Jag anlände till Kuba i november 1990, ett drygt år efter att den så kallade Specialperioden inletts. Synintrycken jämfört med mitt första besök 1977 var dramatiska. På strandpromenaden Malecon körde en och en annan rysk Lada (Vaz). Kinesiska cyklar förekom spritt men skulle de kommande åren få en gigantisk renässans. Men det tydligaste exemplet på att revolutionen befann sig inför sin största utmaning sedan segern 1 januari, 1959, var krisens effekter på produktionen.
Motorvägen till Kubas största sockerburk, Mario Muñoz, beläget i provinsen Matanzas, låg praktiskt taget öde dessa novemberdagar. Och november är ”huggarmånad”, de stora maskinerna som drar ihop, hugger och levererar sockerrören till en bredvidgående vagn, stod stilla. ”Vi har inget bränsle”, förklarade en desperat brukschef när vi gick ut på fälten. Men kubaner har alltid funnit råd i det blockerade bristsamhället. Ut på sockerrörsfälten gick en armé av ”Macheteros”, kraftiga och tunna, tjocka som magra, vita, mestiser och svarta kubaner som greppade macheten och inledde kampen för Kubas överlevnad. Men det var för en kort tid, för de 150 sockerbruken hade sett sina glansdagar då Sovjetunionen köpte sockret för ett pris som oftast låg högt över världspriset. I dag är hälften av de 150 bruken nedlagda och 110.000 arbetare och tjänstemän är omskolade i en gigantiskt strukturomvandling som ett helt land och folk genomgick på rekordtid.
– ”Gör motstånd och övervinn krisens effekter till en så låg social uppoffring som möjligt”, var mottot när Specialperioden lanserades. Det säger José Luis Rodriguez, idag Kubas ekonomi- och planminister, när han inleder en resumé över den kubanska ekonomins utveckling från 1989 till 2006. Framför honom sitter 1546 ekonomer från ett 50-tal länder, främst från Latinamerika, när ministern detaljerat förklarar varför Kuba överlevde, trots alla spådomar 1990, om motsatsen.
Sovjetunionen, Kubas främste handelspartner var också en politisk partner. Och när Jeltsin tog över rodret efter en smärre palatskupp i Kreml och med applåder och stöd från Vita Huset, innebar det inte bara slutet för Sovjetunionen som statsbildning utan även slutet på handeln mellan Kuba och Sovjetunionen. Kubas utrikeshandel var till 85 procent koncentrerad till Sovjetunionen. Därför blev krisen akut i slutet av 1989. Men kubanerna vägrade ge upp.
De arbetslösa, som nästan hade varit ett okänt fenomen på ön, sattes på betald omskolning med mottot att ”i ett solidariskt jämlikt samhälle är ingen överflödig”.
Det handlade inte, som i Östeuropa, om att överge socialismen. Den skulle behållas men förbättras “samtidigt som förutsättningar skulle skapas för den kubanska ekonomins inträde i världsekonomin”, säger Rodriguez.
– Krisen drabbade konsumtion och investeringar i ekonomin. För att fylla de uteblivna resurserna för den sociala sektorn och omgruppera ekonomin, tvingades Kuba till en rad drastiska åtgärder UTAN att avreglera och privatisera den statliga sektorn, understryker Rodriguez.
– Det blev en förändring av hela landets struktur. Men effekten av krisen blev brutal. BNP föll 35 procent mellan 1989-1993. Det statliga budgetunderskottet av BNP ökade år 1993 med 33 procent. Import av varor till löpande (världsmarknads) priser minskade 75 procent på fyra år, från 8 till 2 miljarder dollar.
Under Specialperioden fick kubanerna uppleva en liknande krigsekonomi som sovjetmedborgarna i början av 1920-talet. Det handlade helt enkelt om att överleva och då använde såväl ryssarna som kubanerna sig av marknadsmekanismerna.
Med djupdykningen av ekonomin försämrades allt för kubanerna. Näring och kost rasade dramatiskt i siffror. Till exempel kaloriintaget, normalt cirka 3.000 kalorier per dag sjönk till 1950 år 1993 och från 80 till 55 gram protein per dag. Idag har kubanen ett kaloriintag enligt 1989 års siffror. Däremellan låg år av smärtsam återhämtning.
Socker ersätts med medicin
Socker och jordbruksprodukter har bytts mot mediciner, metaller och turism.Kuba bytte på några år ut sin ekonomiska bas för att överleva. Nu genomgår landet en ekologisk energirevolution.
Mediciner, metaller och turism är kärnan i den nya ekonomi som vuxit fram på Kuba.
I Latinamerika har nästan en miljon människor ögonopererats mot starr och andra enklare ingrepp av kubanska ögonläkare. Fullastade flygplan landar varje dag i Havanna.
Bioteknologin går också framåt med stormsteg: den kubanska exporten till 50 länder har ökat med 90 procent. Världsmarknadspriserna för nickel, där Kina är en stark kund, och kobolt har ökat starkt.
Men den största ökningen utgörs av turismen som bokstavligen har exploderat trots terroristattentaten mot turistkomplexen 1996 och 1997. 2006 hade besökarna ökat till 2.120.000 personer: sju gånger fler än före murens fall. Turismen är den största inkomst- och sysselsättningskällan efter att hälften av Kubas 150 sockerbruk har tagits ur bruk för ineffektivitet.
Den enda sektorn som gått med underskott i den kubanska ekonomin är den viktiga jordbrukssektorn. Det har sin förklaring främst i de flera år långa torkperioderna och orkaner.
1994 bromsades det ekonomiska fallet in – året därpå inleddes en accelererande återhämtning. Och de följande åren hade Kuba en genomsnittlig ekonomisk tillväxt på 4,8 procent. Följden blev förbättrade ekonomiska och sociala villkor för befolkningen som bokstavligen hade magrat de svåra åren på 1990-talet.
Men millenieskiftet innebar inte att allt blivit lättare. Med Pentagons invasionsplan från maj 2004 intensifierades också blockaden mot Kuba. Med krigen i Irak och Afghanistan ökar också priserna på bränsle och livsmedel på världsmarknaden.
– År 2003 kostade ett oljefat 31 dollar, hade det gått upp till 66 dollar per fat. En brutal effekt. Priset på ris ökade med 66 procent under samma tid, säger ekonomi- och planminister Rodriguez.
Det svåra energiläget har bidragit till att Kuba nu ligger långt fram i energibesparingsprogram.
Den ekonomiska tillväxten 2005 och 2006 har trots alla vedermödor gått över tio procent och är den högsta i Latinamerika. Men Kuba har kritiserats av borgerliga nationalekonomer som menar att siffrorna för den ökade tillväxten är ”uppblåsta”. Det är lite ironiskt eftersom Kuba nu använder just nationalekonomiska principer för att beräkna sin BNP. I klartext handlar det om att inkludera delar av de socialpolitiska transfereringarna som gratis sjukvård och utbildning men också kostnaderna för de tiotusentals sjukvårdarbetare och lärare som är verksamma i utlandet. Dessa representerar naturligtvis ett nedlagt värde i form av arbete.
– Kuba använder sig av de kalkyler som FN har fastslagit sedan 1993. Men den ökande tillväxten för 2006, motsvaras eller avgörs inte enbart av inkluderandet av dessa samhällssektorer i beräkningen av BNP. Skulle vi exkludera denna post så skulle den ekonomiska tillväxten för 2006 ändå sluta på 9,5 % av BNP. Hade vi inte haft denna tillväxt hade det varit omöjligt att genomföra de stora strukturella programmen på Kuba, säger Rodriguez.
