Okategoriserade 15 mars, 2007

KUBA – inte längre ensamt

18 år efter Berlinmurens fall är Kuba ett samhälle där den ekonomiska krisen sakta men säkert går över. Stenhård ekonomisk prioritering och ett nytt latinamerikanskt samarbete ligger bakom överlevnadsplanen. För Kuba är inte längre ensamt.

HAVANNA. Det är söndagens jordbruksmarknad i stadsdelen Miramar. Jag stötte på den den första morgonen på Kuba när jag tog min sedvanliga joggingrunda. För en reporter finns det inget bättre sätt att lära känna en ny plats.
– Vad kostar tomaterna? undrar jag.
– En (1) peso per kilo, säger en av försäljarna och frågar hur många kilo jag vill ha. Billigt, tycker jag (1/25-del av en Euro) men en kvinna i 30-årsåldern är måttligt förtjust och säger att ”dessa tomater duger bara till matlagning”.
Det här är den fria jordbruksmarknaden där kubanerna kompletterar sina matinköp. Basprodukter som bröd, bönor, ris, pasta, matolja eller hälften av de basvaror som en familj behöver för sin överlevnad, får de på ransoneringsboken.

Det finns allt. Varför får inte svensken läsa det? Salladshuvuden, stora ananasklot, vitlökar i tusentals på lastbilsflaken, kött, både gris och nöt och backar av öl för att skölja ned grillköttet som serveras i en korsning.
– Men den räcker bara en vecka, säger en kritisk taxichaufför. Och de 225 pesona (cirka 10 dollar) som utgör minimilönen, hur mycket får du för den?
– Säger han som tjänar 400 pesos och lika mycket i dricks, säger andra kubaner när jag berättar om taxichaufförens kritik.
Utan tvivel är många kubaner är missnöjda med att den höga ekonomiska tillväxten (12,5 % 2006) ger dem lite materiellt tillbaka. För de generationer som har växt upp under socialismen och ”Specialperioden”, som startade i augusti 1989, finns det ingen som helst egen erfarenhet av vad den kapitalistiska friheten i El Salvador, Haiti eller Paraguay betyder i praktiken. På Kuba är utbildning och hälsovård i stort sett gratis. Det är det kanske mest friska allmänbildade och kulturellt medvetna folket på kontinenten. Vilket land, inklusive USA och Sverige, kan uppvisa femtio procent av ungdomar i åldern 17-23 år som studerar på universitet? I Latinamerika hoppar 22 miljoner grundskoleelever av sin utbildning varje år, enligt Unesco, för de fattiga föräldrarna har inte pengar att betala skolkläder och skor, än mindre läromedel. Universitetsutbildning är för de flesta en ointaglig dröm.

Därför har Kuba hittat sin nisch som reproducent av mänskligt kapital. I Venezuela ansvarar nära 20.000 kubanska sjukvårdsarbetare för 17 miljoner fattiga venezuelaners hälsa. I 60 länder över hela världen återfinns 30.000 kubanska hälsovårdsarbetare. De kubanska lärarna och läkarna drar fram där deras utländska kollegor aldrig ens kan tänka sig att bege sig; till djungeln, i bergen, i städernas slumområden för att utrota analfabetismen eller ge de fattiga den mänskliga rätten till sjukvård.

– Min dotter har arbetat i tre år i Venezuela och ska nu ut på en ny tvåårsperiod i Venezuela, säger Pedro, en annan taxichaffis som är betydligt mer positivt inställd till revolutionen. Dottern, läkarutbildad, tjänade 300 dollar per månad de första tre åren i Venezuela men får nu 400 dollar. I Venezuela är det lite mer än en minimilön och kanske en tjugondel av de vad de venezuelanska läkarna tjänar.
Nästan alla jag talar med på jordbruksmarknaden har mer än ett jobb, sviterna från Specialperioden finns kvar för den ekonomiska krisen är inte över, även om situationen har förbättrats avsevärt det senaste decenniet.
– Jag försöker dryga ut inkomsterna med att sälja torkade växter, säger Luis Angel Cangrejo. Min fru arbetar också så vi klarar oss rätt bra. Under veckorna arbetar han som nattvakt och inkomsten ligger kring 400 pesos, en ganska ordinär inkomst.
Marina som säljer öl och grillat kött knäcker också extra på söndagarna. I vanliga fall arbetar hon på en kinesrestaurang under veckorna.
Men trots att ingen kuban lägger sig hungrig på kvällen är Kuba ett samhälle med stora brister. Medan jag väntar på att klockan ska slå 3 på eftermiddagen för en intervju på Kubas LO, stöter jag på Angela, 33, när hon och systerdottern sitter på muren nere vid Malecon, Havannas underbara strandpromenad. Hon säger att ”i dag fyller jag 33 år men är uttråkad för jag har inga pengar att fira med”. Efter femton minuter säger hon att hon vill tillbringa natten med mig. ”Vi svarta Havannakvinnor är heta”, försöker hon locka mig med.

Antalet prostituerade växte i antal parallellt med den ekonomiska krisen, sammanbrottet för Kubas handel med Sovjetunionen och USA-blockadens hårdare strypgrepp via två restriktivare blockadlagar, 1994 och 2001.
De prostituerade existerar på Kuba, ingen förnekar detta, men dessa kvinnors sitation skiljer sig drastiskt från många av tredje världens prostituerade. ”Las Jineteras” – ryttarna – som de kallas, är kvinnor som har sina barn på kostnadsfria daghem eller skolor där barnen får både mat och läkarundersöks under sin uppväxt. Prostitutionen starkaste hemvist är skarven mellan ett samhälle som utsatts för en kriminell blockad och där miljoner (2,2 var de 2006) välbeställda turister som besöker Kuba i allt högre tal.
Fidel då? frågar jag kubanerna, hur ska det bli efter att han lämnat jordelivet?
Ingen jag talar med, oavsett om han eller hon är kritisk mot socialismen eller regeringen, säger ett kritiskt ord om Fidel. Sedan må läsaren anklaga denna skrivare för opartiskhet. Men det är som den kubanska revolutionens odiskutable ledare står över alla problem i det kubanska samhället trots att han gör motsatsen; försöker delta i lösandet av alla slags triviala problem, på gott eller ont.
Kubanerna blir gravallvarliga när jag tar upp frågan om Fidels hälsotillstånd. Samma dag som hans sjukdom offentliggjordes, den 1 augusti 2006, tvingades jag övernatta i Miami, på väg tillbaka till Latinamerika från Sverige. De mest aggressiva Miami-kubanerna trodde att nyheten om Fidels sjukdom skulle orsaka ett regerings- och systemsammanbrott i Havanna med massorna på gatorna som krävde ”Frihet åt Kuba”! och att USAs Gröna Baskrar som sista alternativ skulle ”hjälpa till” att störta revolutionen. Varken det ena eller andra skedde. I stället avslutade kubanerna som vanligt sin arbetsdag och bänkade sig sedan resten av kvällen framför teveapparaten för att följa händelseutvecklingen för en av världens mest framstående politiska ledare. I Miami och Vita huset gick rullgardinen definitivt ned. Den fiktiva värld som Bushs allierade i Miami hade byggt upp under 45 år föll platt och snopet till marken.

Perspektiven för revolutionens framtid är också, trots Bushadministrationens öppna hot mot Kuba, relativt goda. När jag lägger sista handen på detta reportage från Kuba meddelar kommunistpartiets dagstidning Granma att handeln mellan Venezuela och Kuba gick upp till 700 miljoner dollar under 2006. 353 nya samarbetsprojekt ska skrivas under mellan de bägge regeringarna.
Men inte bara handel och de stora integrationsprojekten för Latinamerika binder de bägge länderna allt mer samman. ”Nu talar vi också samma språk, socialismens språk”, som ekonomen Alfredo Menéndez sammanfattade temat på den internationella konferensen om integration och globalisering i Havanna.
Eller som Kubas ekonomi- och planeringsminister José Rodriguez avslutade sitt tal på konferensen:
– Socialism har upphört att vara ett fult ord!

FOKUS: Sociala och ekonomiska
nyckeltal på Kuba

Kubas socialbudget är den högsta i Latinamerika och 22,7 % av BNP går till utbildning och sjukvård. Läkartätheten per invånare är den största i världen, 1 per 157 invånare.

Barnadödligheten som 1982 var 11,2 döda per tusen födda barn under ett år var 2006 rekordlåga 5,3. I USA är motsvarande siffra 7,1 medan Nicaragua uppvisar 30 döda per tusen födda. Den förväntade genomsnittslivslängden är 76,7 år.

Analfabetismen, 0,2 %, är den lägsta på den amerikanska kontinenten.Genomsnittstiden för studier för Kubas befolkning är 9,8 år. För den yrkesaktiva befolkningen är motsvarande siffra 12 år.

Genomsnittspensionerna ökade 2006 med 7 % och reallönerna med 16,7 procent.Arbetslösheten 2006 var 1,9 %.

30.000 kubanska sjukvårdsarbetare återfinns på de mest otillgängliga plaster i 60 länder. 12.078 utländska läkarstuderande var inskrivna vid Latinamerikas medicinska högskola i Havanna. UNESCO gav Kuba en utmärkelse för sitt erkända alfabetiseringsprogram som tillämpas i 15 länder med 2,3 miljoner personer.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Rörelsen 18 juni, 2024

Övervakningssamhället drabbar alltid de mest utsatta

Demonstration mot Chat Control i Stockholm den 20 maj 2023. Foto: Zee Vieira.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vi lever i en orolig tid med ekonomisk kris, väpnade konflikter och klimatkris som präglas av högerauktoritära vindar. På flera håll runt om i Europa ser vi hur högernationalister i samarbete med högern och liberala partier ger sig på kvinnors rättigheter, hbtqia+-personer, flyktingar och demokratin. Vi ser ett hårdare samhällsklimat där repression och tuffare tag dominerar den politiska debatten. Men när det är oroliga tider så är inte lösningen att inskränka yttrandefriheten eller luckra upp rättssäkerheten.

I oktober gav EU-parlamentet ett rungande nej till det massövervakningsförslag som kallas ”Chat control 2.0” i folkmun. Chat control är ett lagförslag vars uttalade syfte är att bekämpa sexuellt övergreppsmaterial, men som ensidigt fokuserar på att massövervaka all privat plattformskommunikation utan brottsmisstanke. Efter massiv kritik från oss i vänstern och många andra hade EU-parlamentet skapat ett väsentligt förbättrat förslag som alla partigrupper i EU-parlamentet ställde sig bakom. De har bland annat tagit bort alla delar om automatisk skanning. De folkvalda EU-parlamentarikerna hade tydligt satt ner foten.

Men under det belgiska EU-ordförandeskapet så tas ett nytt kompromissförslag fram som innebär att den kritiserade skanningen av innehåll från kommissionens tidigare förslag består.

Det är orimligt att införa en massövervaknings-apparat som skannar alla EU-invånares privata kommunikation.

Det ursprungliga förslaget fick hård kritik från organisationer runt om i hela Europa. Det fick kritik från Ministerrådets rättstjänst, EU-parlamentets konsekvensutredning och EU:s dataskyddsmyndighet. Även i Sverige har kritiken varit hård från Journalistförbundet, Advokatsamfundet, Centrum för rättvisa, Integritetsskyddsmyndigheten och Internetstiftelsen, som alla varnar för förslagets konsekvenser. Journalister och advokater var oroliga för att kommunikationen med källor och klienter skulle äventyras. Internetstiftelsen menade att bakdörrar skulle behöva byggas in i krypterade tjänster för att uppfylla lagkravet, och att dessa senare skulle kunna missbrukas.

Det är orimligt att införa en massövervakningsapparat som skannar alla EU-invånares privata kommunikation. Dels för att det är en mänsklig rättighet med privatliv och privat kommunikation, men även för att det är ett sluttande plan där vi kan se en syftesglidning över tid. Om man tillåter massövervakning för att komma åt en sorts brottslighet så är steget mindre till att använda det till annan brottslighet. Och när vi ser hur demokratin rullas tillbaka i flera länder i Europa så vet vi inte vad som kan bli olagligt i morgon. Få trodde att aborträtten skulle hotas i USA men idag är abort förbjudet i flera delstater. Ungern förbjöd ”främjande av homosexualitet”. Med fler sådana lagar skulle hbtqia+-personer drabbas extra hårt om Chat Control skulle utökas till fler områden.

Sådana här angrepp på individers integritet och frihet har vi sett historiskt, men vi ser dem också i dag i Ryssland, Kina och Iran. Edward Snowdens NSA-avslöjanden visade också att demokratier i västvärlden inte nödvändigtvis låter den personliga integriteten väga tungt.

Skyddet av demokratin, yttrandefriheten, rättssäkerheten, fria pressen och den personliga integriteten behöver ske i EU men även i Sverige. Den högernationalistiska regeringen lägger fram flera lagförslag som urholkar vårt samhälle: angiverilag, visitationszoner, utökad övervakning utan brottsmisstanke och försvagad public service.

Vänsterpartiet ställer sig väldigt kritiska till överstatlig massövervakning och kommer fortsätta vara en stark röst för yttrandefrihet, rättssäkerhet, personlig integritet och frihet. I EU och i Sverige.

Zee Vieira
Vänsterpartiet Norrtälje.
Utrikes 18 juni, 2024

Den enda framtid som Hamas erbjuder är mer lidande

Palestinska herdar utsätts ofta av attacker från israeliska bosättare. Grupper av frivilliga, bland annat civila israeler, har börjat följa dem för att hålla angriparna borta. Foto: Mahmoud Illean/AP.

Den väpnade kampen har misslyckats med att stoppa de israeliska bosättarnas stöld av palestinsk mark. Förstörelsen och döden som Israel släppt lös mot Gaza kräver en annan form av kamp – en som väger in dess människors rätt att leva.

I Israel uppfattas slagordet ”Från floden till havet, Palestina ska bli fritt” som en uppmaning till att utplåna den judiska staten. Likt andra slagord är det nämligen otydligt, i detta fall med vad som skulle hända judarna i det befriade Palestina.

Om vi ​​frågade alla demonstranter i USA och Europa vad de menar med orden, skulle vi förmodligen få en mängd olika svar, allt ifrån ”judarna borde återvända till sina ursprungsländer” till ”en sekulär och demokratisk palestinsk stat kommer att upprättas [under ledning av den islamiska rörelsen?], där människor av alla tre trosriktningar lever sida vid sida.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Amira Hass
Israelisk journalist och författare, bosatt på Västbanken.
Krönika 17 juni, 2024

Konsultkulturen vill främja lekande på arbetsplatserna. Men till vilken nytta? Foto: Gorm Kallestad/NTB scanpix/TT.

När arrangerade du senast en ”lekdejt mellan hjärtat och hjärnan”? Om du aldrig gjort det så är det hög tid. Åtminstone om man får tro upplevelsedesignern Pernilla Glaser, självutnämnd ”mästare inom kreativitet”, som vid sidan av föreläsningarna anordnar ”narrativa retreats” i Bologna för 10 000 papp.

I en 16 minuter lång inspirationsföreläsning, upplagd på nätet till allmän beskådan, uppmanar hon sina åhörare att leka mer. Föreläsningen kulminerar i en övning där deltagarna uppmanas att lägga handen på en okänd persons kropp. Den naturliga positionen leder handen till grannens lår. Oro i salen, ursäktande miner. När hon efter en minut äntligen låter publiken lyfta sina händer från grannens kropp går ett sus av lättnad genom salen.

När videon slutar känner jag ett behov av att tvångsmata min omgivning med vad jag just sett – att liksom kleta av mig upplevelsen på andra.

Kan hon inte se hur den infantilisering och intimisering som i allt högre utsträckning tvingas på många av oss av våra arbetsköpare har ett tydligt totalitärt stråk?

Hur hamnade jag i det här digitala kaninhålet? Det hela började med Carl Cederströms artikel i DN om en pedagogisk kurs han tvingades genomgå. Den stillsamt förtvivlade texten beskriver hur han artigt mjölkar en imaginär ko när han instrueras till det, av rädsla för att förlora sin titel. Men essän handlar inte om fluff eller teambuilding i allmänhet. Den ställer sig frågan om huruvida vana pedagoger inom den högre utbildningen verkligen blir bättre lärare av dessa obligatoriska kurser.

Cederströms kursföreståndare och Pernilla Glaser frodas i samma digital biotop. Deras arbete säljs in till företag och offentlig sektor som ett sätt att främja innovation, hållbarhet och tillväxt. Konsulternas uppdrag är dels att leverera en tjänst, oftast i form av en workshop eller en ”labb”. Men minst lika viktigt är att intyga värdet på aktiviteten i efterhand, genom att återberätta den via Linkedin. Därför marknadsförs aktiviteterna som så oerhört viktiga – sprungna som de är ur en okritisk peppkultur där coacher och beställare använder sociala medier för att marknadsföra varandra.

Inte undra på att hon kände sig träffad av Cederströms essä. Hon satte sig att replikera, i syfte att försvara de alternativa pedagogiska metoderna. Höjdpunkten i repliken, som givetvis också blev rubrik i tidningen, är att Cederström använder sig av en ”högerextrem trop” när han ifrågasätter om skattemedel verkligen bör gå till den här sortens kurser. Håll i hatten!

Pernilla Glaser har en bakgrund som barn av den svenska proggadeln. Tveklöst uppfattar hon också sig själv som progressiv i någon mening. Därför är hennes oförmåga att se den peppiga coachkulturen med kritisk blick desto mer anmärkningsvärd. Kan hon inte se hur den infantilisering och intimisering som i allt högre utsträckning tvingas på många av oss av våra arbetsköpare har ett tydligt totalitärt stråk?

Läs mer

Kanske har hon blivit kognitivt nedsatt av att så länge ha verkat i en biotop där peppiga hyllningar är det enda språket. Ett mer troligt scenario är dock att hon och många andra helt enkelt hittat en gyllene källa till försörjning, som därtill ställer inga eller mycket blygsamma motkrav i form av arbetstid, juridiskt ansvar, dokumentation eller formella kvalifikationer.

En av mina favoritfabler berättades av den tyska dubbeldissidenten Wolf Biermann. I korta drag tror jag att den lyder ungefär så här: en sibirisk näktergal fryser till is, men räddas av en buffels värmande komocka – bara för att sedan bli uppäten av en tiger.

Sensmoralen? Inte alla som skiter på dig vill dig illa, och inte alla som räddar dig vill dig väl. Det är en fabel som är värd att begrunda för Glaser och andra inom coachbranschen, om de menar allvar med alla de värdeord – inklusion, demokrati, lyhördhet, bland många andra – de säger sig värna. Se det som en narrativ retreat.

Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Kultur 15 juni, 2024

I Downtown delar man alltid med sig av droger, cigaretter och läppstift

Jennifer Clement tecknar i sin självbiografi hur det var att växa upp bland bohemer i New York under 1980-talet. Foto: Pontus Lundahl / TT.

Med sin bohemiska överklassbakgrund som motor målar författaren Jennifer Clement upp en ungdom i 80-talets hippa men destruktiva New York.

När Frida Kahlo var bortbjuden och blev trött av tequila hade hon för vana att leta upp närmsta badrum. Fanns det ett badkar lade hon sig i det.

I ateljéhuset i Mexiko City hade hon ett eget kar, och i det badade författaren Jennifer Clement på 60-talet tillsammans med Diego Riveras barnbarn. Ateljéhuset var hennes andra hem, och badkar fanns det lite varstans i stan. Även på tjejtoan i skolan. Grönkaklat! Där låg hon och rökte marijuana och kysstes med sin första pojkvän. Som i en ärtgrön båt. Sedan stack hon till New York.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Hedvig Ljungar
Litteraturvetare och kritiker.
Kommentar 14 juni, 2024

Sverigedemokraternas valvaka på restaurang Josefina på Djurgården i Stockholm. Foto: Pontus Lundahl / TT.

Vårt Europa bygger murar. Kring detta motto hade partiledningen utformat Jimmie Åkessons EU-valturné i tio städer med medföljande DJ. Det skulle vara fest och unz-unz på torgen. Festivalen Sweden Rock skulle användas som fotomöjlighet att marknadsföra Åkesson bland folket, med dalahästar, hårdrocksriff och pyroteknik. Kommunikationsavdelningen spenderade betydande summor på spektakulär reklam med tapetserade tunnelbanetåg och skärgårdsbåtar i Stockholms innerstad. 

Men efter Kalla faktas granskning kastade partiet om sin valkampanj. Partiet bemötte granskningen genom att gå aggressivt på offensiven. Åkesson höll ett Youtubetal till nationen om att Sverigedemokraterna var utsatta för en påverkansoperation från TV4. I mediekanalen Riks ägnades valkampanjen åt att bemöta granskningen med egna motinslag. Dagen innan valet skickade partiet ut sms till tusentals människor med uppmaningen att inte låta TV4 vinna. Kulturkriget hade helt tagit överhand, partibudskapet föll omkull.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Veckobrev 14 juni, 2024

Järnmalmen kan inte fraktas på Voi

Fredrik Hjelm med hjälm. Foto: Stina Stjernkvist/TT.

Jag måste erkänna en sak: Jag älskar att åka elsparkcykel.

Vänta, bli inte arg.

Visst var de en farsot på farlederna i början – folk överskattade sin omkörningsförmåga och det fanns ingenstans att parkera. Nu har antalet cyklar minskat, parkeringsrutor har kritats upp, och till och med slipskillarna har insett att båda händerna behövs på styret oavsett hur viktigt Avanza-ärende man har.

Därför blev jag dyster av att läsa Voi-grundaren Fredrik Hjelms tweet häromdagen. Han delade ett påstående om att samtiden blivit så vänster att helt rimliga saker framstår som extremhöger, som ”yttrandefrihet”, ”vetenskapliga fakta” och ”lägre skatter”. Bland hans lajks finns tweets av Tobias ”SD-Tobbe” Andersson, ordförande i riksdagens näringsutskott, om att framtiden ”ser ljus ut” när SD blir störst i skolvalet.

Förutom att det är svårt att tänka sig ett mer historiskt felaktigt påstående än att vår samtid ligger till vänster om folkhemseran (!), förstärks känslan av att vissa teknikföretagare lever i en världsfrånvänd althöger-bubbla. Här kan man även nämna Fredrik Wester, datorspelsmiljardären som sponsrade Bulletin, och Minecraft-grundaren Notch som tror på konspirationen Qanon.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

För några år sedan kläckte Fredrik Hjelm en idé på X, som han även kreddade Klarnas vd Sebastian Siemiatkowski för, om att det borde finnas en ”glasdörr för journalister”, så att storföretagare slipper bli så missförstådda. Journalister har nämligen alltför vid yttrandefrihet, som låter dem ”skriva vad de vill och positionera saker hur de vill”, och båda chefer har gjort ”hundratals intervjuer och många har lämnat en bitter eftersmak”. Detta efter negativa skriverier om Voi – som i efterhand måste sägas ha hjälpt dem att lösa många problem.

Det stora samhällsproblemet de ville lösa var alltså att medierna får skriva fritt om storföretag. En ”lösning” på århundraden av svensk pressfrihet. Tack, killar.

Här finns en brist på ödmjukhet inför områden man saknar expertis i. Och även ur pr-synpunkt undrar jag om inte en nyfikenhet och hövlig ton skulle vara mer gynnsam? När Sebastian Siemiatkowski förklarade varför Sverige har blivit ”Europas Silicon Valley” med Socialdemokraternas 90-talsreform, som via fackföreningarna skulle sätta en PC i varje hem, var det nog inte bara jag som myste över hyllningen till den svenska välfärdsstaten.

– Datorer var oåtkomliga för låginkomstfamiljer som min, men när reformen trädde i kraft köpte min mamma en dator till oss nästa dag, sade han till Reuters.

Till skillnad från vad Fredrik Hjelm kanske tror är jag ingen luddit som vill placera appar till höger och tundraliv till vänster. Som sagt älskar jag att swisha runt på en elsparkcykel. Regionerna borde gå ihop med ett företag och erbjuda tjänsten som en del av kollektivtrafiken.

Men deras hybris antyder en skev förståelse för hur innovationer kommer till, för elsparkcykeln långt ifrån ny. Som jag har skrivit tidigare är dess föregångare autopeden en hundra år gammal uppfinning, som älskades av suffragetterna och i pressen kallades för en ”djävulsvagn” med ”vildhästens humör och ålens list” (även där saknades visst en ”glasdörr”).

Som många andra uppfinningar var den en kombination av individuell skaparkraft, kollektiva ansträngningar från hela forskarkåren, och offentligt risktagande. Som framgick av Flammans första maj-nummer om entreprenörskap finns nämligen även skaparkraft i kollektivet.

Dagens ”innovatörer” är ofta snarare investerare, garanterat stenhårt jobbande, men teknologin finns redan där. I stället handlar uppfinnandet ofta mer om att samla in kapital, samt hitta luckor i regleringar och arbetsmarknadslagar.

Från ena sidan behövs alltså ödmjukhet, och från den andra kanske ett större intresse för högteknologi. Det offentliga behövs nämligen för att Sverige ska fortsätta vara ett innovativt land – se bara på hur LKAB:s utveckling av grönt stål hämmas av att Malmbanan inte byggs ut.

Och hur mycket teknikbrorsorna än vill kan järnmalmen inte fraktas på Voi.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Essä 14 juni, 2024

Maskinen som kapade ojämlikheten

Bild: Mirazooze/Adobe Stock, Wikimedia.

Giljotinen var det redskap som skulle jämna ut samhällspyramiden. I stället skrämde maskinen självaste Marx från att ta ordet jämlikhet i mun.

På den tiden tog färden över Atlanten minst en månad. Vanligtvis strök en och annan matros med under färden, föll överbord eller dog i sjukdom, men det var inte för besättningsmännen som giljotinen var avsedd. Det var av helt andra anledningar som denna rätt otympliga tingest, bland andra livsnödvändigheter, packats ombord på skeppet.

I oktober 1789, bara några månader efter stormningen av Bastiljen, stod den första upplagan av giljotinen färdig att användas. Sitt namn hade den fått av uppfinnaren själv, doktor Joseph-Ignace Guillotin, som för övrigt var motståndare till dödsstraffet. Han tänkte, något optimistiskt kanhända, att avrättningar medelst giljotin var så tekniskt effektiva att själva underhållningsvärdet skulle gå förlorat. Utan publik inga avrättningar, tänkte han enligt läran om konsumtionsetik.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Carl Cederström
Docent i företagsekonomi vid Stockholms universitet.
Nyheter/Utrikes 14 juni, 2024

Macrons kris kan föra vänstern till makten

Manon Aubry jublar vid ett valmöte den 25 maj. Hennes parti Okuvade Frankrike är ett av de största partierna i den nya vänsteralliansen. Foto: Aurelien Morissard/AP.

Macrons extraval har satt fransk politik i gungning. Men medan flera högerpartier imploderar inför öppen ridå har vänstersidan lyckats samla sig oväntat snabbt i en ”folkfront” för att stoppa Le Pen.

I söndags kväll gick den välkammade 28-årigen Jordan Bardella – som Marine Le Pen kallar ”Lejonungen” – upp på en scen i Paris. Publiken som skanderade hans namn viftade med trikoloren i takt med den pumpande syntbasen i ”March of progress” av Malo.

Något progressivt framsteg var det dock inte som den nyblivne EU-parlamentarikern beskrev i sitt tal.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Inrikes/Nyheter 13 juni, 2024

Björn Söder anklagar Palestinautställning för lagbrott

Medelhavsmuseet ligger på Fredsgatan i Stockholm. Foto: Jessica Gow / TT.

SD-politikern Björn Söder anklagar Medelhavsmuseets utställning ”Nakba” för lagbrott och politisk aktivism. Men Gunnar Ardelius, generalsekreterare på Sveriges Museer, menar att det snarare kan vara Söder själv som bryter mot lagen.

Den 16 maj invigdes Nakba: Palestinska berättelser från 1948 på Medelhavsmuseet i Stockholm. Utställningen bygger på en bok av Bernt Hermele, där han har samlat 65 berättelser om flykten från palestinska byar i samband med Israels grundande. Under utställningen visades föremål som tagits med i flykten – som ett färgfoto, en bit av ett stengolv och en hemnyckel.

Nu ifrågasätts utställningen av den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Björn Söder, i en skriftlig fråga till kulturminister Parisa Liljestrand.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kommentar/Kultur 13 juni, 2024

Om kungahuset inte värnar den goda konsten och de kungliga samlingarna – vem ska då göra det? Här invigs en utställning med ”paketkonstnären” Yrjö Edelman. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Som socialist tycker jag inte att det är mitt jobb att försvara möjligheten att besöka de kungliga slotten – men ingen annan verkar ju göra det.

Kungen och Silvia – vem bryr sig? Få normala människor får i dag puls av det svenska kungahuset. Trots att de börjar bli till åren verkar de inte sugna på att släppa fram den i och för sig sympatiska Victoria, som med sin gammaldags utstrålning har allt svårare att genomborra sensationsbruset av fittparfymer och rysskonton. Systern Madeleine passar klart bättre in i den samtida medielogiken, men hennes Piz Buin-ångande Saint Tropez-aura och sunkiga karlslok vid sin sida påminner mer om en influerare i mellanskiktet än en prinsessa.

Men om man bortser från ideologisk hållning kring privilegieavel och orättvisan i ”800 rum” och går till kärnuppdraget, alltså kungahuset som marknadsföringsmotor i världen och sammanhållande kraft, så finns det anledning att ställa frågan: Vad får vi för guldmynten?

Nyligen firade Sverige nationaldag och i en notis i DN under rubriken I korthet kunde man samma dag få veta att Kungahuset sparar in. Det var inte fråga om stramare apanage, inställda semestrar och renoveringar, utan om att det sedvanliga firandet på borggården var inställt. Ett besök på kungens hemsida informerar om att paret i stället besökte Pajala, så just det kan inte ha kapat kostnaderna så mycket.

Men längre ned i samma notis meddelas att flera av de kungliga slotten hädanefter håller stängt för allmänheten.

Nu tillhör inte jag den del av den radikala vänstern som anser att allt med kungahuset fordrar en fransk ”utjämning” (se Carl Cederströms text i veckans nummer). Med sitt inflytande och sina pedagogiskt varaktiga epoker är de utomordentligt användbara som minnesstickor för historiekunskap och i alla fall bakåt i tiden högkompetenta beställare av konst och arkitektur.

Läs mer

Som ung konsthistoriestuderande var jag själv på Karl-Gurras lönelista som anställd guide på Hovstaterna. I tjugoårsåldern tog jag jobb på Rosersbergs slott i norra Stockholm. Först pendel och sedan en halvtimmes promenad till fots. Allt för konsten. Det var det värt. Vill man komma riktigt nära de människor som styrde storpolitiken under det turbulenta 1800-talet är det en upplevelse.

Här levde den siste representanten av den oldenburgska ätten, Karl XIII, bror till den mer berömde Gustav III. Detaljerna i inredningen, ordagrant instruerade av hertig Karl själv och gemålen Hedvig Elisabeth Charlotta, är så välbevarade att man anar deras andedräkter. Precis som sina föregångare var de bildade människor med medel att anlita Europas främsta konsthantverkare. Färgsprakande sidentapeter, allegoriska fresker och dekorsymboler avslöjar det rättesnöre som han fann i frimureriet.

Kanske var det i det gröna biblioteket med det schackrutemönstrade trägolvet som den ofrivillige monarken tog det svåra beslutet att adoptera uppkomlingen från Pau, marskalk Jean-Baptiste Bernadotte som gynnats av den jakobinska röran och stigit i graderna hos Napoleon. Den mäktige Gustav III hade mördats några år tidigare och själv var Karl XIII barnlös. Med andra ord: diplomati på högsta möjliga nivå värktes med största sannolikhet fram i dessa flyglar.

Nej, jag är absolut inte rojalist, men när Hovstaterna stänger ute medborgare från tillgången till levande historia och kulturarv så är det inte så mycket kvar för ett kungahus att bidra med. Fram till nyligen fanns en särskild inrättad avdelning ägnad åt att göra specialutställningar utifrån de kungliga samlingarna, vars konstnärliga kvalitet är i absolut världsklass. Den funktionen är också indragen i all tysthet. Är inte det ett skumt beteende i tider av ökande historieintresse och nationell stolthet?

Giuseppe Penone, ”The Inner Flow of Life”, 2024. Foto: Örjan Furberg.

Kvar finns en inte jättebegåvad designprins och en nyinrättad konstfond, Prinsessan Estelles Kulturstiftelse, som varje år inviger en till intet förpliktigande skulptur på Djurgården. Inköpspolicyn verkar vara en variant på glasögonfodralet ur en Gucci-kollektion, det vill säga ett slätstruket verk av en superkändis som sett sina bästa dagar.

Häromveckan klipptes bandet för det senaste tillskottet: en uppochnedvänd, död trädstam i brons av italienaren Giuseppe Penone (se bilden ovan). En passande fallen fallossymbol för de torftiga resterna av den en gång så ståtliga kulturkonservatismen.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]