FAVORITEN May as well be heaven this hell, smells the same
”Yes”, Manic Street Preachers
Jag minns inte när jag köpte Manic Street Preachers tredje skiva, The Holy Bible. Jag minns bara att jag avskydde den.
Redan på sin första maxisingel New Art Riot hade ”Manics” – fyra walesiska arbetarklasskillar uppvuxna under thatcherismens järngrepp – varit ett totalband där attityd, estetik, referenser och musik var lika viktiga beståndsdelar. Nihilism, arbetarklassromantik, systemkritik, destruktiv självupptagenhet, finlitteratur och populärkultur blandades till en tidstypisk kompott. Allt tonsatt med en stökig, enkel och glammig poprock. Som om JG Ballard och Marx startat ett band ihop med Axl Rose. Mycket ungdomligt.
Fullängdsdebuten Generation Terrorists tilltänkta, men senare övergivna, titel fångade allt bandet handlade om: Culture, Alienation, Boredom and Despair. Skivan hade träffat min känsligaste tonårsnerv. Kultur, alienation, tristess och hopplöshet. Jag var en av de unga män som skulle ha förläst mig på Den unge Werthers lidanden eller En räddare i nöden om mitt hem hade varit välutbildat. Men nu blev det Manics. Generation Terrorists blev mitt bibliotek. Till varje låt på skivan fanns citat som pekade ut mot fler världar; Sylvia Plath, Valerie Solanas, Rimbaud, George Orwell, Camus, Chuck D och Ibsen bland andra.
Postmodernism var bara förnamnet. Och det skulle bli mer av den varan.
När The Holy Bible kom, två år efter den succéartade debuten, ett år efter uppföljaren Gold against the Soul, förstod vi Manics-fans ingenting. Långfingrad glampop hade bytts mot inåtvänd postpunk. Skivan blev en kommersiell flopp. Vilket inte förvånade.
The Holy Bible är mörk. De flesta av texterna är tonsatta dikter av Richey James, bandets estetiska kapten, som inför öppen ridå led av depressivitet, missbruk, anorexi och hade tendens att skära och på andra sätt skada sig. Hans beklagliga tillstånd är fundament som The Holy Bible står på, inte i form av självbiografiska berättelser utan som associativa medvetandeströmmar, fulla av dubbeltydningar och komplexitet.
Skivans textmaterial kan sägas ingå en särskild genre. Jämför med romanen Salome, Sfinxerna av Lars Norén, diktsamlingen MONOMTRL av Johan Jönsson eller filmen Container av Lukas Moodysson. Eller den mer lättillgängliga, men därmed inte mer lättsmälta, romanen Crash av JG Ballard. En synnerligen mansdominerad genre, som ni ser, som utmärks av fixering vid vissa ämnen: historiska katastrofer (Auschwitz i Noréns och Manics fall, Tjernobyl hos Moodysson); sopor, äckel och avföring (Johan Jönssons MONOMTRL utspelar sig bland annat inom äldrevården, Container säger sig självt); tabloidvärldens fixstjärnor (Norén och Ballard); mord, massmord och kända mördare (Ballard, men i synnerhet The Holy Bible). I samtliga fall, förutom JG Ballards Crash som har en mer traditionell berättelseform, kan vi tala om konst där muren mellan det depressiva jaget och världen runtomkring har lösts upp.
The Holy Bible är extremfallet. Självhatet och hat mot de politiska systemen kan inte särskiljas; Thatcher, Pol Pot och berättarjaget är samma fiende. Massmördare och idoler sida vid sida. Radikala ledare från vänster till höger ställs jämte sexuella neuroser. Kärlek och hat, självdyrkan och självhat, samhälle och individ – allt kletas samman i en sotsvart lava och likställs i ett postmodernt helvete där ingenting är viktigare än det andra, där ingenting kan betonas över det andra, en mänsklighetens slutstation där nihilismen är sinnesbedövande.
Samtidigt osar The Holy Bible av politisk vrede. Richey James verkar i texterna vilja vara cyniker men kommer ut som rättfärdig. De stora nihilisterna visar sig ofta, som bekant, vara de största moralisterna. Och här finns kanske plattans största tematiska värde, att den samtidigt uttrycker politisk uppgivenhet och politisk vrede, politisk insikt och förakt för all politik. Att tala i motsatser är ett enkelt poetiskt trick för att framstå som ”djup”, fördunkling med andra ord. Men Richey James’ prosa (bara två av skivans texter är skrivna av Nicky Wire) söker inte denna simpla effekt. Hans lyriska dubbelhet kommer av en vilja att omfamna och benämna allt, men samtidigt lyckas han inte ens ta sig utanför sitt eget skinn. Det politiska som personligt och vice versa, för att leka med en snart uttömd maxim.
Den 1 februari 1995, nästan på dagen ett halvår efter att The Holy Bible släppts, försvann Richard ”Richey” James Edwards. Den 2 februari anmälde bandets manager honom försvunnen till polisen. Den 17 februari hittades han bil övergiven i närheten av Severn Bridge, en bro ökänd för frekventa självmordshopp.
Hans kropp har aldrig återfunnits.
Trots att lagen medger det, vill hans familj inte dödförklara honom och Manic Street Preachers återstående medlemmar sparar en fjärdedel av bandets royalties utifall att han ska dyka upp vid liv.
Jag minns som sagt inte när jag köpte The Holy Bible. Inte heller när jag började uppskatta den. Men nog säger det något om oss individer vad vi använder kulturen till. Vissa söker förströelse. Andra söker utmaning. Inte få söker bevis på sitt kulturella kapital.
För egen del har jag märkt mig i kulturen välja det allra svartaste. För att vara svår? Nej. (Hoppas jag.) Men ett sökande efter de tillstånd som kommersialismens glättighet inte medger. Varför? Jag vet inte. Kanske en slags fåfäng jakt efter något som känns sant, ”4 REAL” som Richey James skar in i sin arm under en intervju, efter att journalisten frågat om Manics inte var fejk.
Richey James skar sig, liksom tusentals unga tjejer och killar gör. Det är en riskabel liknelse, men svärta har för mig den katharsis-effekt som många självskärare vittnar om. Det ger mig förlösning i att stirra rakt in det allra svartaste. Men om många skär sig för att glömma smärtan, tittar jag för att bli påmind om den. Att smärtan finns.
Jag förstår att jag kan tas för en socialpornografisk turist i lidandets lustgård, men jag vill tro att jag inte är en simpel voyeur.
Jag vill tro att det handlar om politik. Att smärtan finns. Och att den är systematisk. (1998 steg självmordsfrekvens i Sydkorea med 50 procent efter en ekonomisk kris i Sydostasien, artificiellt framsuggererad av spekulanter och rykten mellan börsaktörer. Det är mord, inte självmord.)
The Holy Bible visar mig världen som jag uppfattar den utifrån ett politiskt-filosofiskt perspektiv – som ett osorterat lidande, ett ständigt gäckande gytter, och oavsett hur mycket politisk teori jag än fyller mig, blir det inte överskådligt. Det postmoderna helvetet alltså.
Men att se världen som ett virrvarr av lidande och smärta, är inte det passiviserande, för att säga avpolitiserande? Det har jag åtminstone själv anklagat postmodernismen för. Höjt finger mot dess vilja att blanda samman korten i ett öppet hav och förneka att det existerar en kortlek, ett system.
Kanske har jag haft fel. Eller rättare sagt, om man reducerar begreppet politisk kultur till uppbygglig eller sedelärande kultur har jag haft rätt. Eller om man tror att svaret på världens komplicerade frågor kan finnas i en poplåt på fyra minuter.
Vilket är mer än lovligt enfaldigt.
The Holy Bible är kompakt svärta, världen beskriven som ett suicidalt sjukdomstillstånd, men det är en svärta som vilar på en instinktiv vänstergrund. (En recensent i The Observer tillskrev John Osbornes revolutionerande pjäs Se dig om i vrede en ”instinctive leftishness”, alltså inte uppbygglig, kanske inte ens uttalad, men instinktiv vänsterposition, som ett sound.) Och det räcker. För mig i alla fall. The Holy Bibles ogenomträngliga svärta kopplar upp mig mot världen och upphäver min alienation och hopplöshet. Inte genom vad skivan berättar utan genom dess position. Genom sin leftishness.
