Trots några välformulerade ord om majoritetskulturers självuppfattning och flera välkomna förslag om myndighetssammanslagningar, är den nya kulturutredningen en påminnelse om den borgerliga hegemonin i statsapparat och samhällsliv. Efter att ha målat upp en oskarp men välbekant bild av ett mytiskt postindustriellt landskap, där ”de olika politiska nivåerna tävlar om att framstå som goda leverantörer till ekonomin i vid mening”, lägger utredningen fram förslag för att omforma kulturpolitiken till en slags krydda på en marknadsbaserad näringspolitik.

Redan direktiven slog fast att kulturen inte skulle kosta mer offentliga medel. Utredningen problematiserar därtill inte det faktum att redan en bibehållen utgiftsram i praktiken innebär en systematisk utarmning, eftersom kultursektorn inte kan ”rationalisera” bort personal och lokaler i takt med att priserna stiger. Resultatet är ett påtvingat, ”avpolitiserat” nedskärningstryck.
Utredningens förslag på en ”portföljmodell” där kommun- och landstingsbyråkrater ska kontrollera mer av kulturpengarna, skyfflar vidare ansvaret för nedskärningar. Och som LO-tidningens John Swedenmark påpekar är den sammantagna skissen ”i full överensstämmelse med politikens allmänna vridning från myndighetsutövning till en roll som beställare”.

Det är för övrigt talande att utredningens enda uppror mot direktiven handlar om att man föreslår avdragsrätt för privat sponsring.
Men det är också, som Åsa Linderborg skrivit: ”Den nya kulturutredningen är ingen besvikelse. Den är ett nederlag”.
De diskussioner som fördes inför och om 1974 års stora kulturpolitiska beslut – enhälligt fattat i riksdagen – präglades av att arbetarrörelsen och vänstern hade ambitioner att förstå samhälleliga strukturer och förändra dem. Med kulturpolitiken stod något på spel. Det gör det också idag, men den debatten rinner arbetarrörelsen och vänstern förbi: Inte bara har Timbro påverkat kulturpolitikens utveckling mer – man har kunnat göra det utan egentligt motstånd.

Vänsterpartiets förslag på kulturpolitiskt program, som presenterades kort innan, är karaktäristiskt för sakernas tillstånd. Vid sidan av deklarationer om minoriteter och, i och för sig riktiga, konstateranden om att könsmaktsstrukturer även existerar inom kulturinstitutionerna, är det hårt inriktat på frågor om statsstöd och kulturarbetarnas inkomster. Detta är viktiga materiella förutsättningar.

Men förslagets horisont är parlamentarisk-byråkratisk. Och den väjer för många komplexa frågeställningar. Det gäller den usla men också snabbt föränderliga mediesituationen, och mer brett hur borgerlighetens tankehegemoni kan utmanas. Det gäller de självskapade kulturaktiviteter som utmanar både kommersiella och offentliga strukturer – till exempel när folk lägger upp saker på YouTube eller fildelar. Det gäller klassmässiga spänningar i kulturutövningen – hur producenter och konsumenter förhåller sig till varandra, eller hur vänstern förhåller sig till kulturarvet utöver att staten ska tillse fritt inträde på museerna.

I bästa fall kan reaktionen mot kulturutredningen bli en startpunkt för en organiserad kulturkamp för att försvara och utveckla en av Timbrohögern föraktad och hatad aspekt av välfärdssamhället – en kamp där vänstern och arbetarrörelsen kan återupptäcka behovet av organiska rörelseintellektuella, av ett uppdaterat konfliktperspektiv, och av att slå vakt om egen opinionsbildning. Till att börja med bör man ansluta sig till det krav Åsa Linderborg redan har rest – att den oförskämt korta remisstiden på tre månader måste förlängas.

/Ali Esbati