I den svenska utgåvan skriver du ”jag hann precis uppleva den gamla byggbranschen innan globaliseringen drabbade vår lilla värld”. Handlar “Betong” om en värld som inte längre finns?
– Både och. Alkohol är ju inte längre en del av arbetsdagen på samma sätt som när jag skrev boken. Vissa har det sämre i dag, vissa har det bättre. Visstidsanställningar, till exempel, fanns knappt då men gör det ju i dag. I boken är det ett kapitel om arbetskraftsinvandring, vilket var rätt nytt då men som numera är dominerande inom branschen. Så om jag hade skrivit boken i dag hade den handlat mycket mer om det. Det är en ny verklighet.
– När jag skrev boken var det många som ansåg att jag överdrev om de dåliga förhållandena men min uppfattning är att både facket och branschen under åren som gått börjat acceptera att bilden jag gav var sann och att verkligheten i dag är ännu värre än hur jag skildrade den då.
Du beskriver det som att betongarbetare är ”mäktiga men ändå maktlösa”. Trots den stora byggboomen i hela norden där betongarbetarna utgör fundamentet så fortsätter yrket och kunskapen ha låg status. Varför är det så?
– Du har vissa objektiva ekonomiska villkor som påverkar. Om du är den ende som har en viss färdighet på en arbetsplats så har du alltid en starkare förhandlingsposition. Som en kranförare till exempel. Egentligen är vi mäktiga. De andra i kedjan bygger vidare på vårt grundarbete. Om betongarbetarna lägger ner arbetet så stannar alla andra led i produktionen. Vi jobbar också typiskt i stora lag där vi som arbetar befinner oss på samma ställe. Vi är inte utspridda på samma vis som många andra yrkesgrupper är i dag. Så vi har många objektiva faktorer som talar till vår fördel, men vi är fortfarande väldigt dåligt organiserade och därmed maktlösa.
Vad tror du det beror på?
– I Köpenhamn har det framförallt handlat om att vi varit så pass utsatta för globaliseringen och konkurrensen från arbetskraftsinvandring. Men det har också berott på tillfälligheter, vilket jag beskriver i den danska utgåvan. Det danska betongarbetarfacket blev hårt drabbade när kommunismen bröt samman i Östeuropa. Många inom facket var kommunister, till skillnad från andra fack där det var mer socialdemokrater, och många blev ovänner och hela fackföreningen drabbades av en känsla av uppgivenhet. Det fanns ingen styrka kvar eller någon energi att ta itu med problemen som kom av globaliseringen senare på 90- och 00-talet. Om du har en stark, energisk fackförening på väg upp med unga krafter och nya idéer så hade man kanske kunnat stå emot men så såg det inte ut i Köpenhamn. Det var en gammal och trött fackförening som konfronterades med globaliseringens villkor och resultatet blev en katastrof för de danska betongarbetarna.
Hela kultureliten var helt likgiltiga inför det faktum att vi blir dödade och lemlästade! Men däremot att jag skrev kritiskt om arbetarrörelsen och vänstern, det var fan i mig spännande tyckte de
Du ser ingen ljusning framför dig?
– Jo, det ser jag. Det kommer fler unga krafter in i facket numera som har erfarenhet av de nya arbetsvillkoren i dag och det är mycket bra.
Du säger att den danska kultureliten såg Betong ”som ett reportage från regnskogen och att betongarbetarna var gorillor” när den kom ut. Har den synen förändrats?
– När boken kom hade jag förberett mig särskilt på att få frågor kring det jag berättar om hur stora byggbolag fuskar med olycksstatistiken. Jag trodde varenda journalist skulle nappa på det och att det skulle leda till stor debatt, granskningar med mera, så det var viktigt att jag hade koll på all statistik. Men det var inte en enda journalist som intresserade sig för det! Hela kultureliten var helt likgiltiga inför det faktum att vi blir dödade och lemlästade! Men däremot att jag skrev kritiskt om arbetarrörelsen och vänstern, det var fan i mig spännande tyckte de.
– Jag ser mig själv inte som någon litteraturexpert men mitt intryck är att utgivningen av arbetarlitteratur är försvinnande liten på de traditionella förlagen. Kultureliten tycker inte att arbetarklassen är intressant. Jag har stött på massor av duktiga arbetarförfattare som blir refuserade på förlag efter förlag. Så jag har ingen större förhoppning om att den danska kulturvärlden ska ge plats åt arbetarklassen, utan det är arbetarklassens uppgift att skapa sin egen kultur och kulturliv.