Tjosan vad extraordinärt att en partiledardebatt schemalägger en hel halvtimme åt kulturen. Har det någonsin hänt? Temat på söndagskvällen var armlängds avstånd, sagostunder med dragqueens samt inställda konstutställningar. Vänsterdebattören Lotta Ilona Häyrynen twittrade i direktsändning: ”Det är fan helt sjukt att sagor lästa av drag queens blir en fråga för Agendas partiledardebatt men inte välfärden.” Så särskilt förvånad kanske man inte borde bli efter åratal av en märklig korrelation mellan Sverigedemokraternas talepunkter och teveprogrammet Agendas ämnesval.
Inte nog med det, för temperaturen höjdes till och med mer än under den föregående diskussionen om barnfattigdom och rekordhöga räntor för hushållen. Två gånger under de trettio minuterna uppnåddes klimax. Den ena gången var under debatten mellan Jimmie Åkessson och en sylvass Märta Stenevi om fördelningen av handlingsutrymmet mellan kulturens tjänstemän och politiken. Fokus var självklart sagostunderna och namnet ”skamlös vinhora” spottades ut (med välbehag?) av Åkesson inte mindre än fem gånger (sagoläsarens artistnamn är Miss Shameless och inget annat). Å ena sidan påstod han att SD står fast vid principen om kulturens frihet, medan han å andra sidan motsade sig själv när han hävdade rimligheten i att offentligt finansierad kultur bör spegla en parlamentarisk fördelning. När Stenevi påminde om det luciatåg som stoppades av lokala SD-företrädare i Bollnäs i vintras såg det nästan ut som det gick en propp inne i Åkessons huvud och han mumlade mellan tänderna att upplägget utgjort en ren provokation. Som om ett rebelliskt upptåg, att reta upp en lättkränkt Sverigedemokrat (om det nu var så), var skäl nog att stoppa en konsert med folkhögskolestudenter.
Kulturdebattens syfte var att splittra den enighet som försatt SD i en oönskad ansvarsposition och återställa deras favoritroll, den som ‘den enda oppositionen’.
Alla vet är att den här överraskande uppmärksamheten på kulturen inte kommer sig av en akut insikt om dess kris med svältande kulturinstitutioner, oläkta skador efter pandemin, hatkampanjer mot folkbildningen och massavveckling av folk- och skolbiblioteken. Det var väl därför som Magdalena och Ulf passade på att luta sig tillbaka under tiden.
Det som såg ut som kulturens återkomst i det dagspolitiska samtalet kommer i stället troligen att gå till historien som ögonblicket när en transperson som arbetar med barnkultur jämfördes med en nazist, något som till slut fick klantskallen Johan Pehrson att att markera. Och visst har man som hjorten längtar till bäckens vatten hoppats på en rejäl sammandrabbning mellan L och SD. Men även den till synes spontana urladdningen hade sitt syfte – att splittra den enighet som försatt SD i en oönskad ansvarsposition och återställa deras favoritroll, den som ”den enda oppositionen”.
Det som i själva verket hände var en sorts repris på rim av en partiledardebatt för tio, femton år sedan, då alla partier vred sig av harm inför SD:s främlingsfientliga retorik. Numera har den konspiratoriska folkutbytesteorin nått ända in i regeringens hjärta. Nu precis som då kunde Åkesson placera sig själv ensam mot ”sjuklövern”.
Kulturen är vår tids ”vi måste prata om invandringen” och det vi ser är fas två av Sverigedemokraternas maratonlopp mot demokratins kollaps. Precis enligt den handlingsplan som börjat bli bara alltför transparent.
