Nu är det bråda tider för oss kulturarbetare. Vi får släppa brödjobben och hasta iväg mot smörgåstårtorna. Det är socialdemokraterna tillsammans med ABF som över landet bjuder in till rådslag om framtidens kulturpolitik.
Som gammal cyniker är det lätt att skratta pajazzo åt detta plötsligt uppblommande intresse och det ligger nära till hands att tro att Barack Obamas kucklande med kulturlivet i USA har inspirerat, och se han vann ju valet!
Vad Obamas flirt konkret har bestått i är svårare att hitta fram till.
Men faktum är att den blivande presidenten innan valet alldeles bestämt setts läsa böcker om ekonomi, är inte det grunden till all kultur, eller? Vidare har han inspirerat konstnärer från olika visuella medier att avbilda hans ansikte såväl i fina gallerier som på gator och torg även med effektfulla färger i form av graffitimålningar. Obama art är redan ett begrepp. Våta drömmar Mona Sahlin?
I egenskap av mångårig medlem i Sveriges författarförbund med ett otal förtroendeuppdrag i ryggen kunde jag inte förmå mig att bevista Gamla riksdagshuset där startskottet för kultursamlingen gick. För vem hade utsetts till moderator om inte Svante Weyler, den förre förlagschefen på Norstedts som också varit kulturskribent i Expressen och Sydsvenskan. Samme Weyler som under sin tid som förläggare självklart anslöt sig till Förläggarföreningens linje att vägra komma till förhandlingsbordet med Sveriges Författarförbund och som bidragit till att vi författare sedan cirka 15 år befinner oss i ett avtalslöst tillstånd och ständigt ser våra villkor urholkas.
Men denna händelse är bara en träffande avspegling av arbetarrörelsens dubbla syn på kulturen, där huvudfåran har varit ett okritiskt anammande av den borgerliga kulturen och gått i andan av Tage Erlanders legendariska uttalande apropå att skapa ett kulturpolitiskt program. ”Det vore ju nästan groteskt om vi skulle skapa en socialistisk religion, när vi knappt har en enda kulturpersonlighet av några mått i våra egna led.”
Om vi ska våga ta initiativet att diskutera kulturen på allvar är det hög tid att arbetarrörelsen backar upp de strävsamma eldsjälar inom LO-facken som mot dåliga odds får saker att hända.
I LO:s läsfrämjandegrupp har vi med hjälp av kulturrådsmedel, som nyligen bantats, byggt upp fackliga arbetsplatsbibliotek varav nio stycken vägkrogsbibliotek för lastbilschaufförer och restaurangpersonal. Seminariet Boken på Arbetsplatsen, där fackföreningsfolk, bokombud och författare samlas har vi förunderligt nog lyckades genomföra för åttonde gången i rad, ett viktigt, välbesökt och älskat nav för andra läsfrämjandeprojekt. ”Läs för mig pappa”-kurserna som fram till idag ”utbildat” cirka 2.000 pappor att läsa för sina barn och själva bli förebilder som läsare måste få medel att fortsätta. All arbetarkonst från landets Folkets hus och Brunnsviks folkhögskola har blivit hemlös, inte ens Arbetets museum vill ta hand om Amelin, X-et och de andra rariteterna.
För ett par månader kunde den visas upp på Arbetarrörelsens arkiv tack vare eldsjälen Margareta Ståhl.
Vi var många, däribland Mona Sahlin, som minglade på vernissagen och Sahlin uttalade sitt stöd åt ett bevarande av vårt kulturarv. Ja, till och med finlirarna i P1:s Kulturnytt ryckte ut till försvar, men när ansökan om bidrag för att bevara konstverken kom upp i Kulturrådet svek både ABF och LO. Trovärdighet hänger samman med ansvar för det egna kulturarvet. Gärna vill jag bli överbevisad om att kulturen är mer än en piffig handväska att visa upp på 1 maj.
