Från bussfönstret försöker jag trots novemberdiset få en skymt av de mytomspunna platserna, Frånö Folkets Hus, Sandöbron, Gudmundrå kyrkogård i Kramfors, namn som vibrerar av förtvivlan, död och klasshat och för evigt är förknippade med min farmor. En av dem som fick ett strängt fängelsestraff och fick utstå många trakasserier för att ha deltagit i ett solidaritetsmöte för Ådalsoffren. Nej, dagen är inte alls lik den vackra 14 maj 1931, som lär ha flödat av vårsol och fågelsång.
Musikalen spelas på ännu en historisk plats, Kramfors Folkets Hus, där minneshögtiderna över de skjutna brukade hållas.
Publiken är mångtalig, det är nästan fullsatt trots att premiären hölls redan den 22 oktober, både ortsbor och bussade sörlänningar finns på plats. Så också manusförfattaren Bo R. Holmberg från Örnsköldsvik.
Man pratar fortfarande ogärna om Ådalstragedin, det är sårigt i den Västernorrländska folksjälen, säger han. Kanske behövs det en inflyttad kulturchef som Sune Johansson för att våga dra igång ett sådant här projekt.
Läget i maj 1931 var sådant att landet hade en arbetslöshet på 25 procent och arbetslöshet betydde svält eftersom inga sociala skyddsnät fanns. Marmaarbetarna i Söderhamn strejkade för att arbetsköparna ville sänka deras svältlöner. I islossningen våren 1931 fraktades strejkbrytare från Stockholm till de olastade fartygen norr om Kramfors. Detta fick Ådalens arbetare som hållit ut sedan månader i sympatistrejk att definitivt tappa tålamodet.
Historien visas genom en fingerad arbetarfamilj. Fadern Erik, spelad av Lars T Johansson, känner sig besviken på politiken och facket. Sonen Rune (Anders Öhrström) har främst av ekonomiska skäl tagit värvning i militären och Harry (Patrik Grönlund) ägnar sig åt jazzmusiken i sitt band Kramfors Hot Five. I familjen är det endast sonen Sven (Jakob Stadell) som agerar politiskt och solidariserar sig med de strejkande Marmaarbetarna.
Så långt är allt gott och väl. Men kvinnorollerna! Droppen som får bägaren att rinna över är när dottern Maj-Gun brister ut i en sång där banderolltexten ”För Marmaarbetarnas seger” ”skämtsamt” ändrats till ”Mammaarbetarna” och mamma Margit själv (Petra Nielsen) görs till en figur som enbart längtar till en tid när barnen var små och sov på hennes armar istället för att bråka. Att göra samtliga kvinnliga huvudroller till mähän vars största bekymmer är vilken klänning de ska välja till dansen känns inte trovärdigt. Men bristerna ska inte lastas skådespelarna som bär sina ok väl. De utgör tillsammans med ett i stort sett välskrivet tidstroget manus, dramats styrka.
Huvudrollerna spelas av professionella skådespelare och de cirka 70 birollsinnehavarna och statisterna kommer från trakten, sånginsatserna är över förväntan men vad sjunger man? Själva idén att göra ett skådespel med så mycket naturlig dramatik till en musikal luktar publikfrieri. Sångtexterna känns utslätade, med några undantag. Sångerna avlöser varann i ett nästan hysteriskt tempo, som om man inte litade på det goda manusarbetet, många med ett arrangemang snarlikt Ulveus-Andersson. Det blir kulturkrock!
Men i den starka slutscenen där kören sjunger om den förunderligt vackra dagen den 14 maj 1931 som förvandlades till en fasans och sorgens dag, svensk militär i fredstid dödade fem arbetare och oändligt många fler skadades fysiskt och psykiskt, är vi många släktingar och bekanta till offren för klassjustisen om har tårar i ögonen och flera gråter öppet. Jag känner att jag inte är ensam om att inte instämma i slutklämmen, något om att ingen riktigt visste vad som hände då, yttrat av en av de gamla kvinnorna som var med då och ser skeendet i backspegeln. Nog vet vi det, händelserna är dessutom väldokumenterade t.ex. genom film. Varför inte som slutscen istället skildra insmugglandet av stenen till offrens gravar på Gudmundrå kyrkogård, något som fick utföras i hemlighet nattetid på grund av den hätska stämningen.
”Här vilar en svensk arbetare, stupad i fredstid, vapenlös, värnlös, arkebuserad av okända kulor. Brottet var hunger. Glöm honom aldrig!” skrev Erik Blomberg.
