Kommer ni ihåg Galenskaparnas film Leif? Den som utspelar sig i det lilla brukssamhället ”Rotum” (läs det baklänges!) och skrevs med anledning av den så kallade Boforsaffären? Det som var upprinnelsen till medieuppmärksamheten på svensk vapenexport den gången var att det hade kommit fram att Bofors (med regeringen Palmes goda minne?) mutat olika utländska regeringar för att få sälja kanoner.
Fnissande har jag de senaste veckorna lyssnat till Studio ett och Dagens eko. För det har varit minst lika komiskt som Claes Erikssons manus. Och så har jag längtat efter att få se reprisen. Varje dag har jag kikat efter den i teve-tablån längst bak i tidningen. Men inte.
Inte i ettan eller tvåan, men de vågar nog inte – det skulle kanske vara lite vågat. Ja, jag menar, ledningen för de statliga kanalerna måste ju tänka på sändningsrättigheterna och att inte reta upp regeringen. Det skulle ju kunna tänkas att någon skulle kunna tycka att Leif lite väl drastiskt drev med Sveriges vapenexportpolitik. Filmen skulle kunna bli anmäld till granskningsnämnden för opartiskhet. Man kan ju inte veta, och kanhända tycker de som sitter högst upp i tevehuset att det är bättre att ta det säkra före det osäkra.
Men inte heller de privata kanalerna som trean eller fyran har kört den, trots att de i stort sett bara kör gamla filmer som Göta Kanal och James Bond och sådant. Men det förstås, det är sällan de visar något politiskt på underhållningstid. Och filmen Leif är både och. Fruktansvärt rolig och väldigt politisk.
Den handlar i och för sig inte om vapenfabriker i Saudiarabien, men väl om dubbelmoral och hur man stoppar saker under mattan.
Scenen där de fredliga invånarna i ett stiftelsehus i Rotum sjungande undrar hur det ska gå för dem nu när det avslöjats att fabriken sålt vapen illegalt är obetalbar.
”Hur ska det gå när vi inte kan sälja kanoner?” sjunger han som håller sin hund i famnen.
”Hur ska det bli med mina gardiner?” piper småbarnsmamman på andra våningen.
”Och mina pelargoner?” fyller den pensionerade kvinnan i medan familjefadern utanför porten kvider ”Och vi som just köpt ny teve!”
Filmen inleds med att direktören (Anders Eriksson) för Rotums Kanoner och Krut går omkring i styrelserummet och väser i öronen på de andra runt bordet: ”Har vi inte sålt vapen illegalt till Libyen? Och Iran? Och Irak? Och Sydafrika?” de som får frågorna nickar skamset. ”Sedan flänger direktören upp Claes Erikssons ömkliga rollfigur på ett skåp och vrålar: ”Har vi inte sålt vapen illegalt till varenda jävel som velat köpa?” Joo, nickar den förskrämde kamreren uppe på hyllan. ”Och ändå visar kurvorna nedåt!” fortsätter direktören och håller upp ett diagram där linjen förlängts med en tråd som hänger och dinglar nedanför tavlan.
Det är hejdlöst roligt.
Ja, det är nästan lika roligt som att det neutrala Sverige – där i stort sett varje politiker säger sig vara feminist och hata diktatorer – att detta exemplariska land ändå förhandlat med Saudiarabien om att bygga en vapenfabrik. Och sålt avlyssningsteknik till Syrien. Och Libyen. Och skänkt tre kilo plutonium till den enda stat i världen som faktiskt släppt atombomber på andra.
Och roligare ändå blev det när Jonas Sjöstedt i radion krävde försvarsministerns avgång. För att han inte längre hade förtroende för honom! Som om politiken skulle bli bättre om Reinfeldt utsåg någon annan.
Den tråkiga sanningen är att de flesta i riksdagshuset gärna solar sig i glansen av Nobels kanoner och krut i Blå Hallen i december. Och att de nöjer sig med den lagstiftning som finns – att Sverige inte ska sälja vapen till dem som tänker använda dem. För man vinner inga val på att säga att jobben i Övik, Bofors och Linköping är avhängiga att det mördas och skjuts människor i olika krig i världen.