djurgården i Stockholm. Foto: Pontus Lundahl / TT.

Vårt Europa bygger murar. Kring detta motto hade partiledningen utformat Jimmie Åkessons EU-valturné i tio städer med medföljande DJ. Det skulle vara fest och unz-unz på torgen. Festivalen Sweden Rock skulle användas som fotomöjlighet att marknadsföra Åkesson bland folket, med dalahästar, hårdrocksriff och pyroteknik. Kommunikationsavdelningen spenderade betydande summor på spektakulär reklam med tapetserade tunnelbanetåg och skärgårdsbåtar i Stockholms innerstad. 

Men efter Kalla faktas granskning kastade partiet om sin valkampanj. Partiet bemötte granskningen genom att gå aggressivt på offensiven. Åkesson höll ett Youtubetal till nationen om att Sverigedemokraterna var utsatta för en påverkansoperation från TV4. I mediekanalen Riks ägnades valkampanjen åt att bemöta granskningen med egna motinslag. Dagen innan valet skickade partiet ut sms till tusentals människor med uppmaningen att inte låta TV4 vinna. Kulturkriget hade helt tagit överhand, partibudskapet föll omkull.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Veckobrev 14 juni, 2024

Järnmalmen kan inte fraktas på Voi

Fredrik Hjelm med hjälm. Foto: Stina Stjernkvist/TT.

Jag måste erkänna en sak: Jag älskar att åka elsparkcykel.

Vänta, bli inte arg.

Visst var de en farsot på farlederna i början – folk överskattade sin omkörningsförmåga och det fanns ingenstans att parkera. Nu har antalet cyklar minskat, parkeringsrutor har kritats upp, och till och med slipskillarna har insett att båda händerna behövs på styret oavsett hur viktigt Avanza-ärende man har.

Därför blev jag dyster av att läsa Voi-grundaren Fredrik Hjelms tweet häromdagen. Han delade ett påstående om att samtiden blivit så vänster att helt rimliga saker framstår som extremhöger, som ”yttrandefrihet”, ”vetenskapliga fakta” och ”lägre skatter”. Bland hans lajks finns tweets av Tobias ”SD-Tobbe” Andersson, ordförande i riksdagens näringsutskott, om att framtiden ”ser ljus ut” när SD blir störst i skolvalet.

Förutom att det är svårt att tänka sig ett mer historiskt felaktigt påstående än att vår samtid ligger till vänster om folkhemseran (!), förstärks känslan av att vissa teknikföretagare lever i en världsfrånvänd althöger-bubbla. Här kan man även nämna Fredrik Wester, datorspelsmiljardären som sponsrade Bulletin, och Minecraft-grundaren Notch som tror på konspirationen Qanon.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

För några år sedan kläckte Fredrik Hjelm en idé på X, som han även kreddade Klarnas vd Sebastian Siemiatkowski för, om att det borde finnas en ”glasdörr för journalister”, så att storföretagare slipper bli så missförstådda. Journalister har nämligen alltför vid yttrandefrihet, som låter dem ”skriva vad de vill och positionera saker hur de vill”, och båda chefer har gjort ”hundratals intervjuer och många har lämnat en bitter eftersmak”. Detta efter negativa skriverier om Voi – som i efterhand måste sägas ha hjälpt dem att lösa många problem.

Det stora samhällsproblemet de ville lösa var alltså att medierna får skriva fritt om storföretag. En ”lösning” på århundraden av svensk pressfrihet. Tack, killar.

Här finns en brist på ödmjukhet inför områden man saknar expertis i. Och även ur pr-synpunkt undrar jag om inte en nyfikenhet och hövlig ton skulle vara mer gynnsam? När Sebastian Siemiatkowski förklarade varför Sverige har blivit ”Europas Silicon Valley” med Socialdemokraternas 90-talsreform, som via fackföreningarna skulle sätta en PC i varje hem, var det nog inte bara jag som myste över hyllningen till den svenska välfärdsstaten.

– Datorer var oåtkomliga för låginkomstfamiljer som min, men när reformen trädde i kraft köpte min mamma en dator till oss nästa dag, sade han till Reuters.

Till skillnad från vad Fredrik Hjelm kanske tror är jag ingen luddit som vill placera appar till höger och tundraliv till vänster. Som sagt älskar jag att swisha runt på en elsparkcykel. Regionerna borde gå ihop med ett företag och erbjuda tjänsten som en del av kollektivtrafiken.

Men deras hybris antyder en skev förståelse för hur innovationer kommer till, för elsparkcykeln långt ifrån ny. Som jag har skrivit tidigare är dess föregångare autopeden en hundra år gammal uppfinning, som älskades av suffragetterna och i pressen kallades för en ”djävulsvagn” med ”vildhästens humör och ålens list” (även där saknades visst en ”glasdörr”).

Som många andra uppfinningar var den en kombination av individuell skaparkraft, kollektiva ansträngningar från hela forskarkåren, och offentligt risktagande. Som framgick av Flammans första maj-nummer om entreprenörskap finns nämligen även skaparkraft i kollektivet.

Dagens ”innovatörer” är ofta snarare investerare, garanterat stenhårt jobbande, men teknologin finns redan där. I stället handlar uppfinnandet ofta mer om att samla in kapital, samt hitta luckor i regleringar och arbetsmarknadslagar.

Från ena sidan behövs alltså ödmjukhet, och från den andra kanske ett större intresse för högteknologi. Det offentliga behövs nämligen för att Sverige ska fortsätta vara ett innovativt land – se bara på hur LKAB:s utveckling av grönt stål hämmas av att Malmbanan inte byggs ut.

Och hur mycket teknikbrorsorna än vill kan järnmalmen inte fraktas på Voi.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Essä 14 juni, 2024

Maskinen som kapade ojämlikheten

Bild: Mirazooze/Adobe Stock, Wikimedia.

Giljotinen var det redskap som skulle jämna ut samhällspyramiden. I stället skrämde maskinen självaste Marx från att ta ordet jämlikhet i mun.

På den tiden tog färden över Atlanten minst en månad. Vanligtvis strök en och annan matros med under färden, föll överbord eller dog i sjukdom, men det var inte för besättningsmännen som giljotinen var avsedd. Det var av helt andra anledningar som denna rätt otympliga tingest, bland andra livsnödvändigheter, packats ombord på skeppet.

I oktober 1789, bara några månader efter stormningen av Bastiljen, stod den första upplagan av giljotinen färdig att användas. Sitt namn hade den fått av uppfinnaren själv, doktor Joseph-Ignace Guillotin, som för övrigt var motståndare till dödsstraffet. Han tänkte, något optimistiskt kanhända, att avrättningar medelst giljotin var så tekniskt effektiva att själva underhållningsvärdet skulle gå förlorat. Utan publik inga avrättningar, tänkte han enligt läran om konsumtionsetik.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Carl Cederström
Docent i företagsekonomi vid Stockholms universitet.
Nyheter/Utrikes 14 juni, 2024

Macrons kris kan föra vänstern till makten

Manon Aubry jublar vid ett valmöte den 25 maj. Hennes parti Okuvade Frankrike är ett av de största partierna i den nya vänsteralliansen. Foto: Aurelien Morissard/AP.

Macrons extraval har satt fransk politik i gungning. Men medan flera högerpartier imploderar inför öppen ridå har vänstersidan lyckats samla sig oväntat snabbt i en ”folkfront” för att stoppa Le Pen.

I söndags kväll gick den välkammade 28-årigen Jordan Bardella – som Marine Le Pen kallar ”Lejonungen” – upp på en scen i Paris. Publiken som skanderade hans namn viftade med trikoloren i takt med den pumpande syntbasen i ”March of progress” av Malo.

Något progressivt framsteg var det dock inte som den nyblivne EU-parlamentarikern beskrev i sitt tal.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Inrikes/Nyheter 13 juni, 2024

Björn Söder anklagar Palestinautställning för lagbrott

Medelhavsmuseet ligger på Fredsgatan i Stockholm. Foto: Jessica Gow / TT.

SD-politikern Björn Söder anklagar Medelhavsmuseets utställning ”Nakba” för lagbrott och politisk aktivism. Men Gunnar Ardelius, generalsekreterare på Sveriges Museer, menar att det snarare kan vara Söder själv som bryter mot lagen.

Den 16 maj invigdes Nakba: Palestinska berättelser från 1948 på Medelhavsmuseet i Stockholm. Utställningen bygger på en bok av Bernt Hermele, där han har samlat 65 berättelser om flykten från palestinska byar i samband med Israels grundande. Under utställningen visades föremål som tagits med i flykten – som ett färgfoto, en bit av ett stengolv och en hemnyckel.

Nu ifrågasätts utställningen av den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Björn Söder, i en skriftlig fråga till kulturminister Parisa Liljestrand.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kommentar/Kultur 13 juni, 2024

Om kungahuset inte värnar den goda konsten och de kungliga samlingarna – vem ska då göra det? Här invigs en utställning med ”paketkonstnären” Yrjö Edelman. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Som socialist tycker jag inte att det är mitt jobb att försvara möjligheten att besöka de kungliga slotten – men ingen annan verkar ju göra det.

Kungen och Silvia – vem bryr sig? Få normala människor får i dag puls av det svenska kungahuset. Trots att de börjar bli till åren verkar de inte sugna på att släppa fram den i och för sig sympatiska Victoria, som med sin gammaldags utstrålning har allt svårare att genomborra sensationsbruset av fittparfymer och rysskonton. Systern Madeleine passar klart bättre in i den samtida medielogiken, men hennes Piz Buin-ångande Saint Tropez-aura och sunkiga karlslok vid sin sida påminner mer om en influerare i mellanskiktet än en prinsessa.

Men om man bortser från ideologisk hållning kring privilegieavel och orättvisan i ”800 rum” och går till kärnuppdraget, alltså kungahuset som marknadsföringsmotor i världen och sammanhållande kraft, så finns det anledning att ställa frågan: Vad får vi för guldmynten?

Nyligen firade Sverige nationaldag och i en notis i DN under rubriken I korthet kunde man samma dag få veta att Kungahuset sparar in. Det var inte fråga om stramare apanage, inställda semestrar och renoveringar, utan om att det sedvanliga firandet på borggården var inställt. Ett besök på kungens hemsida informerar om att paret i stället besökte Pajala, så just det kan inte ha kapat kostnaderna så mycket.

Men längre ned i samma notis meddelas att flera av de kungliga slotten hädanefter håller stängt för allmänheten.

Nu tillhör inte jag den del av den radikala vänstern som anser att allt med kungahuset fordrar en fransk ”utjämning” (se Carl Cederströms text i veckans nummer). Med sitt inflytande och sina pedagogiskt varaktiga epoker är de utomordentligt användbara som minnesstickor för historiekunskap och i alla fall bakåt i tiden högkompetenta beställare av konst och arkitektur.

Läs mer

Som ung konsthistoriestuderande var jag själv på Karl-Gurras lönelista som anställd guide på Hovstaterna. I tjugoårsåldern tog jag jobb på Rosersbergs slott i norra Stockholm. Först pendel och sedan en halvtimmes promenad till fots. Allt för konsten. Det var det värt. Vill man komma riktigt nära de människor som styrde storpolitiken under det turbulenta 1800-talet är det en upplevelse.

Här levde den siste representanten av den oldenburgska ätten, Karl XIII, bror till den mer berömde Gustav III. Detaljerna i inredningen, ordagrant instruerade av hertig Karl själv och gemålen Hedvig Elisabeth Charlotta, är så välbevarade att man anar deras andedräkter. Precis som sina föregångare var de bildade människor med medel att anlita Europas främsta konsthantverkare. Färgsprakande sidentapeter, allegoriska fresker och dekorsymboler avslöjar det rättesnöre som han fann i frimureriet.

Kanske var det i det gröna biblioteket med det schackrutemönstrade trägolvet som den ofrivillige monarken tog det svåra beslutet att adoptera uppkomlingen från Pau, marskalk Jean-Baptiste Bernadotte som gynnats av den jakobinska röran och stigit i graderna hos Napoleon. Den mäktige Gustav III hade mördats några år tidigare och själv var Karl XIII barnlös. Med andra ord: diplomati på högsta möjliga nivå värktes med största sannolikhet fram i dessa flyglar.

Nej, jag är absolut inte rojalist, men när Hovstaterna stänger ute medborgare från tillgången till levande historia och kulturarv så är det inte så mycket kvar för ett kungahus att bidra med. Fram till nyligen fanns en särskild inrättad avdelning ägnad åt att göra specialutställningar utifrån de kungliga samlingarna, vars konstnärliga kvalitet är i absolut världsklass. Den funktionen är också indragen i all tysthet. Är inte det ett skumt beteende i tider av ökande historieintresse och nationell stolthet?

Giuseppe Penone, ”The Inner Flow of Life”, 2024. Foto: Örjan Furberg.

Kvar finns en inte jättebegåvad designprins och en nyinrättad konstfond, Prinsessan Estelles Kulturstiftelse, som varje år inviger en till intet förpliktigande skulptur på Djurgården. Inköpspolicyn verkar vara en variant på glasögonfodralet ur en Gucci-kollektion, det vill säga ett slätstruket verk av en superkändis som sett sina bästa dagar.

Häromveckan klipptes bandet för det senaste tillskottet: en uppochnedvänd, död trädstam i brons av italienaren Giuseppe Penone (se bilden ovan). En passande fallen fallossymbol för de torftiga resterna av den en gång så ståtliga kulturkonservatismen.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]